Intervju med IRA

Efter 25 års strider har IRA lagt ner vapnen för gott verkar det som. Eller har de det? I så fall varför? Och vad innebär det för framtiden? Den 31 augusti 1994 meddelade IRA att man villkorslöst skulle lägga ner sina vapen och upphöra med alla våldsaktioner. Det var inte en fråga om ett eldupphör, ett avtal som lätt kunde brytas eller vapenstillestånd under en viss tid. Det var helt enkelt dagen då Europas största, mest välorganiserade och framgångsrika terrorgrupp till synes utan anledning gav upp sin kamp efter 25 års strider utan att ha fått igenom ett enda av sina krav. Hade verkligheten varit som dikten hade segraren stått kvar på slagfältet och njutit segerns sötma, men det finns ingen segrare utom möjligtvis det irländska folket, och det är för luttrat för att ta ut något i förskott. Så varför har då IRA till synes givit upp sin våldsamma kamp till fördel för en fredligare sådan? Vissa "experter" har hävdat att IRA's finanser och vapenförråd var närapå uttömda, att det var den hårda ekonomiska situation de befann sig i som tvingat fram ett sådant här beslut, andra "experter" har hävdat att IRA aldrig har varit så välbeväpnade och ekonomiskt solida som nu - siffror som att IRA förfogar över 300 ton vapen och sprängämnen i gömda depåer har cirkulerat. Hur det nu är med den saken så har IRA under årens lopp blivit otroligt skickliga på att improvisera, att bygga sina egna vapen och finna alternativa lösningar, så den förklaringen kan vi skrota med en gång. En annan förklaring är att de helt enkelt var krigströtta. Trötta på att se hur Nordirlands ekonomi och samhälle förblödde och hur relationerna mellan katoliker och protestanter hela tiden försämrades. Men detta är en process som har pågått hela tiden och IRA är inte dumma, de har sett vad som hänt men bedömt det vara värt priset för ett enat Irland. Dessutom har våldet som alla känner till sin egen dynamik, speciellt i ett till stora delar sekteristiskt inbördeskrig som detta, där du kan bli dödad bara för att du gör korstecknet när bussen du sitter på passerar en katolsk eller protestantisk kyrka. De som verkligen vet varför IRA har lagt ner vapnen säger ingenting, i alla fall inte förrän fredsprocessen är över, och det är nog klokt. I Belfast morrar de lojalistiska organisationer om att de har blivit överkörda av Storbritannien och fruktar att de helt plötsligt ska vakna upp och vara en del av det katolska Irland - ett öde för dem värre än döden. Dessa organisationer kommer att försöka stoppa fredsprocessen, och flera politiska kommentatorer har påpekat hur viktigt det är att IRA inte låter sig utmanas av de provokationer som de lojalistiska terrorgrupperna kommer att genomföra. UFF visade vad man tyckte om IRA's politiska utspel genom att till synes utan anledning mörda en katolik i Belfast. Risken är avsevärd, för att om dessa provokationer kommer att fortsätta, kommer de till slut att tvinga IRA besvara dem, som så många gånger förut, med våld. Om IRA verkar mena allvar med sin fredsförklaring bör den brittiska militären fokusera sina ansträngningar på att effektivt bekämpa de lojalistiska terrorgrupperna för att skydda fredsprocessen, detta har de redan sagt att de är kapabla till, och kommer att göra. Ansvaret vilar nu tungt på den brittiska och den irländska regeringen, för utan ett fungerande samarbete mellan dessa kommer även denna fredsprocess att bryta samman, som så ofta har skett tidigare. Inget avtal kommer att tillfredsställa alla inblandade parter, men om alla är villiga att kompromissa finns det en liten möjlighet att freden är ett faktum istället för att bara vara en dröm. Den irländska regeringen bör avsäga sitt konstitutionella krav på ett enat Irland, så länge en majoritet av befolkningen på Nordirland förkastar detta - och den katolska befolkningen beräknas inte vara i majoritet förrän år 2020. Dessutom är en stor del av den irländska befolkningen skräckslagen inför tanken på att överta Storbritanniens problem: en bitter minoritet, beväpnade till tänderna och redo att använda alla tillgängliga medel för