Malcolm McLaren - karaoke versus autenticitet

Orsaken till varför så många förhåller sig lite skeptiska till engelsmannen Malcolm McLaren är att han aldrig stått still, aldrig valt att fastna, aldrig tillåtit sig själv att kategoriseras. Hans legendariska samarbeten med band som New York Dolls, Sex Pistols och Bow Wow Wow, hans egna musikaliska etnogrytor, hans klädskapande tillsammans med Vivienne Westwood och hans sentida karriär som filmproducent bidrar till den svårdefinierade bilden ... Krass Svengali, mediekänslig trendsetter eller bara en skrupelfri arrogant? Bryr han sig själv om de epitet han tilldelas? Inte det minsta. Malcolm McLaren är en utpräglad estet och kultiverad som få. Med åldern börjar hans drag av engelsk gentleman bli alltmer framträdande och spåren av de vilda åren i den engelska punkrockens begynnelse är bortsuddade av kosmopolitisk tillvaro och dyra vanor. McLaren föredrar numer att kalla sig konstnär och det är ingen godtycklig, långsökt eller pretentiös bild han målar upp av sig själv. Allt började ju på konstskola i London. Alla de projekt som följde (ökända butiksprojekt, upptågen som manager, experimentellt klädskapande, hans egen musik och nu hans film- och tv-produktion) är samtliga exempel på åderlåtningar från den kreativa ådra han redan som barn uppmuntrades att utveckla. Med andra ord är Malcolm McLaren en slags konceptuell konstnär med ett främsta syfte: att provocera sin omgivning. Att han lyckats råder det inga tvivel om. De senaste åren har han bott i Paris och New York. I Frankrike har han arbetat med film och tv och har dessutom producerat en retrospektiv utställning om sig själv och alla de projekt han varit inblandad i, kallad "The Casino of Authenticity and Karaoke". Den har hittills visats i Holland men kommer att fortsätta visas i utökad skala i Europa och USA. I New York, där McLaren just nu bor och arbetar med att utveckla teateridéer, har inget varit sig likt sedan terroristattacken den 11 september 2001. McLaren har med intresse följt hur det amerikanska sinnet snabbt förändrats och det har gett uppslag till mycket filosoferande inom honom. Hans egen förvirring inför vad USA egentligen är har blivit mer och mer tydlig, precis som hos många andra européer. "Vad det handlar om är inte vem som överlever i Afghanistan.", suckar McLaren. "Det här handlar mer om den nya världsordningen, the New World Order. Nu måste det debatteras om nyordningens verkliga framtid och dess förståelse för vår kultur. Det är ett krig i vilket vi alla måste debattera om hur värdelösa eller värdefulla vi är, hur vi faktiskt betraktar vår kultur och framtiden. Vi kommer att debattera om vad som är bra och vad som är dåligt med den. Det är anmärkningsvärt att det är tanken på islam som provocerat fram detta, provocerat fram den tanken i oss alla. Sedan elfte september har jag sett folk sitta på golvet i bokaffärer, vid avdelningen för Mellanösternlitteratur, och läsa om islam. För första gången! De har nu upptäckt att det finns en annan del av världen och det både fascinerar och förvirrar dem. De vill definitivt lära sig mer om det. Det är intressant, att folk har hittat en annan typ av idé. Det finns andra slags kulturer ute i världen som inte nödvändigtvis vill tillhöra den idé som vi kallar Amerika. Amerika är förvirrande för européer eftersom det är ett koncept. Det är inte riktigt ett land. Det är ett koncept som baseras på att en massa människor flydde till Amerika från Europa under senaste århundradena och försökte skapa en ny idé. Och de försöker fortfarande finna fram till vad den idén består av ..." Som före detta Londonbo är Malcolm McLaren van vid multikulturella städer och ställer sig positiv till det. En markant skillnad mellan USA och till exempel England är att skillnaderna mellan fattiga och