V. Vale - Anteckningar från underjorden (i massupplaga)

V. Vale är en enigmatisk liten amerikan med japanskt påbrå. Första intrycket av honom är nervöst, irrande, utforskande. Han är intensiv, nyfiken och dokumenterande på många nivåer. För Vale är dokumentation av det som sker omkring oss livsviktigt, oavsett om det är kulturella, konstnärliga eller politiska fenomen och företeelser. Hans förlag, som i olika skepnader de senaste 25 åren gett ut böcker om vitt skilda och ofta udda ämnen, heter just RE/Search. Vale hävdar att han konstant läser, utröner, intervjuar och letar på bibliotek, i privata boksamlingar och på Internet. Om det inte handlar om något konkret bokprojekt, är det hans egna intressen som styr forskningen. Som, oftast, till slut blir just bokprojekt. I begynnelsen var ordet. Och ordet i Vales fall hamnade i punk- tidningen "Search & Destroy", en tabloid som dokumenterade den rika flora av band, musiker och konstnärer som kopplades till den tredje amerikanska punkvågen, den som inspirerades av punkexplosionen i England cirka 1976-1977. Med en attityd av enkel fråga-enkelt svar och mycket energi, lyckades Vale etablera något av en institution. Band och artister som passerade San Francisco sögs obönhörligt in i tidningens sidor och en intressant symbios uppstod: den unge redaktören insåg att det visserligen handlade om ett utbyte av idéer men även om konkret, ömsesidig, nepotismisk hjälp. Samtidigt jobbade Vale som sättare och kunde tack vare sin skicklighet bli tämligen framgångsrik. Hans brinnande engagemang i den spirande kulturella närmiljön och hans skicklighet som sättare utgjorde ett avgörande för bland andra poeterna Lawrence Ferlinghetti och Allen Ginsberg. Dessa lånade Vale pengar så att ha skulle kunna komma igång ordentligt med sin förlagsverksamhet. "Industrial Culture Handbook", "William S Burroughs, Throbbing Gristle, Brion Gysin", "Pranks", "Incredibly Strange Films", "Modern Primitives" och många andra titlar drog fram gamla undergroundikoner till samtiden och skapade samtidigt nya trender för framtiden. Några av dem är fortfarande dominerande i våra samhällen, t.ex. "Modern Primitives" som behandlar olika former av kroppsförändringar som tatueringar, piercings och alternativ kirurgi. Utan den boken hade trenden aldrig tagit fart och lilla Kerstin i kassan på Konsum hade aldrig ens kommit att tänka tanken på att pierca ögonbrynet, naveln eller kanske till och med någon lite mer intim kroppsdel. Vales böcker är intressanta som kulturella barometrar. Han har genom årens lopp tagit upp fenomen som skräpfilm, loungemusik och exotica-kultur, kroppsvätskor, gaser och andra kroppsliga "tabun", argsinta kvinnor, fenomenet fanziner och mycket annat. Dessutom finns en utgivning av udda klassiker, till exempel Terry Wilsons intervjubok med Brion Gysin, "Here to go", Daniel P. Mannix underbara cirkushistoria "Freaks - We who are not as others" och även hans "Memoirs of a Sword Swallower". Alla böcker är snyggt formgivna och, det kan inte ens tvivlaren Vale förneka, alla har sålt bra under många år. Den senaste boken är den första i en ny serie, kallad "Real Conversations". Volym nummer ett innehåller poeten Lawrence Ferlinghetti samt punkprofeterna (med mera) Henry Rollins, Jello Biafra och Billy Childish. På ett avspänt sätt låter Vale de medverkande dryfta sina åsikter i intervjuform. Det kan tyckas som ett enkelt eller lättköpt koncept eller, i Vales fall, ett slags återgång till rötterna i punken, men det går inte att förneka att det är fascinerande läsning, både till innehåll och form. För Vale var det ett synnerligen medvetet val att låta just dessa herrar medverka. Ett slags alternativa pionjärer som blivit mer och mer intellektuella med åren, precis