att försvara sina intressen. Drömmen om återförening lever starkast kvar hos den nationalistiska landsbyggdsbefolkningen, dessa måste fås att inse att det kommer att ske, men inte nu, och inte utan att en majoritet av befolkningen i båda länderna samtycker. Skulle det ske idag är risken stor för att Irland skulle kastas in i ännu ett inbördeskrig. Den brittiska regeringen bör ta bort det förbud för media att sända uttalanden av Sinn Fein, detta förbud har snarast motverkat sitt syfte och istället hjälpt Sinn Fein att slippa tvingas ta avstånd från IRA's användande av våld. Vidare bör den återinsätta det Nordirländska parlamentet och låta de lokala frågorna lösas på ett lokalt plan för att ge befolkningen en möjlighet att känna sig delaktig i stället för alienerad. Den bör också propagera och agera kraftfullt för ett integrerat samhälle, där religionen eller hemorten inte är avgörande för arbetsmöjligheterna, även i de politiska och polisiära instanserna, och mot de lojalistiska rörelser som kommer att göra allt de kan för att sabotera processen. Slutligen bör IRA för att visa sin samarbetsvilja lägga till orden "för gott" i sitt meddelande. Innan detta sker kommer de protestantiska grupper att vägra godta IRA som samtalspartner och fortsätta med det hårklyveri som hittills har varit deras reaktion på IRAs utspel. Om ett avtal som alla parter kan godta läggs fram bör IRA överlämna åtminstone delar av sitt vapenförråd till någon av regeringarna för att visa att man menar allvar - kanske i utbyte mot att fängslade IRA-medlemmar släpps fria. Mycket annat måste göras innan det kan bli en varaktig fred på Nordirland, men om dessa steg tas ligger vägen öppen för återuppbyggnadsprocessen. Så kommer detta att ske? Svårt att säga, så många vapenvilor har brutits förut att ingen vågar vara riktigt hoppfull längre, men faktum är att denna senaste utveckling i konflikten är den mest positiva som har skett under de 25 år som den senaste fasen i konflikten har varit. Den senaste händelsen är dock den regeringskris som har drabbat Irland, där premiärminister Albert Reynolds har hotat att avgå. Skulle detta hända är hela fredsprocessen i fara. Då är det upp till IRA att visa sin vilja till fred och ändå låta vapnen vila och fortsätta samtalen med de andra parterna. För skulle även denna vapenvila brytas finns risken att vi inte kommer att se något slut på den här konflikten inom överskådlig framtid. Cynismen har, liksom våldet, sin egen dynamik. Journalisten Scott Smith talade för något år sedan med en representant för den irländska republikanska arméns styrande arméråd, i den första (och sista) intervju som en amerikansk journalist har fått göra. Hur många aktiva IRA-medlemmar finns det för närvarande? (beräkningarna varierar mellan 250 och 1 000) Av säkerhetsskäl är det bäst om vi låter den frågan förbli obesvarad, men vi anser att vi har så många som vi behöver och fler som ansöker än vi kan ta emot. Omkring 25% av våra frivilliga, vilket även inkluderar underhållspersonal för våra "Active Service Units", är kvinnor. De flesta av Oglaigh na Heireanns medlemmar är från de sex ockuperade grevskapen. Hur många IRA-medlemmar har blivit dödade sedan den här fasen i striderna inleddes 1969? Strax under 300, ungefär en tredjedel av dem genom explosioner när de tillverkade bomber, främst under de första åren. I "The Provisional IRA" av Maile och Bishop påstås det att IRA förorskar flest dödsfall bland civilbefolkningen. Stämmer det? De påstår att 2 500 civila har blivit dödade, när detta i själva verket är det sammanlagda antalet döda sedan 1969, vilket visar hur pålitliga deras siffror är. IRA förklarar vad som ligger bakom varje enskild avrättning. Då och då gör vi misstag, men vi iakttar stor försiktighet för att inte att skada oskyldiga - överlöpare är dock inte oskyldiga. Vi avbryter många operationer som innebär risker för människor som inte är utsedda till mål - och våra frivilliga föredrar att operera i dagsljus för att lättare kunna avgöra om någon oavsiktligt utsätts för fara. Procentandelen av civila som har