☰
OBS! Denna textfil ingår i ett arkiv som är dedikerat att bevara svensk undergroundkultur, med målsättningen att vara så heltäckande som möjligt. Flashback kan inte garantera att innehållet är korrekt, användbart eller baserat på fakta, och är inte heller ansvariga för eventuella skador som uppstår från användning av informationen.
### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #037 - Uppbrott Och Rannsakan ] _____________________________________________________________________ ---------------------- Uppbrott och rannsakan ---------------------- Vren 1993 avslutade jag ett frhllande som pgtt i ver tre r. Det var egentligen inget lyckat frhllande, men man kan ltt blir beroende av en annan mnniska och drmed inbilla sig att ven den mest uppenbara idioti r stor lycka. De sista tre mnaderna innan uppbrottet brjade jag skriva brev till mig sjlv. Jag vet inte riktigt varfr. Men antagligen drfr att jag inte hade ngon annan att tala med. (Som sagt, det var inget lyckat frhllande jag hade involverat mig i.) Jag skrev breven utan att tnka efter, utan att fundera ver sprket eller innehllet. Det var som om ngon annan skrev dem t mig. Nr jag i efterhand har lst igenom dem frefaller de mig helt frmmande. Inte desto mindre knns de strikt privata. De handlar om mina innersta knslor, och mina frsk att dlja dem. Jag har hllit texterna fr mig sjlv nda tills nu. Peter Pan. (Dec 92) Och till vem skriver jag det hr d? Till dig, eller till mig sjlv? Jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag har en viss aning om att det r till mig sjlv. Jag begriper ingenting av vrlden. Jag fattar inte hur mnniskor kan vara tillsammans utan att vara kra i varandra. verallt ser jag dem: par som inte lngre lskar varandra. Fan vet om de ngonsin faktiskt har gjort det. Men de hnger nd tillsammans. De behver inte grla, inte slss eller diskutera med varandra. De r bara tillsammans, de delar ingenting utom en gemensam yta, materiellt eller inte. Men varfr? Vad r det fr mening? De lskar ju inte varandra. Om de vill ha sex, jaha, d kan de ju ha det nd. De behver ju inte sga att de r tillsammans fr den saken. Och tnk vilka frdelar de skulle tnjuta! De skulle kunna ha sex med vemsomhelst, nrsomhelst, hursomhelst. De skulle inte behva knna ngra plikter. Men nu har de plikter, och det verkar de inte tycka om. De mste avhlla sig frn andra, de mste ringa d och d och de mste meddela den andra parten att de faktiskt uppskattar dennes nrvaro. Plikt. Ett ord, eller begrepp, som inte skulle existera om de verkligen lskade varandra. D skulle de bara GRA saker, inte tnka efter fre, om jag frstr vad jag sjlv menar. Det har sagts att 'rttvisa' ett begrepp som bara behvs i ett samhlle som r orttvist. Sger man att ngot r rttvist betyder det att det finns ngot annat, en motpol, som r orttvis. Sger man att ett samhlle r rttvist sger man ngot suspekt. Fr R samhllet rttvist behver ingen fundera ver saken. Samma sak med 'plikt' i ett frhllande. Var frhllandet kta, med riktigt krlek inblandad, bryr sig ingen om 'plikten'. Den finns inte, den behver man inte spekulera ver. De som lskar gr saker fr de vill, inte av plikt. Gr man ngot av plikt r det fr att man tror att man mste. I ett frhllande med tv personer som inte r kra i varandra gr de saker av plikt. Inget annat. r en av de tv kr, men inte den andra, r det samma sak. Den som lskar den andre gr saker av plikt, eftersom denne frsker f den andre att lska. Om jag inte tror mig sjlv p den hr punkten behver man bara ta till vissa exempel. Ngon man r polare med, i bemrkelsen riktig sdan, funderar man aldrig ver vad man skall gra. Man gr. Man r polare. Punkt. Och det r bra, det r inget att fundera ver. Brjar man fundera ver saken r ngot fel. Jag ska inte sga att det beror p att man inte har blivit en riktig polare, utan p grund av att man har missuppfattat ngot. Och tydligen gr inte jag det heller. Jag funderar och funderar hur och vad jag skall gra. Jag vet ingenting. Eller det vet jag nog. Fan, jag vet, men jag vgar inte sga det. Du r inte kr i mig, du Jag tnker fr mycket. Jag tnker fr mycket. fan fan fan fan fan vad ska jag gra Ha ha. Peter Pan r kr p riktigt, fr frsta gngen i hela sitt liv. Stackars jvel, nu fr du ser hur det r. Du skulle ha anstrngt dig i yngre dagar istllet. Du skulle ha skaffat dig brudar p lpande band, mtt och vgt dem, och sedan slngt bort dem. Du skulle d vara van vid smrta, krlek (eller den form av affektion som finns pre-ex-post pubertalt), allt som har med den saken att gra. Tnk s mycket lttare det hade varit! Du visste ju att det skulle bli s hr! Dumma fan. Du skulle ha stannat kvar p taket. Tittat och observerat, antecknat och skrattat t mnniskans eviga sjlvplgeri. Krlek. Hat. Ha ha. Vad gr inte folk fr att skaffa sig lite extra spnning i deras s annars torftiga liv. Du skulle ha fortsatt skaffa dig kvinnor som du visste inte skulle krva ngot frhllande. Du skulle ha fortsatt tortera de som du mrke var p vg att bli kra i