rika är så extrema. Man behöver inte promenera långt från Wall Street för att kunna se folk som bor i kartonger, berättar han. "Amerika är en smältdegel av olika kulturer. I den degeln finns en massa människor som inte riktigt är i synk med den flyktiga, komplexa organisation som Washington utgör. Om någon skulle säga till mig att de inte har någon aning om vad islam är, skulle jag svara att jag inte har någon aning om vad Washington är. Varför de gör som de gör och orsakerna bakom det. Det är svårt eftersom det i grund och botten inte är ett främmande koncept för andra delar av världen, men Amerika är så fullt av motsägelser. Det är väldigt svårt att förstå. Om man bodde i den muslimska delen av världen skulle det säkert vara ännu svårare att förstå. Om man nu är en supermakt med allt som tillhör en supermakt, varför behöver man hjälp från andra för att utkämpa sina slag? Det undrar jag. Betyder det att Amerika är ganska sårbart? Tror Amerika på sig själv? Förstår Amerika sig själv? Förstår man det egna konceptet? Det är så motsägelsefullt, men ändå förväntas vi alla ställa upp vid amerikanska flaggan och hurra utan att tänka på det. Allt under den rubrik som Amerika tycks ha tagit som sin egen: Frihet. Det här är grundproblemet vi ställs inför ... Vem äger språket? Varför är deras tolkning av ordet bättre än vår? Det är det som är problemet och det kan man spåra rakt ned i kulturen.", säger Malcolm McLaren. Att detta är ett ämne som intresserar honom är uppenbart. I det att han hela sitt liv lekt med samtidens värderingar och skapat nya definitioner är han van att betrakta samhälleliga förändringar utifrån. Ofta har han själv varit delaktig i att provocera fram förändringar han ansett vara nödvändiga, oavsett om det gäller rockmusik, kläder, hur man producerar en pjäs på Broadway eller hur man försöker skapa hybrider av vals och hiphop. Dagens tendens till kulturell homogenisering tycker han, inte helt förvånande, inte om. Mänskliga initiativ är nyckeln till en rikare kultur, hävdar McLaren. "Vad är globalisering? I USA säger man att det är snabbmat. Coca-Cola, hamburgare, Hollywood, snabbkonst, snabbfilm ... Allt ska gå snabbt. Det är en motsägelse till den kultur som heter islam. Islam har inte nödvändigtvis ett ord som 'marknadsföring' i sin ordbok. Det är ett främmande ord i deras kultur. Det gäller säkert också 'underhållning'. Om man åkte till Frankrike, skulle även de ha svårt att förstå ordet 'marknadsföring'. Det är lika konstigt för dem som för muslimerna. Det är främmande i deras kultur. De kan heller inte förstå vad 'underhållning' är. Det är inte showgirls, det är inte John Wayne och det är definitivt inte snabbmat. Ändå skall vi alla tillsammans ställa upp för det. Det är det allt handlar om och det som sker nu kommer att styra vårt sätt att tänka i 25 år framåt. Det är därför som det nuvarande kriget förmodligen var oundvikligt och förmodligen varit på gång länge. Kriget kom i en storm av sinnessjuka tragedier, men livet är ju en opera ... En opera full av kärlek och full av död. Det är en resa och den resan har nu nått fram till en punkt där det finns allvarliga hinder som vi nu alla måste ta ställning till." "Tidigare befann vi oss alla under ett moln kallat globalisering. Det var ett falskt löfte som såldes till oss och som bäst beskrivs med ett enda ord: Shopping. Shopping är det nya kulturidealet i västvärlden. De har nu även lyckats väva in ordet 'underhållning' ('entertainment'/red.) i ordet. Ett nytt ord i dag är 'shopatainment'. Det handlar om den tillfredsställelse man får då man handlar. Man kan handla vad som helst. Då en hel kultur ryms under det paraplyet har det kanske ersatt kyrkan, i vilken vi kunde finna frälsning och någon form av självkännedom. Då nya civilisationer erövrades blev det museet