dödats av lojalister eller brittiska armén är betydligt högre, och dessa grupper är avsiktligt mindre nogräknade, vilket är en av de metoder som de använder för att skrämma den katolska minoriteten. Ett mått på hur tillförlitlig Storbritanniens propagandabild av IRA är finns i Fr. Raymond Murrays statistik över kriget: som accepterats av de flesta. På 18 år har mindre än 150 civilister dödats i nationalistiska bombdåd på Nordirland, och då är de attentat som utförts av INLA, officiella IRA osv inkluderade. De civila dödsfall som IRA har förorsakat har varit olycksfall - vi försöker att undvika att skada oskyldiga, det är därför vi förvarnar inför bombattentat. Hur stämmer det in på ökända bombattentat som La Mon Hotell, varuhuset Harrods och pubarna i Birmingham? För det första tar IRA på sig ansvaret för alla handlingar som våra frivilliga utför, även när de inte är sanktionerade och publiciteten skadar oss, detta för att kunna bibehålla trovärdigheten hos våra medarbetare. La Mon-incidenten var tragisk och oavsiktlig, branden spred sig så snabbt att vår varning inte räckte till. Harrods-incidenten hade inte sanktionerats av ledningen, IRA var på väg mot ett annat mål men tvingades överge bilen med bomben. En 40-minutersvarning gavs, men polisen valde att inte skrämma upp alla som julhandlade medan de försökte finna bomben. Birmingham berodde på att varningarna kom för sent eftersom mynttelefonerna var trasiga . "The Birmingham Six" verkar uppenbarligen vara oskyldiga, så varför inte ta fram de skyldiga och låta dem avtjäna straffen i stället? Dessa sex personer sitter i fängelse på grund av ett oriktigt brittiskt domslut och borde släppas fria. Om inte brittiska armén var stationerad på Irland skulle inte sådana här saker hända. Britterna tänker inte lämna över sina terrorister till oss och vi disciplinerar våra egna soldater. Vad säger du om ekonomisk kompensation till familjerna till dödade och skadade? Vi önskar att vi kunde, men vi har inte de tillgångarna. De skulle förmodligen inte ta emot vår hjälp i alla fall. Återigen vilar ansvaret ytterst på Storbritannien: så länge som vi är ockuperade kommer kriget och de förluster det för med sig att fortsätta. I James Adams "The Financing of Terror" hävdar han att IRA tjänar 7 millioner dollar per år, till största delen genom att tvinga folk att betala för "beskydd", utpressning av byggnadsentrepenörer, bank- och postrån, svarttaxiverksamhet, spritklubbar osv. Han hävdar att de som verkligen tjänar på det hela är "rika gudfäder". Alla som har vait utsatta för den lögnaktiga brittiska propagandan och vet hur situationen här ser ur vet att detta är en lögn. Vi har bett alla som påstår detta att komma upp till bevis. Nu senast undersökte ett brittiskt TV-team situationen och fann ingenting som styrkte dessa fantasier. Till och med våra frivilliga är för tillfället obetalda. Det ironiska är att det är de som kritiserar oss som är välbeställda. Svarttaxi- och klubbverksamheten drivs av före detta interner; IRA är inte inblandat. Vi bedriver ingen beskyddarverksamhet och alla medlemmar som ertappas med att försöka utnyttja människor för egen vinning blir mycket hårt bestraffade. Vi har inte rånat någon post på fyra år och inga bankrån har utförts på på sex år. Vår finansiering kommer huvudsakligen från individuella donationer utanför Irland, och vi accepterar inga donationer som är förknippade med några krav eller några som helst förbehåll. Stämmer Adams påstående att ni har territoriella avtal med UDA så att ingen kan anklaga er för att utnyttja era egna anhängare? Detta är lögn. Vi har inga som helst avtal med någon paramilitär lojalistgrupp. Hur är det med anklagelserna att vissa kriminella element tagit sig in i IRA efter hungerstrejkerna? I alla organisationer, speciellt olagliga sådana, finns det några som inte lever upp till idealen. Vår målsättning är att få fram information om alla som inte anpassar sig till arméns disciplin. I dag är vi dock mer nogräknade än någonsin tidigare, så vi har inga stora problem med detta. En artikel i en irländsk-amerikansk