dig. Det var ju kul. Skitkul. Jag pratar med mig sjlv. Jag lter min andra del av mig sjlv tala. Den del som tycker om att TORTERA SIG SJLV! JAG TNKER FR MYCKET, SLUTA TNK FR FAN DU BLIR JU GALEN GR GR GR GR GR TA DET SOM DET KOMMER GR GR GR OM DU KRVER FR MYCKET GR DET T HELVETE DET VET DU JU FRFAN SJLV DIN DUMMA JVEL SLUTA SLUTA SLUTA TNK FR FAN Du lskar henne. Bra. Du vill att hon ska stanna kvar. Bra. Du vet att hon r som du sjlv i frgan om friheten. Bra. Du VET ju. Men vad vet jag egentligen? Ingenting. Jag vet att jag inte ska tnka, bara GRA, men det rcker inte. Fr jag vet faktiskt inte ens VAD jag skall gra. JAG VET INTE VAD JAG SKA GRA Jag tror du r p vg att lsa frgan. Att tnka r att gra. Gra bort sig, fr att vara exakt. Gr inte bort dig. Att inte tnka r att gra. Det r det du skall gra. Ta det som det kommer. Framtiden ligger ppen, sopa inte bort den hr chansen. Du hller inte p att bli straffad fr skiten du gjorde frr. Du frsker straffa dig sjlv, kanske? Skit i det. D var d, nu r nu. Du har hatat, det r dags att brja lska. Om det skiter sig med henne, lt INTE JVLARIMIG DITT SMRE JAG TA VER IGEN! LT INTE DET HNDA VAD DU N GR! Och framfrallt! Framfrallt, framfrallt, framfrallt! FR HELVETE, HOTA INTE HENNE MED DIN ANDRA PERSONLIGHET. Begrav honom fr evigt! Det r han som sabbar allt! Det r han som fr dig att tnka fel, gra fel. Det r han som fr dig att hota med en mrk framtid. Vadfan skulle du sjlv tycka, din dumme fan, om ngon sade ngot i stil med "om du inte hnger ihop med mig kommer jag att explodera, dda och lemlsta. Beg inbrott, supa, knarka, tortera, stjla, frstra, vandalisera, slss, skada osv..." Det vore inte en sn jvla kul sits i att sitta i, eller hur? Skulle du knna dig fri d? Nej. Du skulle knna dig lst. Fngslad. Du skulle fly frn en sdan mnniska. Du vill bli rddad frn dig sjlv. Du vill att hon, med krlek, skall f dig att begrava ditt jvligare jag. Det kan du inte f. Hon har gett dig krlek, men han r inte begravd. Tvrtom, han r vrre n vanligt. Han lter dig inte njuta av det du har, han lter dig inte lta ta framtiden som den kommer. Han utnyttjar henne mot dig sjlv. Han fr dig att gra fel. Han styr dig som fan. Han vill f dig att krascha totalt, s du kan brja med det det det det det igen. Vad r det? Att stjla? Att beg inbrott? Att sl in rutor? Att knarka? Nej. Han vill f dig att hata dig sjlv. Det r drogen han vill att du ska fortstta anvnda. Drogen av sjlvfrstrelse. Knslan av att vara ensam, den ende, den siste. Han vill f dig att KNARKA i skiten, vrka dig i den. Det r ditt stigma. Brnnmrket, tatueringen, som inte gr bort. Du kan aldrig bli av med den helt. Du har sjlv karvat in den i din arm, i tron att den skulle skydda dig sjlv. Bara du kan ta bort den. Om det krver att hela jvla armen ska av, s r det dags att brja sga p allvar. Ta saker och ting som de kommer. Stt dem inte hela tiden i relation till stigmat. lska frsiktigt. Die liebe ist der grosste kraft dem welt, och anvnder man den fel kan man skada mer n man tror. Jag tror du brjar fatta pongen. Sga p. Ligg inte still och lt fan sjlv tala. Hon har fattat det hr redan. Du trodde hon inte begrep ngot, men s r inte fallet. Hon fattar mer n du tror. Nr hon sger att hon inte vet vad hon skall gra, handlar det om ngot annat. Ngot mer avancerat. Hon sgar och sgar p sin egen arm, och tror du inte din jvla nemesis har frskt f henne att sluta! Det r drfr hon r som hon r. Hon vill inte att ngon skall f henne att sluta, fr hon r p vg att vinna ver sig sjlv. Ser du inte hur uppenbart det r? Du gr fel. Varfr? Fr att ditt jvligare jag styr dig. Fr att ditt stigma sitter kvar. Fr att du inte har gjort ngon anstrngning fr att ta bort den. Du lskar henne, men djvulen i dig utnyttjar det mot dig. Och djvulen r du sjlv. Nr du kom dit du kom, var du fan sjlv i full mundering. Kall, otrevlig, men naturligtvis insmickrande nr det behvdes. S kom hon. Hade du kunnat bli nnu jvligare (nemesis crix finitum) om du hade varit som vanligt? Hade du kunnat TORTERA DIG SJLV MER, KNARKAT I DIN EGEN JVLA FRBANNELSE MER, om du hade varit som vanligt. Nej, fr den ULTIMATA KICKEN var du tvungen att frndra dig. S det gjorde du. Du brjade lska henne, FR ATT KUNNA DRA NER DIG SJLV I ETT MISSLYCKANDE IGEN! S det r ett experimentum cricus: nemesis har spelat med hga kort minsann, lagt valet p ditt bttre jag att besluta sig. Upp eller ner? Nemesis vill ner, lngre ner. Du vill upp. Vinner nemesis kommer du hamna i den absoluta botten, den djupaste trsket av total sjlvmkan. Vilken jvla kick! Frlorar nemesis, ker du uppt! Till en himmel du aldrig har sett! Jag lovar att det finns en kick dr ocks, bttre n allt du har sett! Men du fr inte lta dig ramla ner! Undvik paradoxen: vill man gra rtt, gr man ofta fel. GR bara. Rtt eller fel. r det rligt menat s gr det som det gr. Nu sitter du i limbo, och du har kommit dit tack vare henne, INTE DIG SJLV! Tv drrar, cricus: rtt eller fel vg? Du har haft det framfr dina gon hela tiden. De