☰
OBS! Denna textfil ingår i ett arkiv som är dedikerat att bevara svensk undergroundkultur, med målsättningen att vara så heltäckande som möjligt. Flashback kan inte garantera att innehållet är korrekt, användbart eller baserat på fakta, och är inte heller ansvariga för eventuella skador som uppstår från användning av informationen.
### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [#015- Kvinnligt Läsande och Skrivande ] _____________________________________________________________________ KVINNLIGT LÄSANDE OCH SKRIVANDE av THE GNN/DualCrew-Shining/uXu 1. FÖRORD Då uXu på senare tid lyckats att få en mycket talangfull kvinna att skriva för våran publikation (något vi aldrig trodde skulle inträffa), ansåg jag att det kunde vara på sin plats att reda ut vissa begrepp gällande kvinnors läsande och skrivande. Naturligtvis ska inte det som står i denna text tas som den ultimata sanningen om ämnet, men jag hoppas den iallfall kan avrätta några slumrande dogmer, hos skribenterna för uXu och våra kära läsare. 2. INLEDNING "Every woman is a rebel, and usually in wild revolt against herself." - Oscar Wilde. Det ovanstående citatet kan tolkas på flera sätt. Jag hoppas att påvisa en lite annorlunda tolkning i slutordet av denna text. Denna text behandlar, som överskriften redan skvallrat om, det 'kvinnliga' inom skrivande och läsande. För att studera en sådan fråga är det naturliga valet att se till några av de konklusioner som den vissa deltagare i den _feministiska litteraturkritiken_ studerar och förfäktar. I och med dekonstruktionens uppkomst i litteraturkritiken försköts uppmärksamheten från textens struktur (strukturalismen) till läsaren. Man analyserar hur läsaren uppfattar en text - medan strukturen och författarens s k intention för tillfället är ute ur bilden. Dock, som de flesta litteraturteorier, är dekonstruktionen ingen enhetlig skola med givna paradigm och metoder. Men med dekonstruktionen uppstod en annan fråga relaterad till läsaren; vilken skillnad gör det om läsaren (eller författaren - författaren 'läser' ju sina egna texter) är man eller kvinna, för själva 'upplevelsen av läsningen'? Läser kvinnor och män på olika sätt? Uppfattar de olika saker i en text? Om texten är skriven av en kvinna, kan verkligen en man uppfatta allt som texten säger, eftersom det påstås att kvinnor och män har olika språk? Frågorna är centrala för en del av dekonstruktionen, nämligen den feministiska litteraturkritiken. Tidigare har frågorna inte behandlats, den 'stora' litteraturen har varit skrivna av män (självklart med vissa undantag) och blivit analyserade av män, med hjälp av männens språk. Feministerna menar att detta är fel, litteraturen bör 'läsas om' med hjälp av en syn på det specifikt kvinnliga. Feminismen som rörelse är även den splittrad. Det finns idag flera premisser och slutledningar, det finns exempelvis marxistisk, liberal, socialistisk, libertarianistisk och psykoanalytisk feminism. Inom den feministiska litteraturkritiken finns ett flertal avdelningar. Kvinnor och män är en enkel uppdelning, men de feminister som analyserar kvinnors sätt att läsa, tar de hänsyn till svarta kvinnor, kvinnor i tredje världen, fattiga och rika o s v? 3. FEMINISTISK KRITIK Vad innebär då en feministisk litteraturkritik? Vad är det specifikt 'kvinnliga' och varför ska man överhuvudtaget studera det i samband med litteratur? Feminism inom politiken är kanske lättare att förstå, som upphävande av det manliga förtrycket inom sociala och politiska grenar, men dess koppling till litteraturen är kanske svårare att inse vid en första anblick. Som ovan sagts, siktar feministerna på en 'kvinnlig omläsning' av litteraturen och på så sätt hitta nya aspekter av litteraturen som blivit förbisedda, nya vinklar - eller mer precist; 'kvinnliga' vinklar. Innan den frågan diskuteras kommer tre bakgrunder, med relaterade problem, att förklaras: