White Noise - vit makt-musik

WHITE NOISE: VÄRLDENS MEST HATADE UNDERGROUNDRÖRELSE! Att de är hatade har dock sin naturliga förklaring. White Noise är nämligen inte bara en musikrörelse, utan en nazistisk sådan med rockband som öppet hyllar Adolf Hitler och Rudolph Hess, och där sångtexterna genomgående är grova angrepp på homosexuella, invandrare, judar och kommunister. Hatet har resulterat i att rörelsen är mer eller mindre underjordisk, då dess skivor och tidningar har en ytterst begränsad distribution, och dess konserter sällan är utannonserade för allmänheten. Är White Noise en gräsrotsrörelse bestående av berusade skinheads vars skivor är bojkottade av den etablerade skivindustrin, eller är den ett välorganiserat nätverk? Bådadera. Ska man göra det enkelt för sig, så grundades hela rörelsen av en enda person; Ian Stuart. 1977 bildade den då 16år gamla Ian Stuart punkbandet Skrewdriver i Poulton-Le-Fylde (utanför Blackpool). Men även om de började som ett punkband, så dröjde det inte länge förrän de blev ett skinheadband. På denna tid var det nämligen vanligt att punkare övergick till att bli skinheads. Orsakerna var flera, men man tyckte i korthet att punken hade sålt sig (punken var t.ex. emot kommersialism, detta samtidigt som Clash skrev kontrakt med CBS. Punken var emot droger (läs narkotika) eftersom man såg detta som passiviserande, trots detta så dog Sid Vicious 1978 av en överdos heroin). Anarkistpunkarna The Crass sjöng in låten "Punk is dead" och de punkare som ansåg att punken var mer än ett mode blev ofta skinheads, bootboys (enk. förkl. skinheads med hår) eller herberts (enk. förkl. vanliga människor, fast med skinheads ideal). 1977 släpper också Skrewdriver sin debut "all skrewed up" på det engelska skivbolaget Chiswick. En klassisk platta med låtar som "An-ti-so-cial" och "I dont like you". Under denna tidpunkt var Skrewdriver allt annat än politiska, men skinheadsrörelsen hade snabbt fått en naziststämpel. 1978 spelade Skrewdriver på Vortex i London, där det uppstod rasbråk med innerbörden att Skrewdriver hamnade i rejält blåsväder. Resultatet blev att de bannlystes överallt, vilket i sin tur resulterade i att Skrewdriver splittrades. Ian Stuart började nu istället att arbeta politiskt inom det engelska nazistpartiet National Front, och fick där ansvaret över Londonavdelningen. 1980 började journalisten Garry Bushell på musiktidningen Sounds att ge ut samlingsskivor under namnet Oi!. Redan på Oi! - The Album var kvalitén hög, med grupper som Cockney Rejects, 4-Skins och Cock Sparrer. Skinheadbanden spelade inte nu längre punk, utan Oi!-musik. Texterna handlade ofta om arbetslöshet, om hur polisen jagade småtjuvar samtidigt som de lät de riktigt stora gå fria och allmän arbetarromantik. Men media (vid denna tidpunkt, i huvudsak engelsk media) som redan gett skinheadsrörelsen en naziststämpel, var inte sena med att även ge Oi-rörelsen samma stämpel. 1981 kom uppföljaren Strength thru Oi!. Den kom lagom till de rasbråk som pågick i England vid samma tidpunkt, med ordentliga kravaller i bl.a. Brixton, Toxteth, Bristol och Moss Side. Politikerna stod maktlösa, samtidigt som media redan hade hittat sin syndabock i form av Oi- och skinheadsrörelsen, som de gav hela skulden. Scotland Yard var inte sena med att haka på det hela, och förbjöd kort därefter skivan "Strength Thru Oi!", och de skivor som inte hunnit säljas i skivbutikerna drogs tillbaka. Ett öde som även drabbade punkbandet Anti Nowhere League och deras singel So What (något som i sin tur resulterade i att denna då fortfarande okända grupp sålde mer än någonsin av sin debutskiva). Men även om många av banden tog avstånd från nazismen, så var det just de få som var nazister som belystes i media. Man uppmärksammade inte grupper som Red Skins, New Model Army (jo, du läste rätt, de var fortfarande skinheads på den tiden), Red London m.fl. Istället gjorde BBC en dokumentär vid namn 40 minutes, där man bl.a. intervjuade Combat 84. Gruppen var inte politisk, men innehöll däremot två medlemmar med klart rasistiska åsikter. Eftersom gruppen hade olika politiska uppfattningar, så skrev man aldrig några politiska texter. Men när BBC ville ha en intervju, så var det i huvudsak de två rasistiska medlemmarna som fick komma till tals. Därmed dröjde det inte länge förrän även Combat 84 blev stämplade som nazister, (vilket bl.a. resulterade i ett gruppen splittrades något år senare). En allt större grupp artister blev numera