som han själv. Eller kanske Vale bara börjat bli punknostalgisk? "Om jag inte jobbat med sättning", minns Vale, "hade det varit svårt för mig att börja ge ut saker över huvud taget. Jag började ju genom ett slags messianskt kall eftersom punken precis kommit igång. De få artiklar som nämnde punken var oförskämda och illasinnade. Jag tyckte då att det här, det var nästa stora sociala rörelse. Det var tvunget att dokumenteras på ett rättvist och korrekt sätt av någon som förstod. Jag tänkte igenom allt noggrant innan jag började. Jag ville verkligen inte hävda att jag visste allt. Jag avskyr det i andras skrivande, då man märker att det är Gud som skriver ... Ingen vet eller kan så mycket! Vad jag ville göra var helt enkelt att skänka en röst till de olika kreativa människorna som gjorde vad de kunde för att förändra. Jag lät dem tala. Det var inte bara jag som använde ett par citat i en tredjehandsbetraktelse filtrerad genom min lilla hjärna. Det handlade alltid mycket mer om ett samarbete." Samma attityd lyser igenom i "Real Conversations" och är förmodligen det som gör den så pass underhållande. Oavsett vad man tycker om Jello Biafra eller Henry Rollins, går det inte att förneka att det kan vara spännande att höra vad som inspirerat dem. Eller ta del av Billy Childish' djuplodande litterära kommentarer: "Céline absolutely pisses over most Beat writers!" "Arbetet med 'Search & Destroy' var viktigt för historiens skull.", fortsätter Vale. "Jag tror på den omedelbara historien, att man skall behandla allt som omedelbar historia. Det är en hegeliansk syn på livet, eftersom man hela tiden måste avgöra vad man tycker är viktigt. Allt är inte viktigt. Vi kan helt enkelt inte ta hand om all information. Hur mycket av det vi tar in är viktigt? Man måste filtrera! Om man har en mångfacetterad synvinkel är chansen större att en mer helhetlig bild bevaras för historien." "Jag hade sett en del fotokopior av engelska 'Sniffin' Glue'", berättar Vale då jag frågar om huvudsakliga inspirationer i början. "Men bara ett fåtal nummer. De importerades inte hit. En av de bästa sakerna med punken, retrospektivt sett, var att det skapdes ett världsomspännande distributionsnät. Som faktiskt fortfarande finns med oss. Det fanns helt enkelt inte innan. Det började med något som Genesis P-Orridge var inblandad i, mail art-rörelsen. Vem som helst kunde skicka något litet handgjort konstverk med posten. Och så fick man ett svar med något annat och en korrespondens uppstod. Det var fantastiskt. Vi lever i en så bolagsorienterad, alienerande värld. De vill inte att folk ska vara kreativa för då konsumerar de inte lika mycket. De vill att man skall konsumera deras varor och jobba på deras företag. Inte alls att man skall vara kreativ, en konstnär. De försöker alltid hitta på sätt att förstöra det ..." Att ta steget från att vara fanzineredaktör till att satsa på ett radikalt och nytänkande förlag var inte lätt, minns Vale. Om inte mentorer som Allen Ginsberg och Lawrence Ferlighetti funnits där, tror Vale inte att han skulle satsat på det hela. Det rörde sig inte bara om ekonomisk hjälp utan naturligtvis även om moraliskt stöd och konkreta råd. "Det var väldigt svårt. Jag skulle inte råda någon att bli en oberoende förläggare och sedan förvänta sig att man skall kunna leva på det. Det tror jag är en högst orealistisk förväntan. Om det händer, är det mest ren tur. Man kan inte räkna med det. Det är faktiskt bättre att ha något slags jobb på dagtid. Jag har gjort många av de bästa böckerna under perioder då jag jobbat vid sidan av. Senare blev jag lite uppmjukad. Under en period hade vi faktiskt någon slags medelklasslön. Det hade jag aldrig haft tidigare för jag hade aldrig jobbat på det sättet. Jag