som tog överhanden. Där vi kunde betrakta de egna idéerna som vi borde tro på och som skulle berika våra liv. Det började redan under renässansen som i sin essens var en mycket muslimsk idé. Renässansen hade inte ägt rum om det inte varit för islam. Så vi kan säga att de enorma varuhusen har ersatt museet på samma sätt som museet ersatte kyrkan. Det är den kultur vi byggt upp. En kultur som möjliggjort att köpslåendet med planeten blivit den allra högsta strävan. Och det är genom att shoppa man uppskattar den till fullo. Men då vi kommer hem efter att ha shoppat, tittar vi på alla saker som påstods skulle kunna släcka vår törst, uppfyllt våra önskningar, lett till en frälsning, inser vi att det inte fungerade. Då måste vi gå tillbaka till varuhuset eller shoppingcentret nästa dag och shoppa mer. Det har förminskat oss till individer som konstant är förvirrade. Det är nu vi måste bestämma oss i vilken riktning vi ska röra oss. Skall vi rensa hela kulturen eller skall vi se efter alternativ? Kommer varuhuset rent fysiskt att bli mer som en kyrka? Kommer allt att falla samman? Är konceptet Amerika på väg att försvinna? Är World Trade Center-katastrofen ett slags tecken på ett sammanfallande imperium? Det är vad det hela handlar om.", filosoferar han vidare. McLarens definition av vår västerländska tid görs genom begreppen karaoke och autenticitet. Hans retrospektiva utställning i Holland byggde till exempel på motsättningen mellan det äkta, det genuina, det ursprungliga och det urvattnade, massproducerade, det för alla tillgängliga. Han hävdar att nyhetsrapporteringarna från höstens konflikter är extrema exempel på karaokeskildringar av genuina autenticitetssökanden. Jag undrar om han tror att konst kan ha en klargörande funktion i en rationellt manipulativ kontrolltillvaro. "Jag tror man måste definiera vad det är först.", säger McLaren och tänder ännu en cigarett. "Det ordet har förändrats så mycket att man kan säga att mode är konst, liksom konst är mode. Förut handlade det mer om ett sätt att skaffa sig självkännedom, om kritik, om att söka, om att leta efter någon slags frälsning, någon slags kunskap som skulle hjälpa en att förändra livet och se livet på ett annorlunda sätt. I dag är konst endast en vara på modet som kan köpas förhållandevis enkelt. Kanske som utsmyckning eller för att hänga med i det som sker. Som en del av att själv försöka vara på modet. Att se rätt ut i dag betyder att ha makt. Om man har rätt look har man både Guds och regeringens makt. Modet tycks vara den drivande kraften, själva motorn. Fifth Avenue i New York är kraftstationen. Det är intressant att notera att New Yorks borgmästare Rudolph Giuliani trädde fram på tv bara ett par timmar efter katastrofen och sa åt alla New York-bor att ta lite ledigt. 'Gå ut och handla ... Stöd era lokala butiker ... Jag är själv baseball-fan men kom ihåg att Broadway är New Yorks själ och hjärta så vi måste köpa biljetter till någon föreställning ... Gå ut och spendera era pengar på restaurangerna ... Fyll dem, visa att ni tror på frihet ... Visa att ni inte är rädda ... Visa att ni kommer fortsätta att shoppa ... '" Malcolm McLaren hämtar andan. "Jag häpnade! All min polemik, alla mina tankar besannades. Detta i ett uttalande tre timmar efter en enorm katastrof! Tusentals personer hade precis dött och han bryr sig om att folk skall handla ... Det sa verkligen allt." Samtalet om borgmästaren i New York för oss in på ett MacLarenskt busstreck från 1999, då han ställde upp som kandidat i Londons borgmästarval. Han publicerade ett manifest som föreslog laglig prostitution på bordeller (i synnerhet i närheten av the Houses of Parliament), en speciell flagga för London som skulle visa stadens sanna multietniska ansikte, avkriminalisering av cannabisinnehav och en hel del idéer