tidigare, alla miljoner tecken har handlat om andra saker. Nu, SKRIVER FAN SJLV T DIG! Den sista egna utposten, dr allt kommer fram (och du VET ju om det ocks) har varit uppslukat av en frberedelse infr att falla och sl dig ordentligt. Du har inte klttrat mentalt fr att komma upp, du har gjort det fr att RAMLA NER. S r det. HAR DU FATTAT NGONTING DIN JVLA IDIOT? Vad str det i BRJAN av den hr texten? VAD STR DET? VAD STR DET? En satans massa dravel, som kanske r sant i RTT SAMMANHANG. Men i det sammanhang du har skrivit det har det inte varit fr att komma tillrtta med ngot, utan snarare fr att FRSTRA NGOT! Som sagt. Kmpa emot nemesis. Hjlp henne att bli av med sin djvul. Hon tror hon r knpp, men det r hon inte. Hon har sin egen nemesis, sitt eget stigmata. Hon r som du, det r p det viset ni r s jvla lika. Hon har ftt dig att g in i limbo, platsen mellan himmel och helvete. Hon vet inte om det, men hon har gjort det. Vad vill du gra? VAD VILL DU GRA? G TILLBAKA IN I HELVETET? OCH TA MED HENNE? R DU HELT JVLA BLST? Sabba fr dig sjlv, men tar du med ngon annan har du blivit vrre n ngonsin! VRRE N NGONSIN! Du utnyttjar henne om du gr s, du anvnder HENNE och HENNES KNSLOR som KNARKPIPOR fr dina egna kickar! DU R ETT JVLA AS OM DU GR DET! Och du vet ju hur det blir. Inget samvete kommer att finnas. Du kommer att kalla dig sjlv ett jvla as, skratta, och f en till kick. Din eget frnuft kommer du att vnda mot dig sjlv, som billigt nje. Vad ser du varje dag? Tv mnniskor p samma plats som du sitter du. Som inte vet vad de vill, som inte gr rtt, men som hller ihop. P s vis kanske du hade rtt i brjan av den hr texten. Mnga mnniskor kanske sitter i limbo. Och vet inte var de ska g. Du har sett helvetet, du har varit dr, och vet hur det r. VILL DU G TILLBAKA? VILL DU DET OCH SGER DU JA DIN DUMME FAN HAR DU INTE FATTAT NGONTING AV DET DU SJLV HAR SKRIVIT! Hon har uppenbarligen varit nere i helvetet. Och nu sitter med en person som alltid har haft det bra. Som inte vgar ta sig ur limbo, fr dr har han tryggheten. Fr tar man ett steg kan man snubbla. Och limbo r bttre n helvetet (ja, man kan ju kanske diskutera den saken), s dr sitter de. Och kommer ingen vart. Och vet ingenting. De r bda frustrerade. WHATEVER. Frsk inte komma undan genom att tala om ANDRA! Om du s ska sitta i all evighet med den hr texten, s ska du komma fram till VAD DITT EGET PROBLEM R! Har du otur tar fan ver. Men jag tror inte det blir fallet. Jag tror du r p vg att ta dig ur skiten, en skit du lskade att ligga i. Vad r det fr MENING med att hata? Inspiration? Ha ha ha. Hat r inget bra, punkt. Inte ens som kickstart. Hat ger inget. Hat fder hat. ven om vrlden mste torteras fr att bli bttre, s GRS DET INTE MED HAT! D GRS DET FEL! Sprnga av krlek? Men snlla lilla Hll kften. NU VAR DET DEN ANDRA SOM TALADE. Du VET vad DU menar, GR DIG INTE TILL. Den som hatar andra mnniskor hatar sig sjlv. Tnka sig. Det visste du redan, du kan nog till och med peka ut den sida i den bok det stod. Varfr sger hon inte "vackra du" lngre? Kanske fr att hon inte r kr i dig, kanske fr att det inte behvs. Vad spelar det fr roll? Om hon inte lngre r kr i dig, otur. S kan det g. Att krva en villkorsls krlek UTAN VIDARE UTAN RESPEKT FR VAD DEN ANDRA TYCKER OCH TNKER R INTE BARA FEL, DET R FR JVLIGT! Det gr ont, visst gr det ont. Det r meningen. Det r bra. Om du inte knde s skulle du fortfarande vara EN JVLA IDIOT. Nu har du visat, infr dig sjlv, att du faktiskt har tagit dig ur HELVETET. Alla fdslar r smrtsamma. Kanske r det bsta som kan hnda dig att det blir slut? Att du fr knna riktig smrta, och kmpa emot. Om du frlorar, r du svag. Om du vinner, blir du stark. Riktigt stark. D r stigmat borta, och du kan brja leva p riktigt. Du slipper fly frn allt och alla, inklusive ditt bttre jag. Men jag tror inte det behvs. Ls om det frra stycket igen. "Kanske r det bsta som kan hnda att det blir slut?" Vem skrev det? Varfr? VARFR? Du fattar. Du tnkte tanken. Du njt av den fr en kort sekund. Den var svr att skriva, och det var meningen. Det var nemesis som skrev den. S hr skall det lta (och gr det ordentligt den hr gngen): Du tycker om henne. Punkt slut. Ta det som det kommer. Det r allt. GR RTT. Nr du har klttrat upp fr stegen, sparka bort den, och stng luckan, kasta bort nyckeln, punkt slut. Fr d kommer du aldrig att kunna klttra ner igen. Visa aldrig den hr texten fr henne. Den r din personliga terapi. Om du visar den fr henne, har nemesis kommit tillbaka. Du vill grna visa den fr henne, inte sant? Du tror hon frstr om hon fr lsa detta. Det stmmer. Hon kommer att frst. Hon kommer att se nemesis, i full skepnad. Och drmed rcker det. Nej. Det r ngot som inte stmmer. Ponera: Om hon gr slut blir du frst mycket nedstmd, sedan gr det ver. Om du, nr det gr ver, har blivit fr jvlig, har du misslyckats. Blir du bra, har du lyckats. Ngot saknas? Vad r det? "Om hon gr slut..." En frutsttning? Nej. Vad saknas? Du sjlv. S hr ska det lta: "Vad som