försökte hålla mig på kanten. Jag brukade gå på vernissager bara för matens skull. Det var vad många punkare gjorde." "Search & Destroy" gled efter elva nummer över i "RE/Search", en liknande tidning med fokus på konst och musik. Udda entreprenörer och subkulturella galningar bereddes plats för att Vale och hans före detta partner Andrea Juno ville bredda den amerikanska publikens syn på vad som faktiskt fanns ute i världen och vad som var möjligt att faktiskt göra själv ... "Då det hela tog fart som en undergroundrörelse, så var det verkligen en massiv, naiv, världsomspännande konströrelse. Folk insåg små, små saker som öppnade oanade, okända territorier i deras hjärnor. 'Gör det själv ...' Om man inte har distribution, skapa en egen. Vem sade att man inte kunde formge ett skivomslag eller skriva och spela in en låt? Eller skapa sina egna kläder? Det var naiv konst i alla aspekter. Det blommade upp enormt under en period. Jag tror att det höll längre här i USA eftersom vi inte fick så mycket uppmärksamhet i medierna. Undergroundrörelser är som svampar. Svampar behöver mörker för att växa. Det är svårt att odla svampar i strålkastarljus. Då svampar är som bäst, kan de också vara psykedeliska. De kan ha en ofattbart frigörande effekt på fantasin och kreativiteten. Det var vad punk var. Principerna kommer alltid att finnas där för folk utan större inkomster. En inspiration för att bara komma igång och göra något." De första numren av RE/Search strålar av en vilja att dela med sig av inspiration och information. Det man inte hade i form av kapital till avancerade tryck- och bindningsmöjligheter, fick man kompensera genom utgivningsfrekvens och attityd. Vale började under det tidiga 80-talet alltmer få upp ögonen för vilken spännande plattform han satt på. Och vilken spännande värld det fanns att upptäcka! "I mitt eget fall insåg jag att jag inte alls behövde vara en författare eller en journalist.", erkänner han. "Jag tyckte inte jag var så bra som författare. Så vad jag gjorde var en slags imitation av Andy Warhols 'Interview', så som den var i början. Många känner inte till hur den var då. Jag har en hel hög med gamla 'Interview' och de var verkligen råa. De var precis som vi men kanske inte lika vilda då det gällde konsten. Vi arbetade tillsammans med våra vänner, precis som i vilken annan undergroundrörelse som helst. Det handlar väldigt mycket om vänskap. Man samarbetar, hjälper varandra. Vi uppmuntrade både de som inte gick på konstskola och de som gjorde det. En hel del punkare gick faktiskt på konstskola. Knappt någon hade några pengar på den tiden." Från och med RE/Search nummer 3/4 började Vale och Juno med det som skulle komma att bli deras kännetecken: tematiska utgåvor. Varje nummer av tidningen, som nu plötsligt blivit en bok, skulle handla om något enhetligt som var intressant nog att ta upp. Först ut blev specialnumret 1982, med Beatlegenderna William Burroughs och Brion Gysin och deras då samtida utvecklare, de engelska industripionjärerna i Throbbing Gristle. Det nya formatet blev en succé och Vale och Andrea Juno började få uppmärksamhet på ett sätt de aldrig väntat sig. Samarbetet med Juno höll ända till mitten av 90-talet, då de gick skilda vägar. Hon arbetar i dag vidare med ett liknande förlag, Juno Books. "Det är en sjuk historia.", suckar Vale bittert. "Jag var väldigt intresserad av att studera kulter, sekter och hjärntvättstekniker. En bok jag inte gjort än, men skulle vilja göra, heter 'Sex and Control'. För att visa hur enkelt det är att manipulera andra om man bara kan lära sig lite om deras barndom och sedan bara iaktta. Juno tillämpade sådana tekniker på mig, helt allvarligt. Jag vill inte ens säga vad hon sade. Det tog ett par år för mig