tidning handlade om befolkningen i Rostrevor, i grevskapet Down, som hade vänt sig emot IRA efter det att en av invånarna hade avrättats, en ung pojke som påstods vara angivare, ett påstående som invånarna förkastar. Hur försiktiga är IRA innan ni dömer folk? Mycket försiktiga, trots de svåra förhållanden vi måste arbeta under. Vi kräver dokumentation eller ett erkännande, och vårt informationssystem är mycket tillförlitligt. Avrättningar utförs bara när vi är säkra på vår sak. I Rostrevor-fallet var personen i fråga faktiskt angivare, och därmed en fara för alla frivilliga. Lokalbefolkningen och familjerna blev naturligtvis chockade och har svårt att acceptera detta. Angivare vet vilka risker de tar för egen vinnings skull. Vi har erbjudit amnesti åt alla som blivit tvingade av RUC att lämna information, och dussintals människor har trätt fram. Vi kan ordna med förflyttning och skydd om det behövs. Ni anklagades för att ha torterat SAS officeren Nairac för att få information. Har IRA någonsin använt tortyr? Aldrig. Borsett från de etiska skälen vet vi tack vare Storbritanniens erfarenheter hur opålitlig information man fått på detta sätt är. I Nairac-fallet uppstod tortyranklagelsen efter det att man funnit blodspår i bilen som han fördes bort i, men det berodde på att han gjorde motstånd. Storbritannien säger nu att fångar inte längre misshandlas och att kameror i förhörsrummen förhindrar detta. Hittills har de alltid förnekat att tortyr och misshandel överhuvud taget har förekommit. Numera stänger man helt enkelt av kamerorna eller också utförs misshandeln på vägen till förhörslokalen. Läkarrapporter styrker att misshandeln fortsätter. Många offer för dessa övergrepp har förstås ingen koppling till IRA, och därmed ingen anledning att ljuga. Brittiska domare ignorerar helt enkelt tecken på tortyr. Hur många "krigsfångar" finns det? Ungefär 650 personer sitter i fängelse för "scheduled offences", vilket innebär anklagelser som har anknytning till den politiska situationen här. Otroligt nog låtsas Storbritannien som att det inte finns något krig, bara en massiv brottsvåg, så formellt erkänner man dem inte som politiska fångar eller krigsfångar, även om de blir behandlade på ett annat sätt än vanliga brottslingar. Det kan vara värt att påpeka att det bara är "the Republican Movement" som ger stöd åt fångars närstående, oavsett om fången har någon koppling till IRA eller inte. Många av fångarna (och i synnerhet deras familjer) är oskyldiga, inburade på lösa grunder av ett orättfärdigt rättssystem som inte kräver någon bevisning för att fälla domslut. Socialdemokraterna och Labourpartiet gör ingenting för att lätta bördan för dessa familjer. SDLP påstår att IRA anhängare har trakasserat folk på deras möten och valarbetare. Några har spontant reagerat på SDLPs lögner och hyckleri, men vi godkänner inte sådana trakasserier och säger det i det klarspråk. SDLP har aldrig protesterat mot brittiska eller irländska trakasserier och förtryck av Sinn Fein. Under senare val har de visat sig vara klart villiga att dra nytta av detta förtryck. När jag var i Belfast läste jag en artikel om Belfasts förre kvartermästare, en av den lokala IRA-avdelningens högst rankade officerare som var angivare, skyldig till sex döda och 20 arresterade, som nu med hjälp av RUC hade gått under jorden. I artikeln stod det att detta var den högsta position som RUC lyckats placera en angivare på. Personen i fråga hade en mindre viktig post och gjorde lite skada. Historien var påhittad av brittiska underrättelsetjänsten för att väcka misstänksamhet bland våra frivilliga. Vad säger du då om Loughgall-incidenten, där en angivare uppenbarligen var inblandad, och som ledde till ett bakhåll där åtta IRA-medlemmar dödades tidigare i år? Armén övervakar rutinmässigt de baracker som de tror är känsliga eller misstänker kommer att utsättas för attacker efter ett visst mönster. Det var ofrånkomligt att det skulle resultera i en "fullträff" förr eller senare. Så pass få personer kände till planerna för Loughgall att vi är säkra på att det inte