Mitt första självmord

Det finns alldeles för lite dokumentation kring detta ämne. Och det som finns är oftast torra sociologiska analyser. Självmord kan - i likhet med sex - bara beskrivas på djupet av dem som verkligen har prövat. Bara på ett område vill jag reservera mig: Jag kan dessvärre inte svara på hur det är på den andra sidan. Jag var nämligen klantig nog att överleva (ifall det nu var någon läsare som ännu tvivlade). Första punkten blir: VARFÖR? I mitt fall var orsaken: 40% besatt mindervärdeskänsla, 50% social belastning och 10% pervers fascination. Mer säger jag inte, jag vet det knappt själv. Stämmningen som är absolut nödvändig för att ta det slutliga steget, skulle kunna kallas för en form av existensiellt vakum. Man följer inte längre några intressen. Man tänker: "Varför kasta bort tid och kraft på att slita för maten i ytterligare femtio år?" Så, what the hell! Och man försöker att hoppa av i farten. Eller för att citera Bo Didley (eller var det kanske Billy Lee Riley nu igen?) Got a tombstone hand and a graveyard mind Just twenty-three and I don't mind dying... Det fångar in det hela mycket bra. Och för att illustrera den förberedande fasen jag gick igenom för att bli i stånd till det, kan jag vidare citera Richard Hell. I withdraw from the streets and it's all human-like zones I'd had it! I'd had it! I was much "to the bones" I covered the window. I was taking no calls. Then I sat for a month behind the alien walls... Så var jag klar. Jag hade förberedit mig, och gått igenom det hela steg för steg i huvudet i cirka en vecka. Och så kom lördagen då jag var ensam i huset. Jag gjorde mig klar och drack en fyra-fem pilsner. Nerver? Inte ett spår. Jag formligen dansade runt med repet i handen och nynnade: Hej hå, hej hå, i dag jag repet ska ta. Det kan bara sammanliknas med när du har bestämt träff med en ny älskarinna: lite som flugor i magen, men mest av allt som en lyckosalig förväntning. Medan jag satt där och genomgick det hela, så tänkte jag mest på att jag hade många ofärdiga noveller som aldrig skulle bli färdigskrivna (tänkte faktiskt på att sätta ihop ett slags testamente med direktiv för publicering och val av personer för att fullföra sakerna, men slog bort tankarna med: Om en timme är jag död, allt är glömt, så what the hell...) Man tänker också lite på att det är lite ruttet att påföra vänner och familj en sådan chock, men tanken på självmord är nästan som ett narkotikarus: Handlingen överskuggar allt annat. Du blir så tänd att du mister all moral, kort sagt, du distansierar dig från allt annat än den mekaniska, tekniska förberedelsen. Jag hade tänkt och göra det hela på ett lite komplicerat sätt. Jag hade tänkt fästa repet i en krok på vindskarmen, men denna var dessvärre placerad för lågt - cirka en och en halv meter från golvet - vilket är mycket kortare än mig. Jag måste alltså sätta mig ned för att uppnå tilltänkt effekt. Nu är det bara det, att det är svårt att kväva sig själv på det sättet. De motoriska delarna av kroppen och den instinktiva självupphållelsedriften protesterar, låser sig. Du hänger där och kommenderar kroppen: DÖ! men lillhjärnan går i strejk och skyr inte civil olydnad. Efter några minuter måste jag ge upp kvävningen, men jag var fortfarande fast bestämd på att få det undanstökat. Helvete också, här skulle det dräpas. Nu var jag förbannad. Min kropp är ingen evighetsmaskin, trots allt, och då ska det väl inte vara SÅ svårt att "dra ut kontakten". Så kom jag att tänka på att jag hade ett par tranxilen hemma. Men att få någon särskild kick av dem? Nej, jag hade ingen större tro på att det skulle göra någon nytta att svälja dem. Hur gör man? Andra hade kanske gett sig där, men inte jag. Jag hade nämligen även en spruta hemma. Genial idé: Jag kokar det i vatten och silar det. Rätt i hjärtat, jag svimmar medans jag har repet kring halsen, och kvävs utan att veta om det. Jag hämtade sked, vatten och tändstickor... och så kollade jag att kapseln var tom. Jag hade brukat Tranxilen förr och lät den tomma kapseln ligga där. Det kändes ungefär som när man var barn, och hade gått ner till hörnet för att köpa karameller för veckopengen, för att sedan mista det på hemvägen. Jag drack mer öl, och började en febril jakt runt huset för att finna andra preparat, som kanske kunde få hjärtat lamt då det blev taget intravenöst. Jag fann en flaska näsdroppar. Efedrinklorid, metylparaoksybenzoat och natriumklorid stod det på etiketten. Detta kunde kanske vara något? Namnen såg åtminstone farlig ut. Åt helvete skulle det gå, tänkte jag, och fyllde sprutan med två millimeter efedrin. Här bör jag nog också skjuta in att jag aldrig