att inse det, men hon stal faktiskt hela min verksamhet, den som jag startade. Hon har ingen som helst talang för att redigera material. Hon har gett ut ett par böcker utan mig och de är verkligen dåliga." Trots detta delar de båda förlagen den gamla beprövade RE/Search-logotypen. Jag undrar om det inte kan vara förvirrande för kunderna, de som älskar välgjorda RE/Search-böcker om spännande och intressanta fenomen och företeelser men som kanske av misstag kommer hem med en bok om feminism ...? "Det är som en beväpnad vapenvila. Ingen vill väl ha en stämning på halsen? Jag är redo dock ... Att döda henne! Att döda en tjuv har jag inget emot. Någon som lurade mig. Hon är verkligen en kontrollgalning. Det har tagit mig ett bra tag att bygga upp mig själv igen. Jag var helt bortkollrad. Kvinnor kan göra det med män. Jag var lika mycket feminist som alla andra förut, men det är jag verkligen inte längre." Vale har dock rest sig ur spillrorna med hedern i behåll och med en ännu starkare vilja att ge ut radikala böcker om tankeväckande personer och ämnen. Att det går bättre för honom än för hans gamla partner förvånar egentligen ingen. Men trots ett fantastiskt rykte som ett av världens mest intressanta förlag och mängder av positiva recensioner, är det inte alltid lätt att hålla ens RE/Search rullande. "Jag förmodar att jag är en konstnär eftersom jag inte riktigt tjänar några pengar på det jag håller på med.", skrattar Vale. "Jag ångrar varje dag att jag inte gjort mer, gett ut mer. Jag ångrar att jag inte gjort fler intervjuer. Kanske mitt ego kom i vägen någonstans? Jag skulle vilja dö vetandes att jag intervjuat alla som betyder något. Jag skulle inte ha något emot att intervjua någon som till exempel Johnny Depp. Jag gillar honom och tycker han gjorde helt rätt som flyttade till Frankrike. Det finns många skådespelare jag skulle vilja intervjua. Crispin Glover är en. Man skulle kanske kunna hävda att de blivit sönderintervjuade, men knappast om några intressanta saker eller ämnen. Johnny Depp är en av dem som sade 'Fuck it! Jag tänker bara syssla med det jag vill göra ...' Han läser mycker och är en slags amatörboksamlare och konstsamlare. Han försöker leva ett riktigt liv. Lycka till! Med en sådan påträngande medieuppmärksamhet ..." "Det är ett av problemen vi försöker ta upp i 'Real Conversations' ...", fortsätter Vale, uppenbarligen entusiastisk över den senaste skapelsen som precis dykt upp från tryckeriet. "Berömmelsens problem ... Hur kan man hålla sig på skarp då man är berömd? Rollins säger några riktigt bra saker. Han berättar att han inte kan gå någonstans utan att tio personer kommer fram och berättar hur mycket de tycker om honom ... Om han någonsin skulle tro på det, säger han, skulle han vara helt körd ... Jello Biafra berättar att han försöker svara på all beundrarpost med ett riktigt, personligt brev. Kan du fatta det? Killen från Offspring skrev till honom från någon liten håla för många år sedan ... Man vet inte vem man kan hjälpa fram med bara lite uppmuntran! Sådana saker kan verkligen förändra människor. Det enklaste hade naturligtvis varit att inte svara alls ..." "Tänk att hålla på med Henry Rollins eller Jello Biafras korrespondens! Det är sådant man inte hör talas om eller kan läsa om. Det är väl det som gör någon 'äkta', förmodar jag. Det krävs verkligen tålamod och disciplin för att syssla med sådant man inte riktigt tjänar pengar på. Jag har bara en ytterst marginell inkomst för tillfället. Då måste man blockera alla störmoment, man måste vara fokuserad, arbeta på. Det är det arbete man utför som berättigar ens liv. Man skulle ju kunna dö i morgon! Jag gillar när folk dör, för varenda dödsfall blir som en väckarklocka. Joey Ramone nu senast, Kathy