n hnder, oavsett om hon r inblandad eller inte, s mste du krossa nemesis." Dr har vi det. Hon har ftt dig att se dig sjlv. SE, P RIKTIGT. Inte dina dliga vanor, utan DIG SJLV. Om du tar till henne som medel fr att BLI AV med nemesis, har han segrat. Och drmed blir det lttare att frst frra avslutningen. Visar du den hr texten fr henne, s r det ett medel fr att bli av med nemesis. Ett stt att f henne att agera verktyg. Du fattar. klttra upp, sparka bort stegen, stng luckan, dda nemesis, slipa bort stigmat, lev p riktigt, med eller utan henne, men helst med frsts Det saknas fortfarande ngot. Nej, det gr det inte. Du r p vg att lta textMASSAN bli ett redskap. Sluta skriva nu. (Dec 92) De gnger jag knner mig nere brukar jag trsta mig med att det blir bttre nsta dag. Men numera blir det inte s, och kommer inte att bli p lnge. Jag blir s jvla frbannad. Smnlsa ntter dr jag vrider och vnder mig utan att komma ngonstans. Jag slr nven i kudden tills jag fr ont i armen. Men det hjlper inte. Inget hjlper, det gr inte ens ver nsta dag. Det blir bara vrre och vrre. Jag blir rasande p dig, sedan p mig sjlv fr att jag blir det. Sedan nnu argare nr jag inser vilken sits jag sitter i. Jag kan inte sga ngot, jag kan inte gra ngot, allt jag kan gra r att hrda ut, p spelbordet. Till vad? Vad r det jag ska vnta p? VNTA VNTA VNTA ST UT ST UT ST UT ST UT tills helvetet kommer upp p jorden, och frbanne mig ska jag sjlv behva gra s det intrffar? Alltid fly, alltid dra, och ta ngon slags jvla romantiserad bild av sig sjlv om hur du r, och att det r s du r. Prata ut, tala om, vrka sig i sitt eget gnll tills man tycker om det, och skapar situationer dr man fr klaga nnu mer. Njuta av lyxngesten, frvnta sig att andra ska respektera den och lida med i dina jvla kval. Frsvinna, frsvinna frn allt, skita i vad andra tycker, och sedan kalla sig sjlv "sjlvdestruktiv", "egoistisk" utan att man menar det, fr det kan man inte gra om man kan SGA de orden. D har man missat HUR man r p det viset. De stt man lgger upp som ska vara de specifikt "destruktiva" r inte de verkliga. Du kanske sger att du inte tycker om dig sjlv, och att det r dr problemet ligger, men det r fan inte sant. Du vet inte vad du pratar om. Du bara pratar, pratar och pratar, men bara fr att slippa ta reda p vad som r det verkliga problemet. Problemet r kanske att du inte tycker om dig sjlv, men bara fr att du kan sga de orden har du inte med ndvndighet hittat rtt anledning. Jag vill inte ha ngon jvla diskussion om den saken, och det r drfr jag SKRIKER t mig sjlv dagarna igenom tills jag inte str ut lngre. Nr natten kommer, och jag inte kan hlla mig sjlv upptagen med ngot annat, kommer allt jvla skit flygande. Och jag kan inte sova. Varfr, varfr varfr FAN hela tiden samma frga, inget svar, och mer frgor. Och inte kan jag frga ngon annan heller, jag vill inte ha ngra svar frn ngon som nd inte har uppfattat den verkliga frgan. Jag vill ha svar frn dig, men dig kan jag inte frga fr det skulle bara uppmuntra dig till nnu mer sjlvmkan. Vad r det som r s jvla roligt med att tycka synd om dig sjlv? Det finns inget, jag vet, fr jag har sjlv gnat mig t det, tills jag insg att ensamhet och trstlsa dagar inte alls var ngot romantiskt och speciellt. Det var bara meningslst. Man fr sina kickar av att tycka synd om sig sjlv, men det r barnsligt, outvecklat. Man gnar sig t det fr att man inte har ngot bttre fr sig. Och ju mer man gr det, desto mindre chanser har man att bryta mnstret. Det r dr felet sitter, och det sitter bara i en sjlv. Det finns inga yttre saker som pverkar det till slut. Det kan ha brjat p en yttre grund, men den frsvinner snart. Nr du r ledsen vill du vara ensam och nr du r glad vill du vara med mnga mnniskor. Ngonstans mittemellan passar jag tydligen in. Men aldrig helt sjlv, aldrig r bara jag ngot som rcker. Vad har du fr gldje av mig? Ingen gldje alls. En av mnga, en i mngden, det r allt. Inget speciellt. S r det kanske, och vanligtvis skulle jag inte bry mig om det. Men du betyder mycket fr mig. Det knns som om jag inte kommer ngonvart. Ensam ska jag fanimej vandra p den hr jvla jorden hur jag n br mig t, och det vill jag inte gra. Har man gjort det, verkligen, utan att ha valt det sjlv drfr att man tror det r s mrkvrdigt att vara en ensamvarg, vill man inte gra det. Men det tycks inte g. Det r i helvetet otroligt. Fan vad jag r arg. Jag vill sl snder saker, krossa och frstra. Jag vill inte vara s hr, fr det finns ingen anledning. Jag str inte ut. Jag trodde du skulle komma tillbaka nr hsten var slut, jag hoppades som fan, jag vntade och vntade, bara fr att f allting KROSSAT med en mening, som tog TIO SEKUNDER att sga i frbifarten, som om det inte skulle ha spelat ngon roll. Och det gjorde det vl antagligen inte fr dig. Du stannar ett tag till. Jaha. Vren ut kanske. Jaha. Underrubrik: antagligen lngre. Jaha. Ja, vadfan har du fr anledning att komma tillbaka egentligen? Du tycker om att vara ensam. Ibland kanske