Den kvinnliga kulturen, det kvinnliga språket och frågan om vad som egentligen är det 'specifikt kvinnliga.' (a) den kvinnliga kulturen Kulturellt sett lever kvinnorna i en speciell situation. De har sin egen kultur, men detta är ingen 'sub-kultur', den är en del av, och existerar inom, den dominerande kulturen; den manliga. På så vis lever kvinnor i två kulturer samtidigt. Männen har inget tillträde till den kvinnliga, men kvinnorna har tillgång till båda. Kulturerna är inte separerade, snarare så skär de båda in i varandra - men den kvinnliga ligger i skuggan, i 'vildmarken.' Anledningen till att den kvinnliga kulturen ligger i skuggan är att historien har betraktats, av historiker, blott i manliga termer. I och med detta har även litteraturen betraktas på ett sådant sett. Den kvinnliga kulturen är en än så länge nästan outforskad zon, och feministernas uppgift är således att bl a analysera denna zon, med hjälp av kvinnornas egna termer - inte manliga som historikerna hittills gjort. Den manliga kulturen har sitt eget språk med sina egna termer. Naturligtvis har även kvinnorna sina egna termer, men eftersom den manliga kulturen dominerar har inte kvinnorna haft möjlighet att använda sig av sitt eget språk, de är tvingade att spela med männens för att göra sig hörda. Detta leder oss in på frågan om 'det kvinnliga språket;' (b) det kvinnliga språket. Språket är, sägs det, skapat av män (vi talar här inte om 'syntax,' snarare om semantik). Kvinnor har därför inget 'direkt' tillträde till språket som det ser ut nu. De har 'ett visst' tillträde till språket, men detta är en alienerad tillvaro (precis som de tvingas att leva i den dominerande manliga kulturen), eftersom kvinnorna faktiskt har sitt eget språk, men som de inte tillåts använda sig av. Männen förstår inte kvinnornas språk, och viftar därför bort det som obegripligt, och onödigt eftersom det manliga språket tycks vara allt som behövs. Detta leder oss till en paradox; Hur ska kvinnorna kunna utrycka sig med språket när de ständigt är tvingade att använda männens språk? Vi kommer att närmare behandla den frågan lite senare. Då det visat sig att kvinnorna har en egen kultur och ett eget språk, uppstår ytterligare en viktig fråga i sammanhanget: Vad är det specifikt kvinnliga? (c) vad är det 'specifikt kvinnliga?' Bilden av vad som är det 'specifikt kvinnliga' har genom tiderna målats upp av män. Detta låter suspekt, hur kan en man veta vad som är kvinnligt? Svaret är att det faktiskt är suspekt, och de konklusioner som uppkommit är högst tvivelaktiga. Minns att det ovan sades att historien betraktats i manliga termer. Samma sak gäller för kvinnorna, även de har blivit betraktade och analyserade i dylika termer. Vad som är kvinnligt har debatterats. Ovan har vi kort tagit upp skillnaden i kultur och språk, men dessa frågor har uppstått först på senare tid. Tidigare ansågs sådana frågor som 'lustiga' men föga allvarsamma. Skulle kvinnor ha en egen kultur och ett eget språk? Så charmigt! Skaffa fram en antropolog (eller kanske en etnolog?) som får titta lite på detta! Frågorna om biologiska skillnader och psykologiska har varit mer 'seriösa' i frågan, men misslyckats nesligt med uppdraget även dem. Myter härskar fortfarande kring detta område. De rent biologiska aspekterna är givna. Men de kan inte vara allt som är skillnaden. Tidigare i historien ville man gärna påvisa att de rent kroppsliga skillnaderna var av yttersta vikt för att kunna förklara 'sanningar' om varför kvinnor inte skrev något som var av värde. Skillnader i hjärnan och kroppen sades vara grunden. Det specifikt kvinnliga var kroppsliga skillnader, annorlunda fysiska utformningar och en annorlunda intelligens (den var naturligtvis ansedd som lägre). Någon frågar sig kanske redan nu 'Lägre än vad' eller 'Annorlunda från vad'? Detta intressanta motsatsförhållande till detta något kommer att snart tas