☰
OBS! Denna textfil ingår i ett arkiv som är dedikerat att bevara svensk undergroundkultur, med målsättningen att vara så heltäckande som möjligt. Flashback kan inte garantera att innehållet är korrekt, användbart eller baserat på fakta, och är inte heller ansvariga för eventuella skador som uppstår från användning av informationen.
### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #018 - Den Förlorade Glädjen ] _____________________________________________________________________ Den förlorade glädjen De satt tillsammans runt ett bord, människor, kvinnor. De pratade eller "tjattrade" som en del män nog skulle ha sagt. De pratade om ditt och datt, mest om jobb eftersom det var det som hade fört dem till det gemensamma bordet. Alla hade samma yrke. Att hjälpa människor under deras sista dagar. Omvårdnadspersonal, som det så fint heter. - Var är glädjen? var det någon som frågade och genast tystnade alla. Det här var frågan, som vi nog alla hade i huvudet men ingen iklädde ord. Glädjen, den som förr hade funnits men som nu var borta, ersatt med stress, tjafs och gnäll. Glädjen, den som var själens näring, den som gjorde att dagarna trots allt verkade ljusa trots vintermånaderna. Glädjen, utan den var man bara halv. Om man skär ner och skär ner inom vården, men ökar på antalet som ska "vårdas", då leder det till halva människor. Och det är precis det som har hänt. Kvinnan som hade ställt frågan kände sig nog inte särskilt modig, även om det var modigt att i ord beskriva det de alla kände. Det de alla kände men inte hade tid att prata om. Alla tittade på henne, stirrade, tysta. Man kunde se i deras ögon att de visste precis vad hon menade. Även de visste hur det kändes, utan glädje, för det man gör varje dag. I ett annat yrke spelar det nog ingen större roll, om man känner sig glad inför det jobb man ska utföra. Visst, det blir lättare att stiga upp på morgonen, men datorn som man sitter och knappar på en hel dag bryr sig nog inte om ifall man känner glädje, när man sitter framför den. Tangentbordet bryr sig nog inte om ifall man hamrar lite extra hårt på det, när man är stressad. Men människorna som är i behov av hjälpen, de bryr sig. Människor som är gamla och sjuka, förtjänar bättre. Alla hade känt känslan av att inte räcka till. Att inte ha något mer att ge. Att inte kunna stimulera och aktivera, som det så fint står i arbets- beskrivningen att man ska göra. Spelar det egentligen någon roll om det där PM:et inte blir skrivet före lunch? Spelar det egentligen någon roll hur många korvar som tillverkas på en dag? Det som spelar roll, det är ifall Oscar och Greta och alla de andra hinner upp och få i sig frukost innan lunch. Det som spelar roll det är ifall det finns tid att låta de äldre som ännu har vissa funktioner i behåll klara lite själva. För det är väl en del av det som kallas människovärde. Ibland känns det som om vi är på väg att sugas upp av ett stort svart hål. Man håller i sig för allt man orkar och försöker att kravla sig upp, vi försöker att hjälpa varandra men vi kommer inte ens upp över kanten. Det svarta hålet, det är det hålet som blir i budgeten. Det blir större för varje år. Människor utan glädje, halva människor, gör bara ett halvt jobb - även om det kanske går undan. Varför ska vi behöva gå på knäna? Varför ska vi varje dag vi kommer hem behöva känna oss skyldiga för att vi inte har hunnit med allt som vi borde, och detta på vår arbetsplats? Varför ska vi behöva gnälla och skälla på varandra och våra familjer bara för att vi mår dåligt? Varför ska de gamla som har arbetat hela sitt liv för oss behöva känna sig i vägen? Vet de som bestämmer hur det känns att gå ifrån en gråtande liten gumma, för att man inte har tid att trösta? ____________________________________________________________________________ uXu Av Knyttet uXu ____________________________________________________________________________