även portade på de "vanliga" ställena. Ian Stuart som var en duktig organisatör startade därför 1982 som reaktion på detta, Rock against Communism, en oberoende scen för nazistband som inte längre behövde hymla med sitt budskap. Han beslöt sig samtidigt för att återbilda Skrewdriver, och släppte den beryktade skivan White Power på skivetikett White Noise Records. Skrewdriver som tidigare inte varit politiska, blev nu ett öppet nazistband. Förutom Rock Against Communism och White Noise Records, så startade man även tidningen Blood & Honour, (namnet hämtades från det gamla tyska slagordet "vårt blod är vår ära"). Där intervjuades och recenserades grupper som normalt var portade i övrig media. Med turnéer, skivor och tidningar, så började Ian Stuart att sprida sitt budskap. Budskapet var mycket enkelt: rock för ras och nation, och rock för en etniskt rensad värld, fri från judar, svartingar, kommunister och andra rasförrädare. Förebilderna var bl.a. Adolf Hitler, Rudolph Hess och Benito Mussolini. De tre största och viktigaste kontakterna under denna tidsperiod var förutom Blood & Honour, det tyska skivbolaget Rock-O-Rama som gav ut en stor del av musiken (bl.a. Skrewdriver), samt franska Rebelles Europeen som distribuerade skivor över hela Europa. Det var också Rebelles Europeen som gav ut de "klassiska" samlingsskivorna Deboute (i ett flertal olika volymer) där grupper från en mängd olika länder samlades. Det tog inte lång tid förrän Sverige vart en del av rörelsen. I November 1986 startade ett gäng skinheads i Södertälje Rock Mot Kommunism, en svenska variant på Rock Against Communism. Samma människor startade även bandet Hooligan (som senare bytte namn till Vit Aggression). Detta var också samma folk som några år senare skulle vara med och starta Vitt Ariskt Motstånd (VAM), men det kommer vi till lite längre fram. Ian Stuart reste nu runt i Europa och gjorde rockkonserter, som allt oftare liknade rena nazistmöten, fyllda med hakkors och hitlerhälsningar. 1985 var Skrewdriver i Sverige för första gången, och spelade då på Medborgarhuset i Stockholm, (efter att deras tidigare planerade konsert i Eskilstuna blivit inställd). Men Ian Stuart & hans Skrewdriver återkom även 1987 och 1989 för fler konserter. Något som troligtvis var en huvudsaklig inspiration för att en ny våg av band skulle bildades även här i Sverige. För snart blev de nazistiska inslagen allt vanligare, och band som Pro Patria, Dirlewanger och Division S gick öppet ut med sina åsikter. I låten "Ingen nåd" sjunger Dirlewanger bl.a. "Det kommer en ny tid då ni får frukta för era liv/och för era vidriga dåd/finns ingen pardon och ingen nåd", och i låten "Niggerseason" sjunger de "We gonna have some fun, nigger, nigger, nigger, niggerhunting tonight". Låttexterna var dock allt annat än unika, i låten "Nigger" sjunger engelska No Remorse bl.a. "Nigger, I hate your face. Don't try to mess with the master race". Namnet No Remorse syftar förövrigt på förintelsen, och bandet finner heller ingen anledning till varför man skulle ångra judeutrotningen. Allt fler skinheads drog sig numera från skinheadsrörelsen, då de tyckte att det var mindre kul att bli sammankopplade med dylika grupper. En annan utveckling var S.H.A.R.P (Skin - Heads - Against - Racial - Prejudice), en skinheadorganisation som startades i USA, men som sedemera även kom till Europa. Denna grupp skinheads arbetade aktivt med att motarbeta rasism och likartade värderingar, men även att sprida budskapet om att inte alla skinheads var rasister och nynazister. S.H.A.R.P finns fortfarande, men då medias intresse av att bevaka denna sida är vagt, så är informationen kring dessa betydligt svårare att finna. Man kan dock finna deltagande från S.H.A.R.P i antirasismdemonstrationer i England, och demonstrationer för de homosexuellas rättigheter i New York så sent som hösten & vintern 1994/95. Men även om vissa skinheads anslöt sig till S.H.A.R.P., så blev överrepresentationen av nazister allt vanligare i skinheadsgängen. Musikaliskt så hade större delen av både punk- och oi-scenen dött ut i slutet av 80-talet. Som skinhead stod valet mellan att lyssna på gamla oi-plattor med grupper som sedan länge varit splittrade, eller att lyssna på förvisso nya och fräscha oi-band, men som samtidigt var öppet nazister. Att en ökning av nazismen var att vänta inom skinheadsledet var därför inte helt förvånande, även om det dock fortfarande fanns (och finns) ett mindre antal band som fortfarande var (och är) antinazister. I Södertälje startade man nu skinheadstidningen Streetfight, där artiklar om skinheadband blandades med hyllningar till framstående nazister som Rudolph Hess m.fl. Namnet hade man hämtat från en låt av Skrewdriver. Förebilden hette Blood & Honour, och det dröjde inte heller länge förrän man bytte namn på tidningen till Vit Rebell. Då ekonomin var knaper i början, så gjordes en överenskommelse med engelska Blood & Honour som erbjöd finansiering av tidningen. Vit Rebell fixade fram tryckfärdiga sidor, som sedan skickades till England för tryckning. 