Acker för ett par år sedan. Big Daddy Roth. Det är de viktiga människorna som försvinner. Bolagsmänniskorna verkar kunna leva hur länge som helst ... G.G. Allin, å andra sidan, skulle inte ha kunnat leva mycket längre än vad han gjorde. Han hade blivit tvungen att ändra livsfilosofi ..." Vale har vid ett flertal tillfällen velat starta en mer renodlad tidning igen, för att kunna hålla en lite tätare frekvens på utgivningen. Men det tycks alltid vara finansieringen det brister på i slutänden. Vidare har han ofta tänkt på att skriva mer själv, men det blir oftast redaktörssidan av honom som vinner de kreativa kamperna. "Jag vill gärna skriva mer, men inte romaner. Jag har inte riktigt kommit på hur man gör än ... Det finns en massa unga människor som pumpar ut fiction och de tycks veta hur man får historierna att fungera. Det har jag aldrig kunnat. Kanske man kan lära det på någon kurs? Min favoritläsning annars är amerikansk noir-fiction, eller surrealisterna. Men mest amerikanska saker som till exempel Jim Thompson, Raymond Chandler, Dashiell Hammett, allt det där. Jag vet fortfarande inte hur de bygger upp sina historier, hur de lyckas hålla dig spänd så till den grad att man sitter uppe hela natten bara för att läsa vidare ... De ville vara en slags murvlar men det var de inte. Ofta berättade de ju sanningen om vad som faktiskt försiggick i samhället och skickade inte bara vidare rengjorda medelklassvärderingar ..." Vale kan dock inte glömma sitt ursprungliga kall, att utforska och att dokumentera det som sker omkring honom. "Hegel sade att historien inte betyder någonting alls om den inte dokumenterar framsteg i det mänskliga medvetandet. Om inte det finns, vad är det då för mening med det?", skrattar Vale. Ofta löper hans eget liv in i projekten och speglar i mångt och mycket hans egna intressen för tillfället. Just nu är det olika former av nyhedendom som snurrar i hans runda, asiatiska huvud. "Jag håller på med en ny bok, 'Modern Pagans'", berättar han med glimten i ögat. "Jag skulle aldrig kalla mig 'hedning', men det är bara för att jag inte gillar etiketter. Under punktiden sade jag aldrig att jag var en punkare. Det verkade bara dumt att gå med på att kategoriseras så snabbt. Om något, så är jag en utforskare. Det är det jag gör. Det är det jag gör hela tiden. Läser och försöker stilla min nyfikenhet. Och så en smula tid för mig själv med lite god mat eller liknande ..." "Mitt andra stora projekt just nu är att försöka hitta kreativitetens hemligheter.", avslöjar Vale, minst lika entusiastiskt. "Det är fortfarande ett stort mysterium. Jag vill gärna avmystifiera begreppet 'konstnär'. Det är mycket i det hela som bara är reklam och kontakter. Om man läser många konstnärsbiografier är det uppenbart: Om de inte hade träffat den eller den på rätt fest eller haft den eller den agenten, skulle de högst sannolikt haft ett dagtidsjobb. Precis som alla andra 999 999 konstnärer där ute som ännu inte lyckats." "Berömmelse är verkligen något att ta en titt på. I vårt samhälle verkar det lättare att bli berömd än någonsin tidigare. Det finns så enormt många mediokra människor därute som inte gör något alls som är berömda. Warhols '15 minuter'-koncept är verkligen sant. Även om man måste bli en massmördare så kan man få sina minuter, sina 15 minuter av berömmelse. Jag skulle inte rekommendera det dock ... Men det kommer att hända igen. Det kan också vara en konkret orsak till varför folk begår sådana brott." USA är televisionens förlovade land, menar Vale. Och för honom är tv roten till mycket ont, i bemärkelsen fördummande ont, icke ifrågasättande ont. "Majoriteten människor här är TV-tittare. För mig är tv endast en kontrollmaskin. Om man vill vara som de på tv, så tittar