fanns någon angivare med i spelet. Det skulle ha varit för riskabelt för en angivare att sprida information om Loughgall eftersom bara en handfull personer kände till det. När jag anlände till Belfast var tidningarna fulla med uppgifter om att IRAs senaste offer, Nathaniel Cush, redan hade tagit avsked från UDR och jobbade på posten. Bomben som dödade honom skulle också ha varit nära att skada en kvinna med ett barn. Vi använde fjärrstyrd detonator så det var aldrig någon fara för civila. Vi har uppmanat alla som begär avsked från brittiska armén att meddela oss detta för deras egen skull, men enligt våra uppgifter tillhörde han fortfarande armén och det faktum att han fick en militär begravning i full uniform styrker detta. Cush var händelsevis före detta medlem av de ökända fallskärmstrupperna. I en annan incident som ägde rum nyligen sköts en skolbusschaufför i benet, tidningarna hävdade att detta innebar att barnens liv riskerades. Bussen stod stilla när detta hände. Mycket negativa reaktioner mötte IRAs meddelande att vanliga civilister som arbetade för brittiska armén skulle betraktas som legitima mål 1986. Utan deras stöd skulle inte de brittiska styrkorna kunna stanna kvar på Irland lika enkelt, och en sådan strategi, att varna alla som profiterar på den brittiska närvaron, användes redan under frihetskriget på 20-talet. Vi anger klart vilka som var skyldiga, personer som programmerar datorer för brittiska underrättelsetjänsten t ex, inte sekreteraren till en entrepenör som bygger baracker för brittiska armén. Till alla som säger att hjälp till britterna är ett etiskt sätt att tjäna pengar på skulle vi vilja fråga om de skulle ha byggt ugnar åt nazisterna? Låt byggföretagen bygga de bostäder som folket behöver. En präst undrade varför ni inte ger bort en del av era inkomster så att nya jobb kan skapas. Vi har inte resurser till det. Det bästa sättet att skapa jobb på vore om Storbritannien lämnade Irland så att den läkande process som ekonomin behöver kunde börja, vilket skulle göra slut på diskrimineringar när det gäller anställningar och, med hjälp av internationellt stöd till återuppbyggnadsprocessen, göra det möjligt för näringsliv och turism att växa. Samma person undrade varför IRA tog bort 300 arbetsillfällen genom att döda en audiotillverkare 1976. Det som skedde var en del av en kampanj för att hindra investeringar som vi nu har lagt ner. Vi fortsätter att utföra en del "kommersiella" bombdåd när affärerna gynnar brittiska styrkor, och de ligger utanför de fattiga områdena där det inte finns några jobb i alla fall. Vi har för avsikt att förhindra Storbritanniens försök att låtsas som att allt håller på att återgå till det normala. Ett annat kontroversiellt mord var det på Leslie Jarvis, som påstås ha varit en civilist vid Magillianfängelset. Han var heltidsanställd vid administrationen och kände till riskerna med att bli delaktig i det brittiska fötryckarsystemet. Vi har inte siktat in oss på deltidsanställda. Den engelska regissören Nicholas Meyer påstår sig ha blivit hotad av IRA när han spelade in "Johnny loves Suzy", baserad på anti-IRA boken "Fields of blod", i Belfast. Fullkomligt osant. Blev han hotad så var det inte av oss. Det skulle vi ha känt till. Mordet på Lord Mountbatten gav er mer negativ publicitet än något annat individuellt mord. Var han verkligen ett lämpligt mål? Som en före detta ledare för den brittiska militären och drottningens kusin, en drottning som lever på land som har stulits från det irländska folket, var han en symbol för den styrande elit som stödjer ockupationen av vårt land. Hans avrättning var en varning till dem att så länge som de envisas med att ha trupper här kommer de aldrig att vara säkra. Nyligen har brevbomber skickats till nuvarande och f.d. regeringsmedlemmar i England. Finns det inte stor risk för att de skadar oskyldiga? De som umgås med den styrande eliten vet att risken finns, men oskyldiga skadas sällan. Vi använder de vapen vi kan och de har visat sig vara effektiva. Om de gör britterna oroliga borde de lämna vårt land. Regeringsmedlemmar