Puss & tagelkram - ett samtal med Lars Hillersberg

Satirikern Lars Hillersberg och hans arbete har hängt över det svenska samhället likt ett regnmoln av bitsk intelligens sedan 35 år tillbaka. Idogt tecknande, skrivande, målande, betraktande och publicerande. Idogt provocerande, kritiserande, gränsöverskridande och dragandes fram eventuella samhälleliga dåliga samveten. Ja, en riktig satiriker värd namnet helt enkelt. Inte är det väl egentligen så konstigt att någon som varit med och skapat debatt, tendens, konst och tanke under nästa fyra decennier skall belönas för det? Det måste ha varit så Lars Lönnroth och hans konstnärsnämnd resonerade då de i december 2000 beviljade Hillersberg så kallad konstnärslön, det vill säga en garantilön på 180.000 kronor per år. Men vad hände sedan då? Ett farsartat tumult utbröt på landets kultursidor och i dess tv-soffor efter att några plumpa bulldog- journalister hävdat att Hillersberg med bestämdhet är "antisemit" och att lönen å det snaraste måste dras tillbaka. Vad de menar med "antisemit" tycks vara att Hillersberg personligen är emot alla judar i Sverige och på jorden. Distinkta definitioner av begreppet har inte uppmuntrats i spaltmeter efter spaltmeter av demagogi framåt och bakåt, pro och contra Sveriges främste satiriker. Det skulle behövas ytterligare några rejäla satiriker för att till fullo kunna kommentera hela skeendet från början till slut. Om vi nu kan skönja ett slut än ... Hillersberg har nämligen nyligen anmält Expressen till Pressombudsmannen och Svenska Dagbladet till Justitiekanslern. JK meddelade dock efter endast ett par dagar att det i detta fall åligger Hillersberg själv som privatperson att driva förtalsmålet i fråga, på egen bekostnad och, som Svenska Dagbladet så raljant beskrev det på sin ledarsida den tjugoförsta april, "på egen risk" ... "Någon vid namn Thord Eriksson ringde mig den sextonde januari och frågade om jag var antisemit. Jag sa att det var jag inte ... Då ville han ha en förklaring av mig. Jag svarade att jag hatar alla människor, inte bara judar. Det tillhör genren och det är viktigt i sammanhanget.", berättar Hillersberg på Dramatens Café Pauli med ett glas apelsinjuice i fast grepp. Det går inte att ta miste på att all uppmärksamhet blivit ett tveeggat svärd för honom. Hillersberg räds ingen och den utstuckna hakan tycks numer immun mot intellektuella knytnävar. Men samtidigt går det åt dyrbar tid och energi för att försöka förklara de enklaste saker för folk med kraftigt propagandistiska skygglappar. "När man sitter och ritar som satiriker är man ju upptänd och om man är övertygad till 51 % så ger man för 100 %. Som privatperson och människa är det en helt annan sak. Några dagar efter samtalet stod citatet lösryckt i Svenska Dagbladet. De brukar ju dra upp ett citat på sin ledarsida. "Jag hatar alla människor, inte bara judar." Där hade de klippt citatet. Under, med versaler, stod det 'LARS HILLERSBERG, ANTISEMITISK NIDTECKNARE'. Det har jag nu anmält till Justitiekanslern ...", fortsätter den gamle radikale Pussredaktören. "Jag visste om beslutet någon vecka innan. Jag hade innan dess ett legat från Författarfonden på 120.000 kronor och det skulle snart upphöra. Någon ringde och meddelade mig att jag hade föreslagits. Det var ungefär en vecka innan. Sedan fick jag beskedet och någon dag efteråt ringde det och stormen brakade loss ..." Hillersberg skakar på huvudet och undrar lite smått om inte någon eller några suttit och väntat på att beskedet skulle komma. "Det verkar onekligen så ...", fortsätter han. "Det kanske dröjde någon vecka efter beskedet. Men sedan kom alla i samlad trupp. Det började väl med Gerner, med en artikel som gav upphov till en tv-frågestund på morgonen. Han var inte med men jag fick se vad han valt ut för teckningar. Jag sa då att han var en tokfrans. Dels var det ju teckningar som redan varit publicerade i Dagens Nyheter och dels var det ju bara utomordentligt enkla, israelkritiska teckningar." Hillersberg har sedan mitten av 60-talet i teckningar, målningar och en stor mängd egenproducerade trycksaker kommenterat skeenden och utvecklingar i svenskt liv och samhälle, ofta i förhållande till vad som sker i omvärlden. Med tidningen Puss (1968-1974) retade han gallfeber på etablissemang och näringsliv med respektlöshet och