om förbättringar av transporter, hyressituationer och så vidare. "På ett sätt lurades jag in i det hela ..." börjar McLaren. "Då idén om att ha en borgmästare i London först nämndes blev många rasande. Vi betraktade det ämbete som hade presenterats för oss av karaokepremiärministern Tony Blair. Vi lyssnade då han sa att detta var något vi skulle ha. Margaret Thatcher såg till att den funktionen upphörde. Och nu skulle vi få tillbaka ämbetet för att få oss att känna att London hade någon slags självstyre ... Men det skulle alltjämt vara ett självstyre styrt av regeringen! Med andra ord skulle de välja vem som skulle vara borgmästare för Londonborna. Min och många andras ilska och frustration inför en sådan fräckhet ledde till att vi ville ha något annat än Blairs idé. Han är ju inte ens från London själv. Han kommer ju från landet. Det provocerade fram en insikt om att det bara inte gick för sig. Så jag blev erbjuden att skriva en artikel i The New Statesman, en politisk tidning som läses av politiker, författare, intellektuella, lärare och andra. Jag skrev en artikel tre månader innan själva valet och lurades egentligen till det av tidningens ägare, som en gång varit vid Riksbanken men som blivit avsatt på grund av korruption. Jag tror han ville hämnas på Tony Blair och jag var narren som lurades att ställa upp." Det är en roll Malcolm McLaren onekligen trivs i. Hans klassiska upptåg, till exempel de tillsammans med Sex Pistols, är en sällsam blandning av pojkstreck, briljant affärssinne och en uppenbar glädje i att reta allt och alla, från tidningsförsäljare på gatan till Hennes Majestät Elizabeth själv. Att ingen blir profet i sitt eget hemland är känt även för McLaren, men han beslöt trots detta driva sin borgmästarkampanj så långt han kunde. "Jag ställde upp eftersom jag tyckte det var rätt att i alla fall skjuta iväg några pilar.", småler han. "Så jag hamnade på tv tillsammans med utbildningsministern och pratade om viktiga och väsentliga saker. Som till exempel varför det inte borde behövas en politiker som borgmästare. Jag tyckte det vore bättre om det inte var en politiker. Politiker i dag är som managementkonsulter, tätt knutna till de stora företagen. De handlar inte som oberoende. Jag tyckte vi behövde en oberoende röst. Det var egentligen inte det att jag ville bli borgmästare själv, men det var det enda sättet jag kunde få komma till tals. Då jag till slut fått vädra alla mina åsikter om anti-Starbucks (internationell kaffekedja/red.), anti-globalisering och så vidare och nämnt sådana saker som att det borde vara självklart att få ta en öl på biblioteket medan man läser Charles Dickens, tänkte jag på hur annorlunda London skulle kunna vara. I mindre utsträckning en tjänare till de stora företagen och mer en tjänare till samhället som sådant, som en kreativ kraft. Utgifterna i London, själva ekonomin, har vuxit bortom alla proportioner. Det är en total boom, men ingen har råd att göra något utom möjligtvis turisterna. Det var det vi ville få fram, att London borde tillhöra Londonborna innan allt tas över av utländska intressen.", suckar McLaren. "Det var ett vilt och anarkistiskt äventyr att bara få presentera de idéerna. Jag kunde kritisera på ett sätt som jag tror många uppskattade. Vid ett tillfälle trädde det i alla fall fram en riksdagsledamot för labour och förklarade att han var oberoende. Jag tror att jag hjälpte honom med det. Han drog nytta av mitt arbete och blev borgmästare till slut. Sedan dess har jag inte hört något alls om honom, något som inte förvånar mig alls.", skrattar Malcolm McLaren, nöjd med att ha sått en hel del frön som i sammanhanget kanske kan leda till reella förändringar. Att hans idéer ofta stulits eller förvanskats av andra för egna syften rör honom knappt i ryggen längre. "Jag tror