upp. Denna extrema essensialism övergavs dock vid psykoanalysens inträde, då rent kroppsliga skillnader inte var av intresse längre, utan hjärnans mörka skrymslen. Den tidiga psykoanalysen var även den styrd av männens termer och därför höjs röster nu på att även den 'läses om' med kvinnliga termer. Men psykoanalytikerna, med Freud som mentor, hävdade mycket om kvinnan och det 'kvinnliga' som ofta inte är överdrivet trevligt. Kvinnan var annorlunda därför att hon hade andra förutsättningar; hennes uppdrag i naturen var inte att stödja förnuftet, det var männens gebit, hennes del av kakan var barnafödande och omsorg. Detta påverkade naturligtvis hennes psyke, hon kunde inte tänka som männen och därav inte skriva lika bra som männen. Vi har sagt att hon ansågs vara annorlunda från något, d v s ifrån männen. Därav når vi fram till den viktiga kärnpunkten i dessa analyser: Det faktum att kvinnor ständigt har setts som 'männens motsats' och inget annat genom historien och litteraturen. Motsatspoler genomsyrar hela samhället, vi talar om svart/vitt, ont/gott, kvinnor/män. Vill alla dessa analyser inte säga något annat än att kvinnan och det 'kvinnliga' inget annat än en motsats till mannen och det 'manliga'? Detta är absurt, istället för att vara männens motsats, det andra könet som Simone de Beauvoir så passande uttryckte det, är kvinnan faktiskt ett annat kön och inte blott en motsats till det 'rätta' och det 'goda'; mannen. Men vi har fortfarande inte besvarat frågan om vad exakt detta som kallas 'det specifikt kvinnliga' är för någonting. Detta har sina skäl, vi är även här ute i en outforskad vildmark, de 'forskningar' som tidigare gjorts är inte till någon hjälp. Därför är frågan svår att besvara nu. Men en sak står klart: Kvinnan är inte en 'motsats' till mannen. Hon, med sin kultur och språk, är 'ett annat' kön, en ej helt genomsökt zon inom den dominerande kulturen. Den feministiska forskningen har mycket att undersöka. 4. 'DEN KVINNLIG OMLÄSNINGEN' Kvinnorna står inför ett flertal problem har det visat sig. De är begränsade genom sin roll som undertryckt kultur, de har inte samma tillgång till språket som männen (eftersom de har ett eget språk som de inte tillåts, eller inte 'kan' använda), och det 'specifikt kvinnliga' har genom olika utredningar i manliga termer blivit reducerat till absurditeter. Det råder ingen tvekan om att kvinnorna verkligen är ute i 'vildmarken' i feministiska forskningar. Trots dessa svårigheter torde det inte vara omöjligt att genomföra feministernas krav på en kvinnlig omläsning. Men hur ska då en sådan omläsning gå till? Det är svårt att förklara några rent konkreta metoder (precis som det är lika svårt att ge några konkreta metoder i t ex en hermenutisk omläsning,) så istället kommer jag att kortfattat demonstrera ett exempel. Exemplet är Shoshana Felmans studie (eller om-studie) av Balzacs novell 'Adieu'. Felman kritiserar skarpt den härskande tolkningen av novellen och presenterar en alternativ variant. Kortfattat handlar berättelsen om översten Philippe de Sucy och Grevinnan Stephanie de Vandieres under Napolenkrigen i Ryssland. Philippe och Stephanie är älskare, men förlorar genom diverse komplikationer kontakten med varandra i kriget. I första delen av berättelsen återfinner Philippe Stephanie men då har hon förvandlats till en komplett galen kvinna. I andra delen skildras kriget, och hur de förlorade varandra, i en återblick. Tredje resterande del av berättelsen handlar om hur Philippe försöker bota Stephanie från hennes galenskap, och få henne att åter känna igen honom. Hon kan endast säga 'Adieu', det ord hon yppade när de skildes åt. Han lyckas förvisso bota henne med hjälp av diverse okonventionella metoder men i samma ögonblick som hon återfår sansen avlider hon tragiskt nog. Nu till kritiken och tolkningen. Den tidigare kritiken av berättelsen har givit mycket plats åt att