politiska provokationer från den allra yttersta vänsterkanten. Antiamerikanska känslor i samband med Vietnamkriget och en slags första våg av folkhemsdesillusion utgjorde fokus för en mängd talangfulla konstnärer (förutom Hillersberg själv bland andra Marie-Louise Ekman, Carl Johan DeGeer och Lena Svedberg). Efter Puss följde en mängd böcker och tidskrifter, samtliga mer eller mindre egenproducerade: Utslag, Spekulation, Gatskrikan, Vi lyssnar på Rörelsen, 50-talet och andra. Samtliga tryckande på ömma svenska nerver med en stor portion cynisk humor, något som naturligtvis lett till kritik och mothugg. Puss publicerade bl.a. i sin gyllene era ett bildmontage på folkpartistledaren Wedén, naken och hållandes sin penis i en tång. Han arbetade själv med produktion av tänger och Hillersberg och de andra involverade ville visa sina åsikter om felaktigheten i att politiker även skulle vara engagerade i näringslivet. Även då bröt ett hätskt medialt krig ut. Carl Johan DeGeer skrev ordet "Kuken" på en svensk flagga och polisanmäldes. Incident efter incident avlöste varandra. Det var ofta som Pusskonstnärerena var i hetluften, kritiserande eller kritiserade. Men Lars Hillersberg tycker ändå inte att den tiden var någonting jämfört med det han nu fått uppleva under årets första månader. "Med Wedén var det naturligtvis mycket. Vi hade till och med press- klipp då. Jag hade en stor svart soppåse med pressklipp om Wedéngrejen.", berättar han. "Men det här är ju extremt. Man får gå tillbaka till Kejneaffären på 50-talet för att hitta något liknande ... Och inte ens då var det mot en enskild person. Jag representerar ju ingenting. Jag representerar ju bara mig själv och sitter inte i någon institution och kan inte försnilla pengar som Marjasin ... Sådana som också råkat ut för denna typ av mediala drev. Det här är exceptionellt. Jag skulle tro att det har att göra med glappet mellan två chefredaktörer, Berner och Bergström. Där i glappet fanns någon snubbe som kunde hoppa in och skriva anonyma ledare." Där många journalister var snabba med att haka på den emotionella turbulensen och gladeligen fortsatte peka ut Hillersberg som "antisemit" i tron att de skulle komma undan med det, höjde andra som till exempel Jan Guillou rösten och hävdade att incidenten är en undanmanöver för att kunna tona ned uppmärksamheten kring Israels minst sagt aggressiva politik på Västbanken. Att Lars Hillersberg blivit en slags syndabock, en vänsterslagpåse man kan hänga ut som ondskefull judehatare, trots hans samarbeten under decenniernas lopp med till exempel Leif Katz och Einar Heckscher. Hillersberg själv håller absolut med Guillou. "Det tror jag alltid, att folk som beskylls vara antisemiter används för att det är så tacksamt att föra ned allt på individuella plan. Och emotionella också. Det tror jag säkert. Jag tycker Jan Guillou gjorde en alldeles utmärkt sammanfattning ..." Vi fortsätter att diskutera problematiken och slås av hur lätt idéhistorikern Bachners teorier om att dagens antisemitism härstammar från 60- och 70-talens vänsterradikalism slinker igenom i svenskt intellektuellt liv. Hillersberg själv kommer ihåg perioden som en varm, anarkistisk och experimenterande tid, vars negativa känslor, i den mån de fanns, riktades mot global imperialism och inte mot enstaka etniska eller religiösa grupperingar. "Det är inte klokt. Möjligen fanns det en viss rå ton bland palestinier som flytt hit och sökt sig till de palestinska organisationerna här i Sverige. Samma ton finns ju hos Rami som går över gränsen för vad vi kan acceptera i Sverige. Det är där man inte gör skillnad mellan judar och nationella sionister", förklarar Hillersberg. Den som blir utsatt för satir förtjänar det. Offentliga personer. Offentliga grupper. Offentliga politiska partier. Trender som har makt att påverka. Människor som har makt att påverka. Egentligen borde en exponering i satiriska sammanhang vara en hedersbetygelse, en honnör i karikatyr. Problemen kommer alltid, menar Hillersberg, då plötsligt en viss människa eller en viss grupp blir tabu. Då man av egna intressen försöker skapa en helighet som ofta endast blir en skenhelighet. Det är då satiren verkligen borde komma in och avslöja fenomenet eller gruppen och det är det, enligt honom själv, som upptar Lars Hillersbergs satiriska