att några av mina idéer varit användbara. Vissa kandidater tog valda delar från mitt manifest. De skalades av efter behag. Jag hade en konversation med en konservativ politiker och han visade sig använda mina egna ord ... Det var kul att uppleva. Plötsligt skulle alla säga 'Jag är oberoende. Jag representerar visserligen de konservativa, men jag lyder inte partitoppen ... Jag är oberoende ... Jag tror på London ... ' Det var kul att ha planterat en massa uttryck!" Vi pratar vidare om hans välkända förmåga att vara före sin tid, att se vart vinden blåser och därefter direkt ställa sig i rakt motsatt riktning. Jag frågar om det inte kan vara jobbigt att sällan egentligen kunna ta åtminstone äran för riktningar, trender, fenomen som manifesterar sig runt omkring oss. "Det är varje konstnärs förbannelse.", svarar McLaren. "Man får aldrig riktigt skörda frukterna och fördelarna. Det är så jobbet är. Man är där för att provocera och för att förändra i livet. En konstnärs liv är ett misslyckande, men på ett vackert sätt. Då jag gick på konstskola fick vi lära oss att det livet går ut på att misslyckas. Men på ett sätt som leder till att man inte längre räds något, som tillåter förmågan och den genuina friheten att uttrycka sig. Det går dock inte ut på att misslyckas på ett miserabelt sätt. Poängen är att man ska misslyckas på ett magnifikt sätt! Jag är hellre ett flamboyant misslyckande är någon som helst form av godartad framgång. Det är vad en konstnärs arbete går ut på." Malcolm McLaren är mer än en kultiverad och sofistikerad Agent Provocateur. I många fall är han en riktigt burdus åsiktsångvält som inte bryr sig om vilka fötter han trampar på. Det har skapat en hel del motsättningar under årens lopp: med skivbolag, personer han varit manager för, affärsbekanta, uppdragsgivare och andra. Där de flesta aktivt tycks söka en gyllene medelväg i livet, promenerar McLaren redan på den. Orsaken till att han kan hålla sig stadigt på den, till skillnad från många andra, är att hans tankar och manifestationer svänger lika extremt mycket åt båda håll. Oavsett om det gällt modeshower, musikprojekt, film- och teaterproduktion, är ett viktigt nyckelord flexibilitet. Där andra ser honom som ett förkroppsligande av oregerlig lynnighet, beskriver McLaren sig själv som full av integritet och flexibilitet. "Min största styrka är att jag inte är rädd och att jag bryr mig mindre om karriär än om äventyr. För mig handlar det mycket om att på ett kreativt sätt förbli i en position där man aldrig är till salu.", förklarar han. "Om någon skulle säga att de inte är till salu i England i dag, så skulle samhället förändras. Alla arbetar under Tony Blairs hemska paraply. Han skapade det men vill inte prata om det så mycket längre. Termen 'Cool Britannia' ... Alla var tvungna att tjänstgöra under Cool Britannia. Om man inte gjorde det och inte trodde på det, var man inte längre välkommen på ön. Vad det gick ut på var att allt var till salu. Det är något jag tycker dagens konstnärer helt tappat greppet om. I dag är konst endast mode precis som mode är konst. Engelsmän har, förmodligen mer än alla andra, utvecklats till mäklare och förmedlare då det gäller kultur. Gudfadern till allt detta är katolske Andy Warhol. Han är direkt ansvarig för sina barn, de man i dag kallar britpop-konstnärerna. New York skulle förneka det påståendet och hävda att Andy inte alls handlade om det och att han var mycket djupare än alla dessa britpop-konstnärer. Det har jag hamnat i många gräl om!" "I viss mån förstår jag det, men folk skalar alltid av vad de vill ha från ett konstverk eller från andra konstnärer.", fortsätter McLaren och talar sannolikt av egen erfarenhet. "Man tar från en källa och man tar de aspekter man vill ha. Andy Warhols aspekter var enkla. Man tar objektet, det