prisa Balzacs realistiska beskrivningar av kriget, och samtidigt så smått tillägga det lustiga faktum att Balzac ägnar mycket tid åt 'övernaturliga' (o-realistiska), psykologiska fenomen i berättelsen såsom kvinnans vansinne. Kritikerna gjorde en uppdelning mellan det verkliga/realistiska/förnuftet (kriget och mannen) och det overkliga/ orealistiska/oförnuftet (vansinnet och kvinnan). Denna uppdelning är för oss redan bekant - ovan diskuterades i samband med frågan om det 'specifikt kvinnliga' motsatspolernas eviga förekomst och hur de envisas med att sätta kvinnan som motsats till mannen. Innan nu någon avbryter och frågar sig hur man kan dela in 'krig' i förnuftets del (krig är väl oförnuftigt om något?), vill jag förtydliga genom att säga att en sådan fråga är missriktad; Kriget och förnuftet räknas snarare genom uppdelningen i denna kontext till 'klara', 'tydliga' och 'direkta' ting, medan Stephanies vansinne och de psykologiska undersökningar som genomförs räknas som 'okonkreta' eller 'indirekta', 'osynliga' ting. Varför har man gjort en sådan omedveten uppdelning? Enligt Felman beror detta på flera faktorer: de som kritiserat och tolkat texten har varit män och läst texten med manliga termer, detta har fått dem att 'se' ur manlig synvinkel. Detta har även medfört att de vägrat att se andra synvinklar. Stephanie och hennes vansinne har setts som oproblematiskt och i stort sett ovesäntligt för bokens 'verkliga' mening och innebörd. När vi läser texter ser vi dem genom vissa glasögon'. Dessa glasögon skapar hos oss ett speciellt synsätt, och får oss att se' saker och ting på ett speciellt sätt. Anledningen till detta kan vara flera; sociala, kulturella, historiska (Gadamer noterade detta problem och utvecklade hermeneutiken) och som i detta fall: könstillhörighet. Den kvinnliga omläsningen är inget annat än ett par annorlunda glasögon, olika från de som tidigare använts av lakejerna för den dominerande kulturen. Genom denna nya syn kommer inte bara ett nytt synsätt att visa sig, utan även en ny förståelse. Det manliga synsättet och det kvinnliga studerar förvisso samma objekt (samma text) men de förstår detta objekt på olika sätt. Felman presenterar en ny vinkel på Balzacs berättelse, genom en sådan omläsning. Var det som de tidigare kritikerna sade korrekt? Var deras 'syn' befriad från fördomar och könstillhörighet? Självklart besvaras den frågan negativt: De som tolkat berättelsen har varit en del av den dominerande kulturen, utan inblick i den kvinnliga kulturen och det kvinnliga språket. Med en kvinnlig omläsning får berättelsen en ny innebörd, visar Felman. Kvinnan framstår från början som ett huvudsakligt problem: hennes natur, och i detta fall - hennes vansinne. I grunden är det en fråga om vad som är den kvinnliga identitetens natur. Philippe försöker tämja Stephanie, 'bota' hennes vansinne. Men det är blott ett försök av en man att förstå det 'obegripliga'. Han försöker objektivera det kvinnliga vansinnet och på så vis även bemästra det. Förnuftet spelas mot motsatsen, vansinnet. Den förnuftiga mannen försöker utnyttja sitt förnuft för att förstå den vansinniga kvinnan. På så vis försöker han, enligt Felman, att 'metaforiskt våldta' kvinnan. Samtidigt definieras vansinnet i detta fall som en 'förlust av kvinnligheten'. Stephanie har, genom sin galenskap, även förlorat sin 'kvinnlighet' sägs det. Kvinnan är på så vis enligt männen en definierbar varelse med vissa specifika karaktärsdrag. Men vilka är dessa? Det är inte att vara konstant vansinnig, det är klart. Med detta uppkommer en paradox: samtidigt som kvinna är 'vansinne' (anti-förnuft) förlorar hon sin kvinnlighet genom att vara vansinnig. Denna analys är som synes mycket olik den tidigare. Från att ha varit en enkel krigsskildring med ett extra inslag i form av en galen kvinna, förvandlas berättelsen till att vara något helt annat: en uppvisning i