Devo

Historien går tillbaka ända till 1971, då Jerry Casele studerade konst vid universitetet i Kent. Han startade då tillsammans med Bob Lewis den experimenterande ljudgruppen Sextet Devo, och livedebuterade med dem i april 1972. Med Akron, Ohio som bas, byggde Jerry Casale upp en tematisk, pseudofilosofisk ram för gruppen, som de skulle komma att behålla fram till 80-talets början. Filosofin byggde på tesen om människans biologiskt bestämda "de-evolution" - en avhumanisering som inte är samhällsbestämd utan knuten till den genetiska kod som finns i varje människa. Teorin är inspirerad av både Darwin, den tecknade sierien Wonder woman och populära antropologiska verk. Denna filosofiska image var givetvis något helt nytt i rocksammanhang, och den presenterades för en störrepublik med filmen The truth about de-evolution, som förövrigt fick pris vid en amerikansk kortfilmsfestival 1975. Filosofin användes sedan i film- och videoproduktion, på skivomslag, i scenshower och blev dessutom gruppens image. 1977 skivdebuterade man med singeln Mongoloid utgiven på den egna etiketten Booji Boy. 1978 återutgavs den tillsammans med uppföljaren (I can't get no) Satisfaction, på engelska Stiff Records. Gruppen började nu få kultstatus i vissa kretsar, och 1978 begav de sig därför till England för att spela på Knebworth Festival (tillsammans med bl.a. Genesis och Jefferson Starship). Men England var inte riktigt redo, och det var få som kunde ta dem till sig. Konserten blev en legend. Devo kom ut i sina gula arbetsoveraller, skateboard-hjälmar och 3D-glasögon. Publiken som kommit dit för att lyssna på Phil Collins fick istället höra Devo sjunga om Jocko Homo (baksida på Devos första singel) och andra trevligheter. Ett hav av div. frukter, ölburkar och flaskor mötte Devo. Men nu hade de anlänt till Europa, och det för sent att stoppa dem. De två första singlarna och demotapen för Mechanical Man hade väckt ett intresse hos både David Bowie och Brian Eno, och 1978 skrev man på för Virgin Records. En slutlig Stiff-singel Be Stiff (egentligen aldrig planerad att bli utgiven, men Stiff ville få den utgiven, av ganska uppenbara orsaker), innan det var dags för att spela in debut Lp'n Q: Are we not men? A: We are Devo. Skivan spelades in i Köln med Brian Eno som producent. Nya problem väntade dock runt hörnet. Både skivbolagen Virgin och Warner Brothers hävdade att de varit först med att skriva kontrakt med gruppen. Det blev rättegång, vilket resulterade i att Virgin hade rättigheterna till England och övriga Europa, medans Warner Brothers hade rättigheterna till USA och övriga världen (bortsett Europa). Detta innebar att det kom att släppas en mängd olika utgåvor som skiljer sig från varandra vad gäller omslag, textbilagor etc. Deras debut-Lp gavs t.ex. ut med sex olika färger på vinylen (inkl. svart). I slutet av 1978, närmare bestämt i December, började man en turné. Varje konsert började med en kortfilm, och fortsatte sedan i samma otraditionella mönster. Människorna slutade kasta frukt och ölburkar, och började istället att uppskatta det de såg. Mindre än ett år senare så kom deras andra Lp Duty Now for the Future. Här hittade man låtar som Smart Patrol/Mr. DNA, Pink Pussycat och två av låtarna som tidigare varit med på deras Mechanical Man EP: Blockhead och Clockout (som felaktigt kallades Blackout på deras EP), samt en cover på Johnny Rivers Secret Agent Man, från 1966. Man började även vid denna punkt att använda sig av en mer företagsliknande image, som Devo Inc och Devo Corporate Anthem. Devo flyttade samtidigt från Akron till Los Angeles, där man sedan dess har haft sin bas. Man startade också Club Devo - en bas varifrån de både spred begreppet och bandet Devo. Med symboler om ett ondskefullt stort bolag eller pseudo religion gjorde Devo klart sin önskan om att göra en Devo-långfilm. Film hade alltid varit viktigt för Devo. På deras debut-singel stod det the soundtrack to the film In The Beginning Was The End: The Truth About Devolution. De hade samlat på sig en del kortfilmer från deras singlar, och ville nu