mångfaldigade, konceptidén, idén om att skapa konst via telefon, idén om att skapa önskade objekt, objekt som tycks glamorösa. Att leva sitt liv i en värld där man själv blir en del av medierna. Damien Hirst är ett bra exempel på någon som i grund och botten är ett marknadsföringsfenomen. Inte helt olikt Madonna, som man bäst kan beskriva som en stor, fet dollarsedel. Allt det här har fått oss att tänka på vår egen kultur på ett sätt som inte gynnar sökandet efter det autentiska. Snarare tvärtom. Det gynnar det syfte som vill få karaoke att verka autentiskt. Det är vad de flesta konstnärer håller på med i dag. Man hör ofta i filmvärlden att någon säger att de vill att filmen skall ha en autentisk känsla. Bara det att känna sig autentisk betyder att man inte är det. De vill göra något som är karaoke autentiskt." På Berns Salonger i Stockholm, där Malcolm McLaren håller hov i samband med årets Spoken Word-festival, visar han klart och tydligt hur han arbetar. Framförandet på scen är lågmält och trollbindande och han tar upp sina tankar och filosofier, sina rötter och sina visioner på ett till synes spontant sätt. Malcolm McLaren är full av tankeverksamhet och för honom tycks det inte spela någon större roll om uttrycket kommer då han konkret står på en scen i Stockholm, ger en intervju eller arbetar med kortfilmer i Paris. Mångsidigheten bottnar i samma rastlösa entreprenörskap som en gång fick honom att sälja bondagekläder som mode samtidigt som han lyckades sälja in en oborstad och berusad punkgrupp till stora skivbolag. Utåt syns inte den subversiva verksamheten fullt lika mycket nu, men tankarna, idéerna och strategierna är precis desamma. "Jag älskar att leva i kaos.", berättar den distingerade 55-åringen. "Jag tycker att kaos är otroligt bekvämt. I kaos antar jag att jag kan få uppleva överraskningar. Saker och ting går fel. Jag älskar att vara vid den punkten, den av möjlig katastrof. Det är upphetsande. Det leder ofelbart till konflikter. I en värld där allt styrs av företag och där allt ska göras homogent, är själva svagheten att inte verka vilja delta i det. Folk märker när man kommer. Folk har redan bildat sig en uppfattning. Det är många som säger till mig 'Du är ju manager. Hur kan du vara konstnär? Och en manager ... Det betyder att du är beräknande, manipulerande, en svengali, en lurendrejare ... Det betyder att du är smart ...' Folk kan inte koppla ihop det med konstnärskap. De upplever att de måste vara skeptiskt inställda till mig. De upplever att de måste gömma silvret då jag kommer på besök. 'Vi vet inte vad du håller på med, men våra pengar skall du inte få! Du är en svindlare ... Vi såg nog filmen!' Jag upptäckte att jag hade svårt att förklara att jag visst var manager, att jag visst var arkitekt, att jag visst bär ansvar för det kaos som Sex Pistols presenterade, det som medierna kallade punkrock. Men vad de måste förstå att jag inte var en manager per se. Jag var någon som spelade rollen 'manager'. Mitt sanna mål var hela tiden att misslyckas och göra allt fel ... Det var jag duktig på! Folk hävdade då att jag bara hittat på nya ord med gamla betydelser. Det är som när jag säger till dig att misslyckande är mer intressant och mer värt att sträva efter än framgång. Varför? Därför att jag tycker det ligger mer kreativitet i det ordet än i ordet framgång. Då jag tänker på framgång tänker jag på någon som är med i golfklubben. När jag tänker på misslyckande tänker jag på personen med lera i sin hand, personen som slänger leran på golfaren, som förmodligen var rektorn på skolan och som alla hatade, rektorn man visste var korrumperad, ambitiös, hemsk ... Det är så världen fungerar ..." I det att han alltid rört sig i musikbranschens inre eller yttre områden, har han själv velat experimentera med musikalisk form och