1989 kom första numret, och underrubriken löd Vit revolution utan pardon. De blev mer och mer militanta, och förkastade både Bevara Sverige Svenskt's (BSS) rasistiska folkrörelse, och Sverige demokraternas parlamentaristiska rasism. Istället propagerade man för en kompromisslös väpnad kamp. Man började även att allt oftare möta angrepp mot judar. I Vit Rebell #2 kan man bl.a. läsa följande:"Avsluta allt samarbete med judar så snart som möjligt, och anställ inte negrer och andra färgade. Ha endast sociala kontakter med medlemmar av din egna rasliga familj. Förstör och bannlys all judisk filosofi och influens från samhället. Arbeta hårt för att få till stånd en vit värld så snart som möjligt". 1990 väckte justitiekanslern åtal mot Vit Rebell för hets mot folkgrupp (mål B 810/90 vid Stockholms tingsrätt). Detta innebar att Vit Rebell lades ner, men redan innan domarna hade hunnit falla så hade den ersatts med en än mer kompromisslös och miltant tidning; Storm. Man startade också nätverket Vitt Ariskt Motstånd (VAM), med amerikanska White Aryan Resistance som förebild. De militanta inslagen blev allt vanligare, och flera rockbanden skaffade sig en allt längre meritlista. Vit Aggression har blivit fällda för en rad bankrån, Division S bröt sig 1991 in i ett vapenförråd i Märsta, Dirlewanger har blivit åtalade för olaga vapeninnehav, Brigad Wotan (av vissa kallade Somalia Kickers) uppmärksammades rejält i media efter misshandeln av en somalier i Trolhättan. Dirlewanger's f.d. manager har dömts för mord, misshandel och mordförsök. Medlemmarna har gjort det som den militanta 70-talsvänstern bara sjöng om, men sällan gjorde handling av. Tidningen Storm började relativt enkelt, men utvecklades med tiden till en påkostad produkt med datasatt & prydlig layout, och med ett bra tryck. Hatet var numera så gott som helt koncentrerat mot ZOG (Zionist Occupation Government), eller SOR (Sionistisk Ockupations Regering) som de i början kallades i Sverige. Enligt detta resonemang var den ariska rasen och den vita rasens kulturgemenskap i fara. Huvudfiendena var kommunism, kapitalism, liberalism och demokrati, men även vissa grupper i samhället som t.ex. homosexuella. Man skapade konspirationsteorier, där judarna (ZOG) och dess agenter var i komplott. Sverige var t.ex. en "sionistisk lydregim". Bland de yrkesgrupper som jobbar för ZOG nämns återkommande bl.a. poliser, journalister och domare. Med tiden kom också antalet militanta organisationer att öka. Sveriges Framtid bytte namn till Riksfronten, amerikanska Church of the Creator fick en svensk motsvarighet i Kreativistens Kyrka (som även gav ut tidningen Rahowa (Racial Holy War), och som inte hade någon gud, utan såg rasen som en slags religion), och inom VAM dök även nya beteckningar upp som Västfront Horst Wessel och Kommando Werwolf (som gav ut tidningar som Werwolf och Siege - tidskrift för ökat våld mot homosexuella). Inom Kreativistens Kyrka dök det även upp en mer aktionsinriktad grupp kallad De Vita Baskrarna. Det bör dock i sammanhanget påpekas att det inte var helt ovanligt att vara dubbelansluten till flera organisationer. 1993 gav VAM ut sitt sista nummer (9/10) av Storm. Tidningens omslag pryddes av en bild på Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Lars Werner iklädda judemössor, med underrubriken: DÖD ÅT ZOG. I tidningen haglade personangreppen tätt, och personer som Anna-Lena Lodenius (journalist, samt författare till boken "Extremhögern"), Björn Eriksson (rikspolischefen) och flera av medarbetarna på anarkisttidningen Brand utpekades med namn, adress och telefonnummer, samt med uppmaningen om att de skulle "Ställas mot väggen". Tidningens utgivning togs senare istället över av Stockholms Unga National Socialister (S.U.N.S). Men även om Storm först och främst var en politisk tidning, så var den också samtidigt landets enda riktiga forum för White