du vill ha vnner. S du skaffar dig sdana, sen drar du, fr det var spelade ju nda ingen roll. Och vilken tur med det d! Fr d fr du ju ytterligare en anledning att ha dialoger med dig sjlv dr du vltrar dig i vilken "sjlvdestruktiv" mnniska du r, vilka "kickar" du sker, oj oj oj... s jvla imponerande. Du vet inte vad sjlvdestruktivitet betyder, visste du det skulle du inte gna dig t det. S varfr komma tillbaka hit? Du r ju klar hr, du har bevisat fr dig sjlv att du kunde ta dig in i ett gng med mnniskor som var sammanslutna. Som om de skulle ha varit det, frresten. Maken till splittrade mnniskor fr man leta efter. Vad har du fr anledning att komma tillbaka till mig? Det vore ju snarare en katastrof fr dig. Nu sitter jag p behagligt avstnd och kan inte pverka dig p ngot vis. Till och med de gnger jag sger att jag tycker om dig r det lite fr ptrngande fr dig. Du skmtar grna bort det, men nog fan mrker jag det. Om du nu sger att jag missuppfattat saken VARFR I HELVETE HAR JAG GJORT DET D? Jag r ingen jvla idiot som inte begriper enkla saker. Nej, du vill inte ha mig omkring dig, det r inte din stil. Kanske du tror. Men det tror inte jag. Den man lskar vill man vara hos. Jag tror inte du tycker om mig. Jag tror fan inte det, inte p RIKTIGT. Du kanske hller av mig, men det gr man med mnga mnniskor. Det gr man med djur. OCH INGENTING KAN JAG SGA. Sger jag ngot flyr du lngre bort, fr att undvika att bli 'uppten av ngon annan' (ett uttryck du skert lrt dig ur ngon av alla dessa idiotiska bcker du lser). Men det r ju inte sant. Du vill inte bli det AV MIG, men ngon annan gr bra. Ngon annan, som du verkligen lskar, p RIKTIGT. Svarar du nej p den frgan har du aldrig lskat ngon. D vet du inte vad det innebr. Du kommer att trffa ngon som du lskar. Och det verkar inte vara jag. Fr dem mnniskan vill du aldrig lmna ensam. Inte ens fr din egen skull, fr d r man en och samma person. Kom inte och sg ngot jvla strunt om att s r det inte alls, man r individer, man har sig sjlv blah blah blah blah blah blah blah blah blah blah blah blah prat prat prat prat prat prat prat prat FR D HAR DU INTE LYSSNAT. D har du inte fattat. Du tror att jag inte har fattat, men jag har ju inte ens hunnit sga vad jag menar. OCH JAG HAR INGEN LUST ATT FRSKA FRKLARA HUR JAG MENAR FR JAG TROR INTE DET GR FRAM HOS DIG ND, DU VILL BARA LYSSNA OCH HRA SAKER P DET STT DU VILL. Du tror att du lyssnar, men det enda du hr r vad jag sger genom ditt filter. Du hr det du vill hra, passar det inte gr du om det och tolkar p ditt vis. Det r inte s att du gr om det till ngot bttre, eller smre, fr sdana vrderingar finns inte i ett sdant sammanhang. Du gr om det s du slipper frst. Du vill inte frst, det r ointressant fr dig. Du vill hra det du vill hra, s det passar in i din vrldsbild av dig sjlv dr bara du och din morsa finns som riktiga mnniskor. Alla andra tycks vara aktrer som spelar sina roller mer eller mindre bra i din pjs. Jag blir s jvla arg, arg, arg, arg. Jag kan inte sga det som ovan har sagts, fr d tolkar du bara om det ocks. Jag betyder fan ingenting speciellt fr dig, ingenting. Jag r bara speciell fr min roll ligger i frontlinjen, men det r vara viktigt fr pjsen, inte fr verkligheten. Jag kommer snart inte att st ut, jag kommer fan att bli galen. Och d kommer du f se p kta galenskap, inte den romantiserade bild du har inbillat dig om saken. Man experimenterar inte med galenskap, lika lite som man gr det med sjlvdestruktivitet. Det kommer bara, det gr inte att undvika. Man kan inte ens komma i nrheten av det. Att tnda ett ljus och tro att man har experimenterat med hur det knns att bli brnd levande r ett rent jvla trams. Vill man veta hur det knns att bli brnd levande mste man kasta sig in i elden. Man mste brinna upp, och har man vl gjort det kan man inte g tillbaka och bertta hur det verkligen kndes. Tar man sig ur elden kan man nd inte bertta hur det var, fr ord r inte nog, de r fr enkla fr den saken. Man kan inte kasta sig in i elden med egen vilja, tror man det r man barnslig. Frfattare kanske hvdar att de r sinnessjuka nr de skriver, men det sger de bara fr att gra sig sjlv mrkvrdiga. De menar inte sjukdomen eller tillstndet i sin fulla rtt, kort sagt vet de inte vad de pratar om. De frfattare som har varit galna har inte skrutit om det, fr de har inte vetat om det. Det r som att vara alienerad, man kan tro sig vara det men man kan inte sga det, fr begreppet utesluter saken. Vet man att man r alienerad, frsvinner alienationen. Vet man att man r galen, r man p vg att bli frisk. Allt ska vara s frbannat mrkvrdigt. Mnniskor ska ing spel med sig sjlva och med andra, fr de har inget bttre fr sig. De r rdda fr att hnge sig t ngon, de r rdda som sm sm djur fr att frst. Nej, hellre spelar de d ngot spel, det r betydligt lttsammare. D slipper man frst, d slipper man det komplicerade. Det enda komplicerade som finns, och som inte sllan erknns ppet som att vara s, r spelet sjlv. Relationen mellan tv mnniskor