expandera. Men någon finans var inte möjlig förrän de hade gjort en storsäljare; deras ironiska företagsimage var alltså ganska kul, eftersom de aldrig hade företagsbankernas konto. De kom dock något närmare 1980 med skivan Freedom of Choice. Den andra singeln från Lp'n gav dem deras så länge efterlängtade listframgång. Whip It gick ända upp till 14:e plats på den nationella listan i USA, och till 8:e plats på deras danslista. Lp'n, i sin tur, gick in på USA's Top 40, och i England gick den in på Top 50. Whip It blev också den mest sålda skivan genom tiderna i Los Angeles. Man hade med Freedom of Choice också frigjort sig från deras tidigare så självskapande image, och började istället göra en mer rak och dansant rockmusik. Det gav dem en större publik, men innebar också att gruppen förlorade lite av sin särprägel. När de sedan skulle åka ut på turné blev det åter igen problem. Deras scenshow hade nu vuxit så pass mycket, att de flesta arenorna var för små för dem. Men turnén blev av, och Devo Live, en sex låtars mini-Lp släpptes från turnén. 1981 kom deras fjärde Lp New Traditionalists. Devo hade blivit formel, hygienisk dansmusik, och beskrevs av media som standardised computer rock. Pressen var inte längre lika positiva, och avvaktade med en viss misstänksamhet. En av singlarna från skivan var Lee Dorsey's gamla Working In A Coalmine, vilken också medverkade som filmmusik i den tecknade filmen Heavy Metal. Utgåvorna släpptes nu utan några större kraftansträngningar från skivbolaget, och den sista skivan på Virgin kom 1982 - med den passande titeln Oh No! It's Devo, som en reaktion på all dålig publicitet. Själv tycker jag att skivan är deras sämsta någonsin, och den blev också inte helt oväntat ett kommersiellt fiasko. Även från Oh No! It's Devo hämtades filmmusik, denna gång till den i övrigt mycket värdelösa filmen Dr.Detroit. Sedan, helt utan varning, släpper Warner Bros. 1984 skivan Shout. Det var väl kanske inte samma höga klass som t.ex. Duty Now For The Future, men det var definitivt en comeback. Den enda utvecklingen i övrigt var annars teknologin, samplingar ersatte synthesizers. Och de gjorde bl.a. en cover av Jimi Hendrix gamla Are you Experienced?. Det dröjde sedan fyra år innan man 1988 släppte Total Devo. Man hade bl.a. varit utan skivkontrakt, men hade å andra sidan haft framgångar med en TV-reklamfilm för Hondas motorcyklar. Som ett rent studioprojekt gav man 1987 även ut E-Z Listening disk, som innehöll muzak-versioner av Devos hits. På skivan Total Devo hade man ersatt trummisen Alan Myers med Dave Kendrick. Man hade också skaffat sig ett mera futuristiskt koncept, med tankar som avkodning av en värld i obalans o.s.v. 1989 gav de ut live-skivan Now It Can Be Told, för att 1990 komma ut med ännu en studio-skiva; Smooth Noodle Maps. Man åkte på ännu en Europa-turné 1990, och förväntningarna hos den europeiska publiken var höga. Skulle verkligen Devo leva upp till sitt rykte. Jodå, det var ingen tvekan, Devo var fortfarande lika fräscha, trots att skivorna inte varit riktigt lika roliga de senaste åren. Men Smooth Noodle Maps var ingen dålig skiva. Jag minns att jag läste någon engelsk eller amerikansk tidning i mitten av 80-talet, som påstod att Devo borde sluta att spela in skivor, och bara syssla med performance. Jag förstod inte då vad han menade, men jag förstår det idag. Devo live är helt klart utan tvekan bland det bästa jag sett. 1991 spelade gruppen Clawhammer in skivan Q: Are we not men? A: We are Devo! på en tvåspårsbandspelare, som en hyllning till Devo. Under 90-talet har det annars varit sparsmakat med nya Devo-utgåvor. Det har istället givits ut gammal skåpmat av varierande kvalitet i form av Devo Hardcore vol.1, Devo Hardcore vol.2 och Devo Live - The Mongoloid Years. Sångaren Mark Mothersbaugh gav även ut en bok för ett par år sedan, kallad My Struggle - Booji Boy. När vi kan förvänta oss en ny studioskiva med Devo? Det vet nog ingen, allra minst Devo själva. Men de har chockerat oss tidigare, så den som väntar på något gott... Jo, ni vet vad jag menar. Text: Jan Axelsson