gärning. Jag frågar om han i sammanhanget någonsin känt att det är lönlöst att försöka förklara något för folk som aldrig kommer att förstå? Till exempel satir för de som saknar intelligens och humor? "Eller för de som är fanatiskt bestämda ...", suckar han. "De har en uppfattning och den får inte rubbas till något som helst pris. Det är också töntigt att gå in med verbala förklaringar om saker som är bildmässiga och dessutom ofta har tydlig text i sig ... Det borde vara så självklart ..." Lars Hillersbergs belackare drar alltid upp samma bilder, en fem-sex stycken i en produktion av hundratals satirteckningar. En av dem, från 1973, föreställer den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger som egenintresserad global "fredsmäklare". Man ser att bilden klart och tydligt föreställer Kissinger men hans utseende är överdrivet, en distinkt karikatyr. Detta fick tidningen Judisk Krönika och dess redaktör Jackie Jakubowski 1987 att ta upp den bilden som "bevis" för att Lars Hillersberg är antisemit. Och dessutom felaktigt kalla bilden "Den lille judemäklaren". Men Hillersbergs minst lika grovt överdrivna karikatyrer av svenska politiker, svenska skinheads, svenska nazister och svenska konservativa nämndes inte. Att en bild karikerar en offentligt aktiv jude gör inte dess upphovsman till antisemit. Hillersberg, som förståeligt nog är trött på människor som Jakubowski, orkar knappt kommentera bilden längre. "Där har jag bara nöjt mig med att säga att den inte kan försvaras och inte heller kan den angripas ..." Hillersberg förvånas heller inte över att även det senaste numret av Judisk Krönika innehåller en "exposé" om honom och hans arbete. Någon ton av objektivitet, journalistisk anständighet, tolerans, öppenhet eller vilja att förstå fenomen som satir finns naturligtvis inte någonstans i tidningen att finna. Förstärkt av ännu ett glas apelsinjuice fortsätter Hillersberg sina tirader. Det som gjort honom mest uppgiven är hur mycket tid allt tagit från hans arbete som konstnär. I ett medieklimat som bygger på sensationalism, på medveten lösryckthet, på emotionellt orienterad fragmentering, kan det vara svårt att försvara sig som ensam individ. Hillersberg berättar att han därför inte tvekade en sekund inför att anmäla Expressen till Pressombudsmannen och Svenska Dagbladet till Justitiekanslern. "På ett sätt är det väl bra med allt som hänt ...", börjar han. "Det finns ju de som kommer att göra seriösa undersökningar om vad som faktiskt har hänt. Och jag ska själv skriva en bok om det. Det kommer att bli svårare efter det att åstadkomma sådana här drev. Jag vet ingenting om hur det är med Alcala till exempel eller den där obducenten. Jag vet inget om det men man undrar ju hur det går till egentligen ..." Något som varit väldigt tydligt på kultursidornas debattsidor under hela affären är hur få som velat sätta Hillersberg i ett perspektiv av konst och satir. Hur få som ens är medvetna om hans nostalgiska Stockholmsskildringar, om hans måleri och om hans grafik. Och om hans medvetet belåtna placering av sig själv i en levande europeisk satirtradition. Bortsett från decennier av satirtecknande har Hillersberg även ställt ut måleri, producerat grafik och dessutom själv undervisat på Konstfack. Och många idéer är under produktion, om än för tillfället i visst pausläge. "Jag håller sedan tio år tillbaka på med en stor exposé över vad jag kallar Europa, vilket också innefattar New York. New York är också Europa, om man bara bortser från det geografiska. Det skulle jag vilja ägna mig åt med full kraft ...", berättar Hillersberg entusiastiskt. "Jag ritade skämtteckningar redan när jag var 16 år. Visst gjorde jag försök med en mer satirisk och elak anda. Det var enklare att bli en tung konstnär och gå på Mejan än att över huvud taget kunna överleva på satir. Det fanns ju liksom ingenting. Cleve hade lagt av i slutet av 50-talet och han var den enda övervintrade satirikern. "SöndagsNisse Strix" hade lagts ned 1956 tror jag. Möjligen kunde det vara något kul i "Blandaren" då och då. De tidningstecknare som fanns var ju mjäkiga. Martin Lamm var väl bra. Han blev bättre och bättre, tycker jag. Lasse O'Månsson kunde vara rolig och bitsk ibland även om jag inte tyckte att det var någon riktad satir." Innan 60-talet till fullo politiserades