som r invecklade i ett spel med varandra r onekligen komplicerad. Men spelet sjlv r enkelt och behagligt. Man kan sitta och lta hur jobbigt det r att spela, och drmed tro att man ftt ngon inblick i en komplicerad verklighet. Vilket oanstndigt, ovrdigt, ljligt beteende. Men spelarna r mna om att f fortstta. Rkar man ppeka sanningen om dem sjlva blir de mycket frvirrade, och gr allt fr att bli av med en. Man hotar spelet. Det r som religion fr dem. De begriper inte vad de gr, men det knns bra, s de gr det. Det knns bra att tro p gud, s somliga gr det. Men det r inte bra, de har slt sin verkliga lycka till frmn fr ngot en artificiell sdan. Den artificiella r lttare att uppn, fr den saknar purgatorium. Det r hr sjlvdestruktiviteten finns, ingen annanstans. Och den insikten r inte enkel att n. Och nr man vl nr den inser man att den r ful, stinkande och ljlig, inte romantisk, hftig och bara fr speciellt utvalda. Sjlvdestruktivitet r till fr omedvetna mnniskor, kristna och pbeln. Men den finns ven i former som r till fr de som r frvirrade, och det r dr den ofta tar uttrycksformen av romantik. Oj, hur bra det r att vara sjlvdestruktiv i en kaotisk vrld, fr d har brutit sig ur den. Ha ha ha. Det har man inte, man har bara tagit sig lngre in i den. Frvirringen har bara tagit en ny form, men det r samma skit. Jag vill inte vara frbannad, jag vill inte ha spelare omkring mig som ser sina meningslsa problem och trivialiteter i ansiktet p mig. Jag vill tala med ngon sund mnniska, som inte ska gra sig sjlv och sina gelikar s frbannat mrkvrdiga hela tiden. Gr det du vill s blir allt bra. Det r s enkelt. Att 'gra det man vill' har ingenting med att sluta respektera andra, som somliga tycks tro. Att 'gra det man vill' har en dlig klang i en vrld som bestr av frvirrade mnniskor, fr att 'gra vad man vill' tycks antyda att man vill dra sig ur de triviala spelen i frmn fr antasta spelen. Och det kommer ju inte p frga. Men de som gr det de vill r de som mest respekterar mnniskan. De vill inte se dem kvar i de meningslsa spelen och gr att fr att dra ur dem. Men det ser ju inte snyggt ut, det verkar elakt. Det r som att ta ifrn en knarkare hans droger, han tycker inte om en heller, trots att man gr det fr honom, och inte fr en sjlv. Och folk knarkar i sin egen misr, vltrar sig i den, runkar med den. Men det som de tror r 'sin misr', r ngot annat. Det r en del i spelet. Den verkliga misren r hela spelet, men det vgar de inte inse. Och du har ditt eget lilla spel. Som du tycker om att hnge dig t. Jag blir s jvla arg fr jag r rdd. Och nr jag inser vad jag r rdd fr blir jag nnu mer arg: jag r rdd fr att bli nedknuffad frn spelbordet. Jag vill inte vara brickor i spel, men nu r det det enda jag kan och fr vara. Jag str och ser p sig, men du ser mig bara som en pjs. Jag r inte njd, som mnga andra skulle vara - samma mnniskor som skulle be mig ha en mer realistisk bild av verkligheten, men vars 'realistiska bild' inte r ngot annat n en frvirrad, men dock lttsammare, syn p vrlden. Min funktion i spelet har jag funderat ver. Jag misstnker att jag antingen r en reserv, ifall det skulle behvas en rejl ngest-onani, i still med begreppet den-som-jag-(senare)-(kommer)-att-gra-illa-och-oj-vad- hemsk-jag-r-som-gjorde-det. S ngon dag ker jag ut. Jag kommer att falla av bordet, och se hur marken nrmar sig fr att slutligen krossa mig i tusen bitar, medan jag ser hur du sitter och varsamt torkar dina trar medan du upplever din skta orgasm i ngest. Sedan kan du g ut p krogen och tala om fr dem omkring dig hur "sjlvdestruktiv" du r, och vilket liv i den snabba skolan, med "kickar" och allt vadfan du vill kalla det, du lever. Jag nskar att jag vore spelare, fr d skulle jag kunnat skt mig till ett annat bord. Men nu, eftersom jag stllde mig p spelbordet fr att vara nra dig utan att vara beredd p att spela, fr jag nja mig med att tillbringa resten av mitt liv p golvet i delar. Kanske kommer jag att se hur du packar ner spelbordet ngon dag, i frmn fr ngon du verkligen lskar, p RIKTIGT. Men fr mig har den dagen inget av vrde, fr har man ingen mun kan man inte le och har man inga gon kan man inte grta. OCH INGENTING KAN JAG FAN SGA. INGENTING INGENTING INGENTING INGENTING INGENTING INGENTING FAN FAN FAN FAN FR INGEN VILL LYSSNA men om man inte sger ngor hur kan man d veta att ingen vill lyssna och jag svarar att jag sger hellre inget alls n att blir missuppfattad och hnad FR INGEN HAR NGONSIN FRSTTT ALLRA MINST DU (Jan 93) Hr kommer ytterligare ett brev som du aldrig kommer att lsa. Jag skickar dem till mig sjlv, fr att inte gra fel. Jag vet att du saknar mig, jag vet att du r rlig nr du sger det. Jag vet att du knner dig ensam. Vrlden r s stor, och du r s liten. Vad du br gra r att bli strre n vrlden. Det gr, om man vill. Hur man gr vet jag inte. Men man mste tycka om sig sjlv. Den som inte tycker om sig sjlv kan inte tycka om ngon annan. Sjlvfrtroendet r en grundlggande faktor fr all verksamhet. Vill