☰
OBS! Denna textfil ingår i ett arkiv som är dedikerat att bevara svensk undergroundkultur, med målsättningen att vara så heltäckande som möjligt. Flashback kan inte garantera att innehållet är korrekt, användbart eller baserat på fakta, och är inte heller ansvariga för eventuella skador som uppstår från användning av informationen.
### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #047 - Stunder av barmhärtighet ] _____________________________________________________________________ Stunder av barmhärtighet När Herr J. sträckte sig mot väckarklockan var hon tjugo i sex på morgonen. Egentligen skulle han ha gått upp redan klockan kvart över fem. Han hade inte sovit mer än två eller tre timmar sedan han gick och lade sig. De här nätterna plågade honom alltid lika mycket. Han mindes hur han hade gått upp vid den här tiden när han gjort sin tjänst som AT-läkare. Då hade han utan problem kunnat hoppa ur sängen redan vid fyra och sedan jobba fyrtioåtta eller femtiosex timmar utan avbrott. Men nu hade han nått medelåldern och trots klockans ihärdiga ringande hade han inte vaknat. Kunde det vara att det var meningen? Kanske var det dåd han hade förutsatt sig att utföra något som gudarna, om det nu fanns några sådana, ville förhindra. Han reste sig upp ur sängen och klädde på sig. På den högra sidan av hans ansikte fanns tydliga spår av hans ovana att dregla i sömnen. Han ignorerade detta och stegade ut ur sitt hus. Sin vana trogen var han tvungen att titta upp mot tegelstensprydda villan som utgjorde hans hus. Men nej, inte heller den här gången fanns det någonting hos byggnaden som tilltalade honom. Han vände på klacken och gick två och en halv kilometer tills han kom fram till mötesplatsen. Klockan fem i sex dök volvon upp. Det var hans vän sedan tio år, Martin, som körde den här gången. Bilen förde Herr J. till en lägenhet tre eller fyra hundra meter från citykärnan i den småstad de levde i. Herr J. gick ensam uppför trapporna till lägenheten där patienten fanns. Under tiden satte sig hans vän tillrätta i volvon och tände en cigarett, som så många gånger förr. När Herr J. kommit fram till dörren väntade han en stund och samlade sina krafter. Nu gällde det, nu måste empatin vara starkare än rädslan. Den äldre damen som öppnade dörren visade honom genast in i vardagsrummet. Hon bjöd honom på kaffe men han avböjde snällt men bestämd. De samtalade under tio minuter tills han förstod att hon var redo att genomföra själva akten. Klockan sju på tisdagsmorgonen den artonde juli nittonhundrasjuttiosju såg han sin patient för sista gången. Patientens kropp bestod mest utav skinn och ben. När han låg nedbäddad i sin alldeles för stora säng såg han mest ut som en nyräddad jude från koncentrationslägrena. Han var dödssjuk. Förmodligen hade han inte mer än några dagar kvar i livet. Obotlig lungcancer löd diagnosen. Prognosen var död, endast död. Utan Herr J., drunkningsdöden, med Herr J. ett stilla insomnande. Han pratade tyst och lugnt med patienten i några minuter om hans sista önskan och ordnade med de juridiska papperen. När nålen sjönk in och medlet sprutades in i venen vreds patientens ansikte till en grimas till en början. Efter några sekunder förstod han dock att det här var de sista ögonblicken någonsin. Han såg upp mot sin trogna kvinna och rosslade; tack. ____________________________________________________________________________ uXu 1998 Av Joseph 1998 uXu ____________________________________________________________________________