tidigare hade använt spruta. En svensk bekant hade skickat den till mig med posten ett år i tidigare. Men nu skulle den alltså komma till användning. Jag lade snaran kring halsen, rullade upp armen, placerade armen över papperskorgen (med en plastpåse i), och drog åt en slips runt överarmen...och väntade medan blodådrorna svällde upp. Så började jag att försöka spruta för att hitta den största ådran. Det var något sjukt fascinerande med mörkt, levande blod som pumpar ut av silens vampyrbett och täcker ett rött sträck nedöver den vita huden... Plastpåsen i papperskorgen började att bli rödsprängd. Kanske var det allt blodet som gjorde att jag miste tålamodet. Fan, här skulle det dö med stil, inte i någon blodig slakt. Jag hade hört att man inte hade träffat rätt förrän kanylen fylls med blod, men jag var inte riktigt säker. Så jag bet hårt i cigaretten, körde nålen långt in, och tryckte av hela laddningen. Jag fick erfara det som antagligen alla sprutnarkomaner har erfarit: Det är ett stort konststycke att träffa en blodåder. När du försöker få in nålen, så glider den nämligen undan. Redan när jag drog ut sprutan, visste jag att jag inte hade träffat. Jag var otroligt nyfiken på vilken laddning jag hade fått, när huden började ändra färg till rött, och jag tänkte helt konkret: Åh nej! Fan också! Jag lade ifrån mig sprutan, och strök sedan med handen över såret. Och medan jag rökte cigaretten, gick efedrinen ner i muskelvävnaden. Jag kände ingen svaghet. Naturligtvis inte: Jag hade inte träffat ådran. Nej, jag hade satt fanskapet i muskeln. Hur helvetes länge skulle det bli sittande där, innan de små blodådrorna löste upp det, och förde det till hjärtat? Längre tid än jag hade beräknat, iallafall. Jag lossade slipsen, packade bort utstyrseln, och hällde lite hyperoxid i såret som ett fåfängt hopp om att få ut något av det hela. Men nej. Bettet efter nålen hade redan stängt sig. Jag drack upp resten av ölen, och satte på en Stooges-platta medans jag filosoferade över händelsens möjliga vidare gång. Jag gjorde mig uppmärksam på att humöret nu var på topp.. Depressionen var försvunnen, men det kommer jag tillbaka till... Till slut slängde jag på mig jackan och solglasögonen, och drog ner till stan. Det var vår i luften och fåglarna sjöng. Jag hade inte ett enda bekymmer. Jag har nog aldrig känt mig så fri och stark. Leonard tillbaka från det döda. De följande veckorna följde jag hänförande mitt Kafka'nska liv. Självmordsdagen (sista lördagen i januari 1980, förövrigt) var en del av underarmen. Längs den aktuella blodådran, röd, kanske lite omkring också. Dagen efter var den gul. Åh, helvete, tänkte jag. Gulsot! Dagen efter kunde jag skymta blodådrorna som ett spräckligt, blått flimmer genom det gula, och färgen var i full färd med att sprida sig, ned till handleden, upp till armvecket, och runt hela undersidan av armen. Blodförgiftning, tänkte jag. Dagen därefter var armen grön. Jag började att tvivla. Jag var på väg att bli en mars-människa. Jag menar: Grön hud! Och då menar jag grön. Bladlus-grön. Fosforescerande, nästan självlysande grönt. Åh hallelujah, för en trip. Vad fan var det jag hade silat in? Efedrin, för fan. Näsdroppar! På grund av pigmentförändringen kom jag i arbetshumör igen. Skrev färdigt en novell, skrev brev, hade det relativt alright. Vid ett par gånger märkte jag tendens på hjärtklappning, och jag förmodar att det berodde på att något av det jag tryckt i mig, var på väg in i blodet och passerade hjärtat. Men annars var formen på topp. Jag hade till och med lagt på mig lite. Och efter två veckor hade grönfärgen bleknat och försvunnit, och endast märkena efter silen, som myggbett, vittnade om fadäsen. OK. Här kommer sammanfattningen. Jag uppnådde att kurera mig själv från självmordsfiktion. Det är som med allt annat: Tanken är spännande till du prövar det, därefter blir det en bagatell och du koncentrerar dig på andra saker. Så det bör nog kallas för en livsbekräftande upplevelse. I vårt samhälle lever man så relativt tryggt, att man av och till bör uppleva en viss spänning för att hålla sig levande. Vad annars skulle det kunna vara som får folk till att jobba som stuntmän, trapetsartister, boxare eller varför inte, rocksångare? I tidigare tider var kampen för överlevnad och jakt livsbekräftande. Ju tryggare tillvaro, ju mindre livsextas. Så jag tar mig faktiskt friheten till att kalla självmordsförsök för terapi. Bara den som sett stirrat döden i vitögat, vet vad det vill säga att vara i livet. A word to the wise guy... Text: Leonard Borgzinner Artikeln ovan har tidigare varit publicerad i Leonards egen tidning ”Outlaw”. Leonard dog 1990, 33 år gammal.