av en Zeitgeist från vänster och drog med sig stora delar av europeisk intelligentia, däribland Lars Hillersberg, var det konsten som var det stora intresset, den stora passionen för honom. På en kvällskurs för Gösta Kriland (Svenska Surrealistfilialen) 1954 lärde han känna en annan ung man som också skulle komma att prägla svenskt konstliv, om än på ett annorlunda sätt: Dick Bengtsson. De flanerade på Stockholms gallerier, filosoferade och drömde om konstnärsliv. "Dick Bengtsson och jag var inne på att vi skulle försöka göra en tidning en gång i världen. Vi gick på gallerier och tittade och tänkte. En av de första sakerna jag gjorde var en parafras på Malevich "Kvadrat på vit botten". Jag gjorde en näsa på den. Några år efteråt gjorde Dick sin svit som börjar som en Mondrian och slutar som hakkors ... Så kunde det fungera. När vänstervågen kom i mitten av 60-talet, då var jag liksom beredd. Jag hade redan satirverktygen då. Men jag hade inte kunnat leva på endast det ... Jag ritade skämtteckningar och fick 25 kronor styck för dem. Sprang runt på olika redaktioner och slet ..." Vännen Dick Bengtsson utvecklades mot en mer renodlat konstnärlig och introvert tillvaro. Hans personliga betraktelser blev på en gång tidstypiska snapshots för de som orkade titta närmare och fullständigt tidlösa dokument över mänsklig existens. Hans användande av hakkors skapade både häpenhet och kritik då det begav sig. "Dick blev ju så sjuk med åren.", minns Hillersberg. "Jag tycker att de sista bra grejerna är gjorda på sent 70-tal. Det finns de som tycker att det är något fantastiskt med hans abstrakta collage men det kan inte jag se. Jag tror sjukdomen knäckte honom. Jag är heller inte säker på att reaktionerna var så speciellt starka på hakkorsen. De flesta var väl bara konfunderade över dem ..." Dick Bengtsson blev i mycket en enstöring och en särling. Lars Hillersberg deltog däremot gladeligen i det livaktiga svenska konstlivet i början av 70-talet. Tidningen Puss och dess stallkonstnärer var ofta i turbulent centrum i ett samhälle och en tid som definitivt var på väg in i en ny fas. En fas som vi, år 2001, för länge sedan lämnat för andra värderingar och synsätt. "Jag kan inte säga att jag jublar över den politiska utvecklingen ...", småler den gamle vänsterradikalen. "Den konstnärliga ...? Ja, jag kallar mig inte konstnär och jag går inte in i något kommenterande. Jag blev tillfrågad i en enkät från Moderna Museet för ett tag sedan om hur jag såg på den konstnärliga aktiviteten nu jämfört med då jag startade. Jag sa att ingenting förändrats men att det blivit tydligare nu att det liknar något ur Guinness Rekordbok. Så olika är verksamheterna att det inte längre verkar som om man ens arbetar i samma medium. Det liknar mer de konstiga sporter man kan ta del av sent på kvällen på tv ... Vattenbalett, fiske utan bete på torra land, koordinerat simhopp ... Men jag kan inte angripa allt det där. Det är inte min avdelning. När jag hade ett visst samarbete med Ilmar Laaban, en man jag uppskattade på många sätt, så la jag märke till att det skar sig lite mellan oss ibland. Han var cirka 15 år äldre. Vår uppskattning av olika sorters konst var inte riktigt densamma. Jag tyckte ibland han var lite förlegad. Så är det nu med mig, som nått den ålder han hade då ... Låt ungdomen rasa ..." Lars Hillerbergs egna inspirationer belyser väl hur hans eget arbete är sammansatt. Med en grund i satirteckningar och ett elakt kommenterande av samtiden. Där tryckkonst och grafik konstant finns närvarande och måleriet är en ständig musa. Under många år arbetade han i den ateljé Sergel använde. "Vi är ju kungaporträttörer båda två ...", skrattar Hillersberg. "Ehrensvärd var skojig. Och OA naturligtvis ... Ehrensvärd får man väl se mer i ett mer poetiskt ljus. Det man kan lära sig är väl mest om 1700-talets tonfall. Men OA känns ju fortfarande helt modern." "Min största inspiration är nog Th.Th. Heine, fast mer i allmän hållning. En cynism och en viss kyla. En favorit är en av hans första, "Durch Dunkelste Deutschland". Han gjorde en hel svit där. Heine var redaktör för "Simplicissimus". Jag tror den startades 1897. Det är underligt ... Det är Tyskland och Europas främste satiriska tecknare och det finns inte ett riktigt verk om honom. Medan det finns otaliga om Wilhelm