som pensionerar sig stannar ofta kvar som rådgivare, vilket innebär att de inte nödvändigtvis avskrivs som mål. Uppfattas inte mord på RUC och UDR-medlemmar som sekteristiskt, något som bara ytterligare försämrar relationerna mellan katoliker och protestanter? Hade vi velat attackera protestanter i allmänhet skulle de civila dödssiffrorna varit betydligt högre. "Ulsterization" var Storbritanniens försök att ställa lokalbefolkningen i det främsta ledet och se till att den brittiska allmänheten hålls ovetande om förlusterna på andra sidan irländska sjön. Vi måste ta de mål vi får och RUCs och UDRs brutalitet är välkänd. Det är Lojalisterna som har dödat hundratals civilister på måfå. Vi funderar inte över någons religiösa tillhörighet, bara över om han eller hon är en kollaboratör eller inte. Det var Lojalisterna som utlösa den här konflikten utan att ha blivit provocerade av IRA, och de har intensifierat sina sektaristiska mord när IRA har iakttagit vapenstillestånd. Om vi upphörde med vår befrielsekamp i morgon skulle de inte vara det minsta mindre anti-irländska eller anti-katolska för det. Argumentet att vår frihetskamp motverkar sina egna syften används av samma grupper som motsatte sig påskupproret 1916 och 20-talets IRA; media, delar av kyrkan och vissa så kallade "konstitutionella nationalister" som bara kan ge ohållbara löften om återförening. Deras ställningstagande bortser helt från den brittiska kolonialhistorien, och alla reformer har varit ett medel för att lugna nationalister och ett resultat av väpnad kamp. Ett flertal vapenbeslag har fått mycket publicitet under årens lopp. Börjar det sina i vapenförråden hos IRA? Vi får tag på det vi behöver och vår teknologi och utrustning är mer avancerad än någonsin. I nyheterna rapporteras det ofta om IRA's oförmåga att använda RPG-granatkastaren på ett effektivt sätt. Varför misslyckas ni med den? Orsaken var monteringsproblem och felmärkning av skarp ammunition och övningsammunition. RPGn har en tendens till kursavvikelser, vilka kunde medföra risker för civilbefolkningen. Vi har därför konstruerat vår egen granatkastare som är säkrare och effektivare. Finns det någon koppling mellan IRA och grupper som PLO, RAF etc.? Ingen alls, och boken av James Adams som du nämnde tidigare poängterar detta. Högern försökte koppla ihop oss med vad som i deras fantasier var ett "internationellt terrornätverk". Den en gång i tiden hemligstämplade brittiska "Glover"-rapporten kom fram till att vi är självständiga. Det ska dock sägas att vi stödjer palestiniernas, baskernas och de andras sak. Om vi ska betrakta detta ur det rätta perspektivet, har PLO dödat ungefär 300 israeliska civila sedan 1969. Den israeliska armén dödade mellan 10- 20 000 civila enbart under invasionen av Libanon. Libyens ledare Khaddafi sägs vara ansvarig för 50 lönnmord. Vi tar inte på oss ansvaret för vad någon annan har gjort. Det bör dock noteras att det var britterna som lärde upp, och ger honom vapen. Men har inte IRA tagit emot gåvor från honom? Vi har ingen anknytning till några organisationer, och inga som helst till något land eller regering. Vi besvarar aldrig frågor som gäller våra finansieringskällor. Varför skulle vi hjälpa britterna och komplicera tillvaron för källorna? Vi tar alla pengar vi kan få som inte åtföljs av några krav. De brittiska och irländska regeringarna hävdar att IRA vill skapa en "marxistisk diktatur". De vet mycket väl att det är lögn och använder detta som skräckpropaganda för att skrämma bort människor som vill ge oss stöd. För det första tillåter IRA ett brett spektrum av politiska åsikter. Det finns några marxister men de flesta med sådana åsikter tenderar att gå med i INLA eller andra grupper med marxistisk inriktning istället. Den "demokratiska socialism" som Sinn Fein förespråkar har ständigt omdefinierats under årens lopp och är anpassad till situationen på Irland där vi känner att den enorma fattigdomen kräver ett visst mått av förstatligande och kooperativ verksamhet. Alla som kallar detta för marxism är antingen okunniga eller också försöker