OBS! Denna textfil ingår i ett arkiv som är dedikerat att bevara svensk undergroundkultur, med målsättningen att vara så heltäckande som möjligt. Flashback kan inte garantera att innehållet är korrekt, användbart eller baserat på fakta, och är inte heller ansvariga för eventuella skador som uppstår från användning av informationen.
### ###
### ###
### #### ### ### ### ####
### ### ##### ### ###
### ### ### ### ###
### ### ##### ### ###
########## ### ### ##########
### ###
### ###
Underground eXperts United
Presenterar...
Intressant Svenskt Stoff
[ #030 - Tisk ]
_____________________________________________________________________
Tisk
Mannen, som suttit apatiskt med stirrande blick i flera minuter, b|jde sig
pl|tsligt ner och plockade upp en dammtuss som l}g vid hans f|tter. Han
lyfte upp den och synade den som om det hade varit en p{rla eller en
exklusiv ring. Han vred och v{nde p} den medans hans blick letade sig in i
och igenom varje skrymsle i dammtussen. Han f|rde den mot sin n{sa och
luktade p} den. Aldrig att han skulle ha kommit p} tanken att lukta p} en
dammtuss f|r n}gra }r sedan. Nu var han en oerh|rt uttr}kad och ensam man,
men f|r n}gra }r sedan s} hade han varit full av livsgl{dje och haft m}nga
v{nner. Undan f|r undan hade de f|rsvunnit. Det b|rjade i den yttre delen
av bekantskapskretsen men spred sig snabbt som en epidemi tills det bara
var en eller tv} m{nniskor kvar som ringde eller brydde sig om honom.
Fr}n b|rjan hade han n{stan tyckt att det var sk|nt att bli av med de
m{nniskor som han {nd} inte k{nde s} bra eller som han inte brydde sig
speciellt mycket om. Men alldeles oavsett hur mycket han brydde sig om
dem s} blev det {nd} ensamt. Hans kvinna hade beslutat sig f|r att l{mna
honom f|r snart en vecka sedan. F|rmodligen skulle hennes ansiktsuttryck
n{r hon stod f|r sista g}ngen vid hans d|rr f|r alltid vara inpr{ntat i
hans minne. Att bli l{mnad, det var vad han var d|md till.
F|rmodligen var det bara struntsnack. Men n{r han t{nkte efter gick det
som en r|d tr}d genom hans liv. Under barndoms}ren var han mer eller mindre
f|rskonad fr}n den hemska ensamheten och tomhetsk{nslan som framkallas av
att n}gon l{mnar en. Bortsett f|rst}s fr}n att hans far en dag helt sonika
packade en resv{ska och gick ut genom d|rren och aldrig kom tillbaka. Men
det var {nd} n}got som han hade kunnat v{nja sig vid d{rf|r att han inte var
mer {n sju }r vid tillf{llet. Men n{r han fyllde arton hade det b|rjat p}
allvar. B{sta v{nnen, G|ran, gav sig ut p} t}gluff och kom aldrig tillbaka.
R}nad, v}ldtagen och mycket d|d hade den spanska staten l{mnat tillbaka
hans b{sta v{n till honom. Tv} m}nader senare dog hans mamma och inom fem
}r var hela hans n{rmaste familj d|d. Cancer, AIDS och sj{lvmord var bland
de fr{msta d|dsorsakerna.
Han spr{tte iv{g dammtusen mot papperskorgen och s}g sig om. Om det {nd}
fanns n}gon som brydde sig. N}gon, en enda, som brydde sig om huruvida han
levde eller var d|d. Men ingen. Hans fru var hans sista l{nk till
omgivningen. Nu var han helt avsk{rmad. Det kom inte ens dammsugarf|rs{ljare
och ringde p} f|r att h|ra om han ville k|pa deras apparater. Vilka j{vla
puckon!, t{nkte han. Om de bara visste vilken guldgruva de hade i den h{r
l{genheten. F|rmodligen skulle han k|pa varenda j{vla dammsugare, br|drost
och brandvarnare som erbj|ds honom bara han fick prata med n}gon i n}gra
minuter. Han st{llde sig upp f|r att g} p} toaletten men han inte l{ngre
en n}gon meter innan telefonen ringde. Han rusade fram till den f|r att
hinna svara i tid.
- Ja, det {r 018-460918
- Hej, vem {r det jag talar med?
- Herr J.
- Oj, urs{kta d} har jag ringt fel. Adj|!
Han sl{ngde p} luren och sj|nk ihop i stolen straxt bredvid. J{vla
k{rring, ringa fel p} det d{r s{ttet. Skall man ringa fel kan man ju i alla
fall ringa till n}gon som inte var s} fruktansv{rt ensam som han var. P}
n}got s{tt var det som om det f|r en stund hade synts ett ljus i tunneln.
Men, givetvis, s} var det inte r{ddningen utan sn{llt}get.
Herr J. lutade sig fram och tittade ut genom sitt f|nster. Himlen var m|rk
och det kunde inte ha varit mycket mer {n fem plusgrader utanf|r. Han kunde
se hur f}glarna som satt p} h|gsp{nningsledningen som l|pte strax utanf|r
hans hus kurade ihop sig t{tt tillsammans. Det gjorde de alltid n{r det
kr|p ner under tio, femton plusgrader utomhus. Stj{rnklart och han m}dde
skit.
Samtidigt, ungef{r trehundra mil d{rifr}n, upplevde Christina, en kvinna
som aldrig f}tt {lska n}gon, hur det var att f} hj{rtinfarkt. Tio minuter
tidigare hade n}gon ringt fel och bett att f} tala med Herr. Jakob. Hon
hade blivit f|rv}nad |ver hur hennes egen r|st l{t n{r hon talade i
fullst{ndiga meningar. De senaste }ren hade hon mest sagt "Ja", "Nein"
eller "Stimmt so!" n{r hon hade {tit p} restaurang eller handlat mat p}
snabbk|pet. Nu hade hon sagt flera meningar p} en g}ng och hennes r|st
hade l}tit precis som en gammal kr}ka.
N{r hon k{nde hur trycket |kade mot hennes br|st b|rjade hon misst{nka
vad som komma skulle. N{r sm{rtan sedan str}lade ut i v{nster arm och vidare
ut i v{nster pekfinger var hon s{ker. Hon skulle inte |verleva natten. Hon
f|rs|kte krypa in fr}n balkongen med ena handen |ver br|stet men kom inte
l{ngre {n till d|rrposten. Hennes kropp orkade inte mer. Hon ins}g att det
var h{r hon skulle tillbringa sina sista minuter och lade sig d{rf|r p} rygg
f|r att g|ra den sista stunden s} behaglig som m|jligt.
Herr J.s blick letade sig upp mot det enda starkt lysande objektet p}
stj{rnhimlen. Christina tog sitt sista andetag och hennes stelnande blick
var riktad rakt upp, mot m}nen. Och det m{rkliga var att just f|r den
stunden k{nde ingen av dem sig s{rskilt ensamma.
____________________________________________________________________________
uXu Av Joseph uXu
____________________________________________________________________________