Busch till exempel, som jag visserligen också uppskattar oerhört ... Det är ingen tacksam uppgift att vara satiriker!" Andra källor till inspiration för Hillersberg är naturligtvis amerikanska undergroundserier från slutet av 60- och början av 70-talen. Konstnärskollegan Öyvind Fahlström var aktiv i New York och plockade med sig hem de senaste serietidningarna, fulla av sex, droger och samhällskritik. Tecknare som Robert Crumb och Gilbert Shelton fick snabbt beundrare bland de unga, svenska konstnärerna. I Hillersbergs typiska teckningar finns också text och, ofta, litterära referenser. Självklart finns det även både litterära inspirationer och aspirationer i hans liv. "Ilf & Petrofs skildringar från ryskt 20-tal tycker jag är väldigt roliga. Th.Th. Heine skrev en pikaresk, en slags självbiografi som heter "Jag väntar på under". Han var flykting i Sverige under kriget. Vid 80 års ålder blev han svensk medborgare. Båda är en slags episka pikareskromaner men jag uppskattar dem främst som satirer. Inte så bittert som Th.Th. Heines teckningar. Och Ilf & Petrofs skildringar är så burleska ... De är väldigt roliga. Men jag har svårt för "Svejk". Jag kan inte förstå varför det skulle vara så bra ... Dagermans dagsedlar är ett annat bra exempel. Just nu vet jag inte ... Man frågar sig om det finns någon ...", begrundar han. "Jo, jag tycker mycket om Ulf Lundqvist ...", medger Hillersberg dock då samtiden kommer på tal. "Även om jag inte tycker det är satir precis. Zetterling gör riktigt bra saker ibland. Lindström är kul. Stenmark är väl kul. Men inte är det blodig satir ... Ibland förstår jag inte ens vad det rör sig om. Gunnar Lundqvist träffade jag ... Han var väl tolv år då tror jag ... Och han började teckna efter det. Det är skojigt. Pirinen är bra också, men där finns ett slags naiviserande element. Att lägga sin satir i att göra figurerna till ankor och små björnar tycker jag begränsar." Nyckeln till Hillersbergs satirer är nästan ett diametralt motsatt förhållningssätt. I stället för att naivisera och skapa distanserad ironi, trycker han på ömma punkter med avskalad råhet och förväntar sig ingen pardon tillbaka. Han är dock noga med att poängtera att han inte tror att hans satirer bidragit till att skapa någon nämnvärd förändring. "Nej, det vore att överskatta. Möjligtvis debatt. Det närmaste jag kommit är faktiskt nu och det är verkligen inte dags för någon utvärdering än ...", suckar han. Jag frågar om kanske verkligheten blivit så absurd att satir generellt tappat sin slagkraft? "Det brukar sägas det och det har faktiskt jämt sagts ...", svarar Hillersberg. "Jag tror inte det stämmer riktigt. Men det har verkligen blivit en enorm koncentration av pressen. Att starta en ny tidning kan verkligen inte vara lätt. Jag ska stödja det nya projektet, någon ny Stockholmstidning som jag tror blir en veckotidning. Det brukar i alla fall börja bra ..." Hillersberg har själv prövat att hålla sig ifrån trycksaksproduktionen, men utan framgång. "Till slut orkar man inte med det själv. Då måste man ju bara lägga ned. Men sedan ser jag hur jävligt allt är och så sätter jag igång igen ...", skrattar han. Och han får ständigt nya idéer till teckningar och andra bilder. Var skulle de ta vägen om inte in i de egna trycksakerna? Var skulle förtjänta (enligt Hillersberg) annars häcklas? "Jag längtar mycket efter att komma igång med mina stora muraler ...", berättar han ivrigt. "Stora tavlor som ska visa det intellektuella och mentala tillståndet i världen. Stora tavlor som även bryter sig ut i rummet, så att de blir skulpturer också. Det blir en utställning av dem i januari på Röde Sten i Göteborg. En gammal sakral fabriksbygnad som är väldigt stilig och ruffig. Jag hoppas bara jag blir färdig med dem i tid. Fast eftersom det är konstvärlden är det ju ingen som vet om något är färdigt eller inte ..." Efter vårt möte skall Hillersberg över till Bukowskis för att till- sammans med Ernst Billgren prata om vännen Dick Bengtssons liv och arbete. Han lyser upp med entusiasm efter att nu ännu en gång tvingats gå igenom de senaste månadernas propagandistiska pajkastning. Konsten och konstvärlden, Hillersbergs arbete och hans sfär, väntar ...

Denna intervju är publicerad i Flashback News Agency (FNA) nummer 140 (april 2001)

Text & Foto: Carl Abrahamsson