de manipulera folkopinionen. Hur som helst, vi har inte möjlighet att påtvinga folk våra åsikter och har ett flertal gånger förklarat att vi stödjer det irländska folkets rätt att välja vilket politiskt system de vill ha. Det enda vi kan göra är att utbilda folket i tvistefrågorna, en verksamhet som den brittiska och den irländska regeringen fruktar och försöker censurera. Britterna har upprepade gånger förkastat det irländska folkets vilja när den uttryckts via valurnorna. Sinn Feins beslut att sluta med sin "avhållsamhetspolitik" och ta de platser de hade fått i Dail orsakade en splittring inom "The Republican Movement". De som lämnade Sinn Fein hävdade att det var förräderi, och skulle ge en avmattning av kriget. Det där är nonsens. IRA gav sitt stöd till detta beslut när vi höll vår första allmänna armékonvention sedan 1969 några veckor innan Sinn Fein Ard Fheis. Att vi använde en konferens i irländska språket i Meath i augusti som täckmantel som det påstods i media var för övrigt helt fel - vilket visar hur tillförlitlig vår säkerhetstjänst är. Representanter från alla ASU'er och nivåer deltog och tvingades vidgå det faktum att vi håller på att bli isolerade av Dublin och måste anpassa oss för att överleva. Vi måste vara delaktiga i folkets dagliga liv och spela en viktig roll där, om vi vill kunna undvika den elitism som förespråkas av våra kritiker som har tappat kontakten med den politiska verkligheten. "Avhållsamhetspolitiken" misslyckades, och även om vår uppfattning om staten Irland och de 26 grevskap den består av aldrig förändras anser majoriteten av invånarna att statsskicket är legitimt och representativt och med ett sådant stöd kommer det inte att försvinna. De som lämnade "the movement" lämnade också den väpnade kampen och de har slösat kraft på sin energi mestadels åt att baktala sina förra vapenbröder snarare än att kämpa mot Storbritannien. Kampen har intensifierats och vi har förlorat fler "Volunteers" det här året än något annat år sedan 1976. Loughgall var den största enskilda förlusten sedan 20-talet. Vid armékonventionen valde ni ett nytt Råd. Hur många består det av? Sju, alla med särskilda uppgifter. En är policy ansvarig, en annan person ansvarar för underrättelsetjänsten, en annan för underhåll, jag för rådets talan osv. De konstitutionella nationalisterna säger att återförening bara är möjlig på fredlig väg. I bästa fall är detta önsketänkande, men ofta är det bara ett försök att exploatera vårt folks fullt begripliga krigströtthet för att kunna ta hem politiska poäng. Vi kan inte vänta på att lojalisterna som genom ett mirakel ska byta ståndpunkt om ett århundrade. Alla som tror att det ska bli fred på Irland så länge som de brittiska soldaterna finns kvar är okunniga. IRA: Bakgrund IRA grundades ursprungligen 1916 som ett svar på att den protestantiska delen av befolkningen i sin tur hade startat en paramilitär organisation kallad UVF. Denna organisation grundades för att försinka och, om möjligt, förhindra den plan om självstyre för Irland som den brittiska regeringen hade lagt fram. Detta lyckades över all förväntan. I och med att första världskriget bröt ut sköts självständigheten på framtiden och det skulle dröja ända till 1922 innan Irland fick självstyre. IRA var delvis efterträdare till en tidigare grupp av irländska revolutionärer, IRB, som i sin tur var ättlingar till "the Fenians" från "the Fenian rising" 1867, som i sin tur...osv. Mellan 1916 till 1922 var IRA den grupp som häftigast motsatte sig unionen med Storbritannien och utkämpade under perioden med växlande framgång ett regelrätt gerillakrig mot brittiska soldater, den styrande protestantiska överklassen och andra grupper som stödde unionen med Storbritannien. Efter att självstyre införts kastades den irländska fristaten in i ett inbördeskrig som kraftigt försvagade både landet såväl som de paramilitära republikanska organisationerna. IRA fortsatte att verka för ett enat Irland, vilket då skulle inkludera de sex grevskap i norr som valde att förbli i union med Storbritannien, med samma våldsamma