innehåll. Osannolika möten mellan stilar vitt skilda som hiphop, opera, vals och pop på album som "Duck Rock", "Fans" och "Waltz Darling" har ibland fungerat och ibland inte. Som ofta, är McLarens problem att han helt enkelt är före sin tid, något som sällan ger försäljningsframgångar hos en bred publik. "Det är så svårt att göra skivor. Folk ser mig som någon som är smart, någon som inte är en riktig artist, som inte sjunger och som inte spelar något riktigt instrument ...", berättar han uppgivet. "Skivbolagen vet inte om jag är på riktigt eller inte. Jag är alltför enigmatisk för dem. Jag gör skivor ungefär som en filmregissör. Utan kamera. Jag måste göra min film men jag har ingen kamera. De frågar mig hur jag skulle kunna göra en skiva utan att kunna sjunga eller spela. Jag förklarar att jag ritar en karta på en vägg. Inte en geografisk karta utan en karta över känslor. Jag formulerar idéerna och skaffar sedan en hög med musiker. Jag infekterar dem, förför dem, manipulerar dem så att de gör som jag säger på min vägg. Det är så jag arbetar. Jag försöker också stödja det hela med så mycket kaos som möjligt, till exempel att jag försöker sjunga men misslyckas. Det är det som blir resultatet. Det lever eller dör på det sättet. Folk i branschen brukar stirra på mig som om jag vore vansinnig och säger att det inte är så de brukar arbeta ... Man måste tydligen skada sina fingrar 50 000 gånger med att spela Chuck Berry. Man förväntas svälja allt han gjort och spelat och manipulera och mala om det och sedan göra något eget av det. Allt under skenet av Karaoke som försöker verka autentisk." Det verkar alltså inte som om det inom den närmaste framtiden är några nya Malcolm McLaren-projekt på gång då det gäller musik. Trots att han varit en del av branschen, om än i dess ytterkanter, är den övergripande känslan han hyser inför musikindustrin desillusionerad och negativ. "Det är helt naturligt i och med att den musiken inte är en olaglig eller opassande verksamhet längre.", förklarar han. "Det passar perfekt för en bransch som tagit en musikform som inte passade in och som gjorde den till en stor industri. Så där kommer jag ibland och försöker uppröra maskineriet. Det är svårt att försöka övertyga någon om att det är en god idé ... Fransmännen förstår det ibland. De förstår det eftersom orden "marknadsföring" och "underhållning" inte passar in hos dem. En konstnär som har en polemik, en filosofi, betraktas vanligtvis som spännande och fascinerande i deras existentiella synsätt. Det är därför de överlevt, för att de bevarat Auteur-andan och inte tillåtit sig själva att hela tiden betrakta saker som objekt som kan säljas och köpas. I den miljön har jag ofta kunnat arbeta. Jag tror att det är orsaken till varför jag fick sådan frihet då jag jobbade för fransk tv. För ungefär ett år sedan gjorde jag en serie kortfilmer och jag fick göra precis vad jag ville, hur jag ville. Det kommer att föra mig tillbaka till Paris snart för att göra mer film. De konceptuella värderingarna i USA, hur flyktiga och motsägelsefulla de än kan tyckas, tillåter mig också att vara en slags kulturell krigare. Det visar att det fortfarande går att kämpa.", säger McLaren och nickar belåtet. Jag frågar vad för slags skiva han skulle göra om han omedelbart fick obegränsade tillgångar och fullständig frihet. Efter att ha tänkt en kort stund börjar han berätta om sin fascination för rock'n'roll och dess primala äkthet. Något han försökte återskapa redan med Sex Pistols innan den kaotiska cirkusen föll samman. "Jag tycker det autentiska är fascinerande.", skrattar McLaren, väl medveten om att detta nästan blivit hans mantra. "Jag försöker se mot källan, rötterna, ursprunget ... Mot det fenomen som kom att kallas rock'n'roll. En musik som blev ett fenomen genom den organiserade