Noise. I vilken annan tidning skulle man annars hitta annonser om skiver som White Power Rock'n'Roll, eller videoupptagningar med No Remorse och Bound for Glory. Fredagen den 24:e september 1993 avled Ian Stuart i en trafikolycka. Mannen som startade White Noise, Blood & Honour och rockbandet Skrewdriver blev 35 år. Skrewdriver hann släppa eller medverka på ett 30-tal skivor, och fler var att vänta. Kort därefter, fortfarande hösten 1993, kom den svenska Blood & Honour-liknande tidningen Blod & Ära, som skulle ses som en naturlig fortsättning på Storm. Första numret var också - inte helt oväntat - tillägnat Ian Stuart. En ny trend hade nu annars mött svenskarna - vikingarocken. Efter Ultima Thule's framgångar så gick det nu bra att sälja skivor med hjälp av vikingar. Namn som Odins Änglar, Bärsärkarna och Midgårds Söner blev allt vanligare. Men det förekom också att gamla nazistband bytte namn för att nå en större publik. Dirlewanger gav t.ex. under namnet Heroes in the Snow ut sin gamla skiva White Power Rock'n'Roll, fast då under namnet Wiking Power Rock'n'Roll. Samma skiva som Dirlewanger's, fast med nytt omslag. Lyssnar man noga så kan man fortfarande höra dem sjunga White Power Rock'n'Roll i refrängen. Både Bärsärkarna och Midgårds Söner använder sig också av kulsprutesalvor som introduktion till sina debutskivor. Skivorna såldes i huvudsak via annonser i kvällspressen, och flitigast var Lars-Magnus Westrup, och hans Ragnarök Records, samt den norska nynazisten Erik Blücher's företag Warrior Productions. De annonserade omväxlande ut samma skivor. Warrior Productions säljer t.ex. T-shirts och bildekaler med reklam för Ragnarök Records artister, och på skivomslagen från Ragnarök Records finns reklam för Warrior Productions. Lars-Magnus Westrup sålde tidigare kassettband med Rudolph Hess och Per Engdahl, men såg snabbt vikingarockens potential. Vikingarock var dock inte populärt i alla läger, och det är fortfarande inte helt ovanligt att skivaffär vägrar sälja skivor med t.ex. Ultima Thule, och ännu mindre Heroes in the Snow, (men garanterat mer vanligt än att de säljer skivor med nynazistband som Vit Aggression). Vikingar är dock inte bara populärt bland nazisterna i norden, utan även i andra länder står hjälmar med horn och asatro högt i kurs. Det engelska nazistbandet Skullhead har gjort en skiva som heter Odins Law, och i USA finns det ett band som Nordic Thunder, och nazistorganisationer döpta till Thorz Hammer och Viking Voice Utah. Ett annat band som försökt att tvätta sig rena från naziststämpeln är annars tyskarna Böhse Onkelz, som numera istället kallar sig för "nationella". Den 24 september 1994 hade Ian Stuart varit död i ett år, och sedan länge blivit klassad som en martyr för kampen. Runtom i världen hölls olika hyllningar. I Sverige var det en minneskonsert på Folkets Hus i Göteborg. I Oslo hyllade radiostationen Nite Rocket Ian Stuart genom att enbart spela låtar av Skrewdriver, samt olika hyllningar till honom. I London var det minneskonsert inför 400 åskådare, och i Milwaukee, USA inför 300 åskådare. Under samma tid gav tidningen Blod & Ära ut sitt sista nummer (3/4) för att tillsammans med Motstånd senare starta nätverket Nordland, som bl.a. kommit att syssla med skivproduktion och tidningsutgivning. Hur rörelsen kommer att utvecklas i framtiden är ytterst oklart, men en ökning vore inte helt osannolikt. 1992 fanns det i Stockholm uppskattningsvis 50 skinheads, idag finns det enligt samma beräkningar uppskattningsvis 800. Tidningen Streetfight var under 80-talet en enkel A5-tidning, tryckt på kopieringsmaskin. Nordland är en påkostad tidning i offsettryck med fyrfärgsomslag och avancerad layout. I mitten av 80-talet var skivorna svåra att få tag i och spreds endast via postorder, (och endast i bästa fall från Sverige). Idag kan du handla dem öppet i ett flertal affärer i Sverige som t.ex. Last Resort och Asagård i Stockholm. Samtidigt som många äldre band gjort comeback, så har även en ny våg av White Noise-band dykt upp. Grupper som Svastika, Storm, White Warriors och Totenkopf. Paralellt med dessa kan vi dock även se en viss ökning av opolitiska skinheads. Skinheadstidningen Watch Your Back är ett utmärkt exempel. En betydligt större ökning finns annars inom den antifascistiska subkultur som vuxit sig allt starkare de senare åren. En rörelse där man likt White Noise-rörelsen förespråkar väpnat våld, och där de militanta inslagen är dess vardag. Text: Jan Axelsson