man, s kan man. Allting gr om man bara vill. Men ingen vilja kan existera om subjektet som skall innehlla viljan r trasigt. Det flyter d istllet ivg, och projiceras p andra mnniskor. Andra stter sig i kontroll, tycker man. Andra konstituerar hur man r, och hur man br bara. Men det r inte sant. Andra kan inte ta ver ngon p det viset. Det r omjligt. Vore en mnniska en maskin vore det skert mjligt. I sista hand r det alltid en sjlv som vljer vad man vill. Vill man lta sig styras av andra, gr man det. Missuppfatta mig inte hr. Naturligtvis kan man under hot f ngon annan att gra ngot som denne inte vill. Men d vljer inte personen att gra det som denne hotas till, d tvingas denne till det. Man kan kanske ibland knna sig tvingad till att gra/vara. Men varfr det? Drfr att man vljer att lta sig tvingas. Det r inte s konstigt att en del mnniskor lter sig tvingas. Det r ett enkelt val, och utan ansvar. Gr man fel, kan man skylla p andra, att andra tvingade en. Man behver inte tnka sjlv. Tnker man sjlv kan man misslyckas. Och ett sdant misslyckande vore ens eget fel! Katastrof! S det r bttre att lta andra bra ansvaret infr en sjlv. Men det leder ingenstans. Man blir ingen. Man blir sig sjlv i andras klder. En ensam individ, som inte ens knner sig sjlv ordentligt. Man kanske tror att man knner sig sjlv, men det r inte sant. Sedan kommer det verkliga helvetet. Den dag man inser att ens liv r fel. Att andra inte kan lta en styra en sjlv. D kommer en mnniska in i ens liv som man borde ha trffat fr lnge sedan, men inte vgat. Personen r en sjlv. Ens riktiga inre. Man kan lura sig att tro att den personen inte finns lngre, att denne r nedtryckt s lngt att den inte existerar; att den aldrig har funnits, och sledes inte kan komma tillbaka. Men det r dumheter. Kanske r det en outvecklad person, som hmmats genom tiderna. Men det r, och frblir, en sjlv. Jag tror att mnga mnniskor aldrig ser sig sjlva frutom genom andra. Och drfr r de olyckliga mnniskor, ven om de ler och skrattar ofta. De tnker inte, de knner inte, de vet inte. Somliga av dem frsker lra knna sig sjlva, men vgar inte, och skapar drfr ytterligare en person i sitt inre. De kallar personen fr 'sig sjlv', men den r bara en flykt frn personen som man var innan, som man inte heller var. Lngre och lngre flyr man frn sig sjlv. Fr att slippa ta ansvar, fr att slippa gra bort sig, fr att slippa tnka. Kastar man en tomat p en tavla knns det bttre om man vet att tavlan inte r kta. Mlaren kan pusta ut, och prisa det riktiga konstverket som finns i ett kassaskp. Mnniskor behver inte bli krossade, om de vet att det som de visar upp inte r kta. Det r en trygghet. Men en falsk, frgnglig och elndig sdan. Fr d blir inte livet kta, och ingenting stmmer. Man knner sig trygg, men man r det inte. Man r inte ngot man r, utan ngot man inte r, fr att hrma JPS. Varfr r du rdd fr mig? r det fr att jag r p vg att visa dig sidor av sig sjlv som du inte vill se, fr du tror att de sidorna skall frstra allting omkring dig? Jag kan inte visa ngonting, bara du sjlv kan visa det infr dig sjlv. Gr det. Lev p riktigt. Ingen kommer ngonsin kunna styra dig, f dig att vara ngonting du inte vill bli, om du hittar dig sjlv. (Jan 93) Springer vi ifrn oss sjlva, fr att undvika bli oss sjlva, drmed slippa skmmas ver oss sjlva, drmed slippa bli o-omtyckta fr oss sjlva, och r det drfr vi r s olyckliga - fr vi springer inte bara ifrn oss sjlva, utan ven frn andra. De andra, som vi ville s grna n genom att springa, men nu missar helt. Eller har vi inget sjlvt och det r drfr vi r gagnlsa? Ja, hurfan ska jag veta. (Feb 93) S blev det d som det blev. Vi gjorde slut. En del skl angavs men jag tror de r lgn hela bunten. Med tanke p hur de kade i magnitud hela tiden vore det rtt konstigt om de inte vore bara struntprat hela tiden. Tja, vem fan bryr sig egentligen. Det r slut, det r det enda som r av rent intresse. Vrlden fortstter att g framt, egentligen betyder ingenting ingenting. Varfr skall man bry sig om att lska ngon verhuvudtaget. Man stter sig bara i en position dr man skadar sig sjlv. Jag skiter fullstndigt i de som sger ngot annat. Man ger och ger och ger och ger och ger och ger och ger och ger, och tillslut undrar man frsynt om man inte mjligtvis skulle kunna f ngot tillbaka, varav allt bryter samman. Jag orkade inte stanna kvar i lgenheten. Jag ser det inte som speciellt konstigt att du inte hade ngot emot att jag stannade. Fr du fattade som vanligt ingenting. Vad skulle jag gra? Somna, vakna upp, flla ngra elaka kommentarer och sedan ta frukost? Det hade jag ingen strre lust med. Jag vill inte skada dig, men jag kan inte hindra mitt inre att komma upp till ytan under stress. Jag vet att jag borde gra ngot t det. Eller kanske inte... fr om jag var en sdan mnniska som kunde frndra mig till en mer passande individ nr det krvs, ja d tror jag inte jag vore mnniska lngre. D kunde jag lika grna vara en maskin. Och en maskin kan inte knna ngonting alls. Mnniskans natur r dmd att vara ofullstndig: det r just det som r MNNISKANS natur. Fullstndigheten r slutet fr mnskligheten, och brjan p det maskinella. Strvar vi ditt, strvar vi t fel hll, och eftersom mnniskan envisas med att g t fel hll hela tiden antar jag att vi r p vg drt. 