brottsligheten i USA. Precis efter kriget, genom maffians försorg. Vad det handlade om var att jukeboxen blev en succé. Det var en slags kultur som inte ansågs viktig eller värdig. Den lämnades vid vägkanten och plockades upp av dem som såg en nisch, en affärsidé. Maffian förstod det efter kriget. En maskin som kunde ersätta konserter på varenda bar i södra USA. De behövde något att stoppa i maskinen. De kunde se alla de swingband som spelade, tunga, odynamiska med 30 personer som spelade. De malde ned allt till en trumslagare, en basspelare, en saxofonist ... Släng in dem i en liten studio ... Ge dem 20 minuter att spela in ... Håll dem kort ... Saxofonen spelar riffet, de andra anger takten ... Plocka in killen på hörnet som skriver de allra snuskigaste texterna ... De riktigt anstötliga texterna ... Ordet rock'n'roll hade ju funnits ända sedan 20-talet inom svart musik. "My baby rocks me with one steady roll ..." Det var bara en analogi för sex. Så de satte ihop delarna och sparkade igång det. Innan man visste ordet av hade dessa mafiosi fyllt alla jukeboxar, som kom att agera som en slags budbärare. Budbärarna skickades runt över Europa via amerikanska arméns baser under Marshallplanen strax efter kriget. Det filtrerades genom en generation som letade efter något att göra uppror med. Så dessa mafiosi hade mer eller mindre omedvetet skapat ett fenomen som kom att kallas rock'n'roll. Det är den sanna historien, men en som det sällan pratas om." Malcolm McLaren tycks lika fascinerad av maffian som skapande kraft som av fenomenet rock'n'roll. Dessa i samarbete under ett subversivt och lukrativt paraply blir då naturligtvis dubbelt fascinerande för den vältalige Maestron McLaren. "I takt med att maffian växte, behövde de omsätta och tvätta sina pengar och på så sätt blev de en del av en mycket större bransch. Mot slutet av 50-talet hade de nästan total kontroll över det. Det amerikanska etablissemanget ville inte kännas vid dessa White Trash-ungdomar från Södern som hängde ihop med svarta. Chuck Berry satt i fängelse för våldtäkt, Buddy Holly dog i en flygkrasch, Jerry Lee Lewis knullade sin 13-åriga kusin, Eddie Cochran och Gene Vincent slängdes ut ur USA och dog i en bilolycka utanför London. Den unge mannen som såg ut som en smärt desperado och som även han imiterade svarta artister, Elvis Presley, var tvungen att åka in i armén ... 1958 var det nästan som om denna musik och dessa snuskiga texter, denna rock'n'roll, hade upphört. Men den hade bara flyttats till en hamnstad i Tyskland, Hamburg. En stad som drevs av gangstrar. Fullständig anarki. Här serverade man svarta soldater, vita soldater, sjömän, råbusar. Här presenterades musiken igen för en generation som inte visste vad den tidigare hade lyssnat på. Ingen kände till det ursprungliga, det autentiska. Samma människor som spelat Chuck Berry kom till London i början av 60-talet och spelade för en helt ny generation utan att Amerika knappt kände till det. De engelska grupperna skulle komma att exportera tillbaka till USA det som redan skrivits, kodats och framförts sedan 40-talet. Musiken spelades av vita ungdomar med konstiga frisyrer. De var från England, så kanske det var acceptabelt trots allt. De spelade ju för college-ungdomar. Mick Jagger skyndade tillbaka till England och sa till Jeff Beck 'Säg inte att det har något med deras musik att göra ... Håll bara tyst och vi kommer alla att tjäna miljoner ...' Det var vad som hände ... Det är fascinerande!", avslutar den mångfacetterade spjuvern Malcolm McLaren och tänder en ny cigarett. Snart är det dags för ännu en intervju och han trivs som fisken i vattnet ... Webbadress: http://www.malcolmmclaren.com/

Denna intervju är publicerad i Flashback News Agency (FNA) nummer 147 (november 2001)

Text & Foto: Carl Abrahamsson