Trots att programledaren Alexandra Pascalidou i åratal förföljts av rasister blev hon upprörd över att hängas ut på rasisternas hemsida. "Ibland känns vårt hem som ett mål för illvilliga", säger hon. Alexandra Pascalidou lever under ständiga hot. Rasistiska brev och telefonsamtal tillhör vardagen. Nu har hon också hängts ut som måltavla på internet. "Det känns väldigt obehagligt" säger Alexandra. "Kulturkrocken personifierad" står det på den rasistiska organisationens hemsida. Under rubriken finns en bild på TV-programmet "Mosaiks" programledare Alexandra Pascalidou, 26. En så kallat hårkors från ett kikarsikte är infällt i bilden. Siktet är inställt mot Alexandra Pascalidous huvud. Dessutom finns det en lång, hotfull text med hot om repressalier om hon inte åker tillbaka till hemlandet, Grekland. "Det är inte klokt. Jag blev helt chockad när jag fick reda på det," berättar hon för Aftonbladet. Det var två antirasistiska organisationer som ringde och berättade om bilden och hon har nu anmält hotet till SVT:s säkerhetsavdelning. Hot har blivit en del av vardagen. "Jag hotas ständigt av folk med rasistiska åsikter och det är något jag får leva med." Och de allra allvarligaste lämnar hon vidare till polisen. Resten sparar hon - för att kunna peka på att det verkligen finns ett problem med rasism i Sverige. Hoten har strömmat in ända sedan hon blev en offentlig person för fyra år sedan. Alexandra Pascalidou uppskattar att det rör sig om fyra, fem hotbrev, samtal och fax i veckan. Året om. Med undantag för sommaren. "Då syns jag inte i rutan. Men nu när det är dags för en ny omgång av "Mosaik" stegras också antalet personer som skriver otrevliga brev. Alexandra Pascalidou anser att förklaringen till att just hon är så utsatt är uppenbar. "Jag gör ett program som handlar om alla människors lika värde och orättvisor. Dessutom är jag invandrare och kvinna." Hon är dessutom sambo med den aktive antirasisten Micke Alonso som också har invandrarbakgrund. "Ibland känns vårt hem som ett mål för illvilliga". Fast den direkta rädslan för hoten har gått över för länge sedan. "Jag orkar inte bry mig längre. Men det är värst för min familj och mina vänner. De är rädda. Och jag får ägna mycket tid åt att lugna dem." Men trots att hon säger att hon lärt sig att leva med de ständiga hoten, tar hon aldrig några onödiga risker. Hon går inte ut ensam, hon lämnar aldrig ut sin adress eller sitt telefonnummer. Och hon berättar alltid för sina närmaste var hon håller hus. "Men jag tänker inte på det längre. Det har blivit ett sätt att leva." http://www.ns88.bayside.net