'Jag kan inte lska ngon' sade du. Ha ha. Humor. Jag vet att du inte menade det. Du vgade inte g ner p direkt personlig niv och sga: 'Jag lskar inte DIG'. Minns nu att begreppet 'lska' i denna kontext innebr dess fulla innebrd, inte de pseudovarianter som grna anvnds i sammanhang som 'Jag lskar mina vnner' eller 'Jag lskar mina skor'. Och om du inte kan lska mig p det viset, vad hade jag d i lgenheten att gra? Ingenting, naturligtvis. Jag kan inte bli din vn, bror eller farsa. Och jag har inga planer p att frska LTSAS att jag r det. Jag BORDE ltsas det, kanske ngon sger. Kanske ngon sger 'om du verkligen lskar henne s borde du kunna ltsas det'. Idioti. Jag har gjort det bsta av situationen: jag har brutit kontakten helt. Fr alla relationer mste vara kta, r de falska funkar de inte. Sledes, den enda sanna relation vi kan ha r ingen alls. Jag sov i en trappuppgng den natten. Det var inte direkt obekvmt, men tillrckligt fr att jag skulle kunna tnka p andra tankar. Jag r glad att det inte dk upp ngon som ville frska rna mig. Fr d hade jag leende slagit ihjl den personen. Fr ngon mste lida. Hmnden sitter djupt inbyggd i mig, och jag har ingen strre lust att gra mig av med den. Nemesis, din jvel. Jag vet inte hur du bar dig t den hr gngen, men jag mste sga att jag r mycket imponerad. Du kom tillbaka, men stora steg. En viss beundran har jag faktiskt. Eller? Eller inte. Fr saken kanske r den att du r borta. Och att det som skedde var helt tack vare mig sjlv. Fr jag skulle ha kunnat skada s mnga mnniskor den natten, men jag gjorde det inte. Jag skadade inte ens mig sjlv. Jag gjorde det rtta. Jag drog. Jag lider inte lngre fr att jag vill lida, kontrrt till den variant av smrta som hon just nu troligen rullar sig i. Den tarvligt egoistiska tanken p en sjlv som homme solitarie och vrlden som leviathan. Jag har mina begrnsningar, tack gode gud, men jag anvnder dem inte som medel fr att strta mig sjlv. Lngre. Jag knner mig bara ensam. Inte ensam i mig sjlv, utan ensam i brist p non-psuedo-krlek. Det glder mig att inte hela profetian av hmnd gick i uppfyllelse. Eller? Har den det? Fr trots allt: du ville bli min vn. Och jag vgrar att bli det. S egentligen roar jag mig kungligt just nu med att skada dig s mycket det gr? Eller? Eller inte. Fr, som sagt, jag kan ju inte vara din vn, och jag vill inte ltsas det heller. Case closed. Vi fr vandra olika vgar, rikare p insikt om hur frgngligt det mesta r i livet. Men jag kan inte lta blir att vara ledsen, hur mycket insikt jag n tycker mig ha i problemet. Fr, som alla vet: the night has a thousand eyes and the day but one yet the whole bright world dies with the dying sun the mind has a thousand eyes and the heart but one yet the light of a whole life dies when love is done (Feb 93) Fan vad jag saknar dig. Jag saknar sig som fan. Jag vill att du skall vara hr. Jag vill att du skall sga att du saknar mig. Jag vill att du ska tycka att du vill vara hos mig. Men ingenting av det r mjligt. Jag har som vanligt brnt alla skepp bakom mig. Och jag vet inte om det r det bsta jag kan gra. Jag vet faktiskt inte; jag vet inte om det r bra eller dligt. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Mannens hjrta r en stenig ken; han odlar det han kan. Det lilla som vxer upp prisar han med all kraft han har. Men om inget vxer blir han en sorglig varelse. En gagnls, ensam mnniska som sitter och tittar ut ver det de landskapet. Han tycker inte det r vackert, men inte att det r fult heller. Han tycker ingenting. Han vntar bara p att ngot skall vxa. Jag knner ingenting. Jag r inte ledsen, inte arg, ingenting. Och det r det som knns: Tomheten. Jag inser hur tom jag har varit frut. Jag nskar ibland att det hade frblivit s. Fr den som inte har vetat hur ngonting r kan inte ha ngon uppfattning om saken. Dessvrre vet jag nu, och jag hatar det. Att leva i en tom sal gr bra s lnge den frblir tom. Fyller man salen brjar man m uselt; ty man vet att det kanske inte varar fr evigt. Och d brjar man anse att tomheten var ett helvete. Och man brjar frukta helvetet. S, pltsligt, r man tillbaka. Och tomheten r inte lngre bra. Den r det vrsta som finns. Man gr allt man kan fr att vnja sig, men det gr inte. Den som har smakat paradiset njer sig inte med ngot annat. Allt annat r helvetet. Och dr sitter jag nu. I tomheten, inte i smrtan. Det gr inte ont att vara dd. Det gr ont att d. Och jag har blivit skjuten flera gnger om, mina skador har redan tagit livet av mig. Jag knner ingenting. Ingenting. ____________________________________________________________________________ uXu 1998 Av Peter Pan 1998 uXu ____________________________________________________________________________