manliga åsikter om kvinnor i dess grundläggande former. Att det undgick de tidigare kritikerna har sin förklaring: de såg' inte berättelsen på det viset, eftersom de bar annorlunda glasögon. Glasögon som härskat genom historien mycket länge. Vad är då den egentliga fördelen med en dylik omläsning? Vi har hittills bara sagt att kvinnornas kultur, språk o s v blivit undertryckta, men samtidigt har vi inte gett något bra, konkret skäl till nödvändigheten av en omläsning. Det visar sig att en sådan omläsning ger andra vinklar. Den avslöjar sådant som inte setts eller förbisetts i manliga termer. Den presenterar nya synsätt. Men omläsningens fördel är dock inte bara det faktumet. Den hjälper även kvinnorna ur sin alienerade tillvaro genom att påvisa deras språk och kultur, få dem att hitta ut ur vildmarken. Således tillåta det kvinnliga att existera på egna villkor, ej på blott manliga. Slutligen till den viktigaste frågan: Är detta, med tanke på alla paradoxer och hinder, en möjlighet? Vi har talat om en paradox rörande kvinnornas tragiska situation i det att de tvingas använda det manliga språket för att försöka uttrycka det kvinnliga. Eftersom kvinnornas kultur varit förtryckta genom tiderna till den grad att kvinnorna tvingats använda det manliga språket för att uttrycka sig, kan en genuint kvinnlig omläsning existera? Eller blir det trots allt en manlig läsning, genomförd av en kvinna? Ingenting sker över en natt, det är självklart. Även om kvinnorna tvingas att använda sig av männens språk och kultur för att försöka framhäva sin egen, så behöver inte detta innebära en ogenomtränglig rävsax. Genom att stegvis avslöja det som inte visas kanske det egna språket att växa fram, för att slutligen helt bryta sig ut saxen och på nytt födas. Hur detta språk, och hur denna kultur ser ut eller kommer att se ut kan jag inte svara på (inte bara av det faktum att jag är man, utan även på grund av att ingen egentligen vet hur det ser ut - inte ens kvinnorna till viss del.) Men samtidigt är det kanske inte är så att kvinnliga omläsningar är det absolut primära för frigörandet. Fortfarande existerar myter om kvinnor, skapade av män, och innan dessa är utraderade kanske ingen kvinnlig omläsning någonsin att riktigt nå målet: det förlovade landet, ut ur vildmarken. Huruvida så är fallet råder oenighet - minns att vi sade att feminismen, som de flesta rörelser, är splittrad. 5. SLUTORD Denna uppsats började med ett lustigt citat av Oscar Wilde, och jag lovade att ge en lite annorlunda tolkning till detta. De mer begåvande läsarna (vilket torde vara samtliga som läser uXu) har troligen redan ut vad jag tänker säga. Varje kvinna är en rebell och vanligtvis i vild revolt mot sig själv, säger Wilde. Männen tolkar detta som att de hysteriska kvinnor de har runt sig inte är annat än förvirrade individer, som inte vet att deras revolt mot samhället inte är annat än en revolt mot sig själva, eftersom de ju trots allt är medlemmar av samhället också. Men så är inte fallet har vi nu sett. Kvinnorna gör inte uppror mot sig själva, det ser bara så ut ur männens synvinkel. De revolterar mot den dominerande kulturen och eftersom männen är blott medvetna om existensen av den kulturen kan de inte inse poängen. Men som noterats har kvinnorna en egen kultur - ute i vildmarken - och revolten rör inget annat än befrielsen av denna. Detta kan tolkas som en kvinnlig omläsning genomförd av - en man. ////////////////////////////////////////////////////////////////////// Varför finns det så många idioter som uttalar sig i Dagens Nyheter? Svaret ges i frågan. Ytterligare info: gnn@krille.update.uu.se \\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\ 020 kallar jag ett zine med klass. ______________________________________________________________________________ uXu Av The GNN uXu ______________________________________________________________________________