metoder som tidigare. Vändpunkten kom med upploppen på Falls Road och i andra katolska distrikt i Belfast 1969. När delar av den protestantiska befolkningen försökte bränna ner och plundra dessa distrikt, uppviglade av politiska agitatorer och religiösa fundamentalister som Rev. Ian Paisley, visade sig polisen vara oförmögen och ovillig att hjälpa den katolska befolkningen. Eftersom poliskåren bestod i det närmaste enbart av protestanter var det ingen ovanlig företeelse att de faktiskt hjälpte pöbelhoparna att bränna, plundra och misshandla i stället. Då satte den brittiska regeringen in armén, ironiskt nog för skydda den katolska befolkningen. Armén försökte åstadkomma detta genom att isolera den katolska befolkningen från den protestantiska, nattliga räder i katolska distrikt, massarresteringar, misshandel och en hel del dödskjutningar på den katolska civilbefolkningen. När IRA visade sig vara oförmöget att hjälpa "sin" del av befolkningen, splittrades organisationen i två delar - en officiell, som till stor del bestod av veteranerna från de tidigare krigen som bestämde sig för att kämpa med fredligare medel, och en provisorisk, som bestod av en ny, yngre generation, som i högre grad var villig att döda eller dö för att uppnå sina mål. Mellan 1969 - 1971 befann sig organisationen i ett uppbyggnadsskede, man behövde vapen, träning i att använda dem, finansiärer osv. På våren 1971 inledde det provisoriska IRA sin terrorkampanj och har, med undantag för korta vapenstillestånd, inte visat några tecken på att avmattas eller vilja lägga ner vapnen tills nu. - IRA's mål är på kort sikt att kasta ut de brittiska trupperna. På längre sikt är dock målet en enat Irland med en socialdemokratisk regering. - Uppgifterna om hur stort antalet aktiva IRA-medlemmar är varierar mellan flera tusen till ungefär 200 personer. Enligt en talesman för IRA har de "så många som vi behöver och fler som ansöker än vi kan ta emot.". - Trots den flitiga användningen av bil- och brevbomber är det inte längre IRA som är skyldiga till flest civila dödsfall, de protestantiska terrorgrupperna har under de senaste åren stått för betydligt fler. Men det ska sägas att om man ser till antalet civila dödsfall under hela perioden så leder IRA med god marginal, de anses vara skyldiga till hälften av de 3169 personer som dödats sedan 1969. Till lojalisternas försvar ska det tilläggas att det kan vara svårt att avgöra vilka som är civila och vilka som är aktiva medlemmar i IRA. För de katolska grupperna är det betydligt lättare att avgöra vilka som är legitima mål - de bär uniform! - Det har spekulerat i hur IRA finansierar sin verksamhet i det oändliga. Klart är att stora summor kommer från sympatisörer, främst från USA, men det har även hävdats att diverse länder i mellanöstern (främst Libyen) också bidrar, speciellt med vapen. Det har även hävdats att IRA finansierar sin verksamhet med kriminella verksamheter som spritklubbar, beskyddarverksamhet osv., detta har dock inte kunnat bevisas och IRA förnekar kategoriskt att man skulle syssla med sådant. IRA: Ordlista INLA (Irish National Liberation Army): Utbrytargrupp från officiella IRA med en mer renodlat marxistisk ideologi. IRA (Irish Republikan Army): Nationalistisk, katolskt dominerad paramilitär organisation, verkar både på Irland och Nordirland. IRB (Irish Republican Brotherhood): Föregångare till IRA Lojalist: Person som anser att Nordirland ska förbli en del av Storbritannien. Nationalist: Person som anser att Nordirland ska återförenas med Irland RUC (Royal Ulster Cons abulary): Nordirlands polismakt. Sinn Fein: IRAs politiska (och lagliga) gren. SAS (Special Air Service): Brittiskt militärförband. SFWP (Sinn Fein Workers Party): IRAs politiska organ. UDA (Ulster Defence Association): Protestantisk paramilitär organisation. UDR (Ulster Defence Regiment): Nordirlands egna militärförband. UFF (Ulster Freedom Fighters): UDAs specialkommando för lönnmord, UVF (Ulster Volunteer Force): Protestantisk paramilitär organisation. Förord, fakta, översättning: Jonas Cronholm Intervju: Scott Smith