man på tv. Om man inte vill det så låter man bli. Jag har ingen egoistisk synvinkel som säger att jag är smartare än alla andra. Jag tror inte att jag är det, men jag väljer bort saker och jag fattar beslut. Ett av mina beslut har varit att undvika mainstream-tv. De kallar det 'program' av en anledning. De programmerar dig! Det är din hårddisk som programmeras av deras program. Jag är inte svårare att påverka än de som faktiskt älskar att titta på tv. Jag tror att om jag skulle titta på tv, skulle jag också vilja ha en BMW. Men det är inte mitt värdesystem. Jag vill ha så mycket fri tid som möjligt, med minst möjligt arbete för andra. Jag vill kunna göra det jag vill göra. Ju äldre man blir, desto mer vill man lämna bakom sig. Det är lite sorgligt men det är så det är. Men man kan inte arbeta hela tiden heller. Vi är människor, inte maskiner." Att det går att leva helt opåverkad av samhällets massiva medietryck tror dock Vale inte. Inte heller är det något att helt eftersträva. Men ibland kan de mänskliga svagheterna gå för långt, skrattar han skamset. "De senaste två åren har jag fokuserat på tok för mycket på marknadsföring och affärskultur. Orsaken är att alla här i San Francisco varit indragna i en slags guld-rush-illusion. Nästan som den som skedde 1848. Jag är en människa precis som alla andra. Jag kunde känna girigheten runt mig. Jag ville också få en liten del av alla 'dot.com'-pengar, men jag visste inte hur. Det skulle vara bättre än att behöva harva på varje dag. Det var faktiskt folk här på kontoret som diskuterade hur vi skulle kunna 'stärka vårt varumärke' och så vidare. Jag började läsa Wall Street Journal, New York Times och andra affärstidningar. Jag undrade hur jag skulle få min del av kakan. Alla här drogs in i det hela ... Man var i stor fara bara då man skulle gå över gatan ... Någon ung uppkomling i en BMW skulle ju kunna komma och köra över en, krossa en som en skalbagge! Alla var 'testosteroniserade' och 'adrenaliniserade' ... Trafiken var fyra gånger värre än nu ... Det var helt vansinnigt ett tag. Det börjar lägga sig nu men San Francisco har tagit skada av det för gott. Jag känner väldigt många konstnärer som tvingades flytta för att de inte hade råd att bo kvar ..." Denna virvelvind av börshausse och smörjda krås fick dock Vale på andra tankar, precis, misstänker han, som för många andra. Han har inga svårigheter att se kopplingar mellan den extrema ytlighet som finns i USA och västvärlden generellt och den blomstrande new age-rörelsen, där alla vill ha något balanserande, andligt, fridgivande ... Och det snabbt! Vale bestämde sig för att avgränsa sitt nya forskningsprojekt till olika aspekter av 'nyhedendom', den som ofta är en smula mer nyanserad och substantiell än 'new age', vars affärsidé ju är att just vara luddig och vag. "Jag älskar det här projektet. Jag är inte säker på om det kommer att sälja dock ... Men om det finns någon filosofi som innefattar det sociala, att man träffas och verkligen gör något tillsammans, så måste det vara hedendomen. Jag gillar det här bäst av allt jag utforskat hittills. Jag har tittat på buddistiska läror och visst skulle jag fortfarande gå och se Dalai Lama, bara för att kunna förstå vad hans kontrollmekanism är, hur den fungerar. Jag välsignades av en tibetansk Lama för ett par månader sedan. Men jag är en människa som försöker slå hål på alla heliga kor ... Alla gick fram till honom och bugade. Han satt ned så jag gick bara fram till honom och skakade hans hand. Han gillade det inte för det var ju ett hot mot hans makt ... Det var inte så jag menade, jag ville ju bara skaka hand med en jämlik. De säger alla i princip samma sak och om man läser nog med grundläggande filosofi och religion, så borde det räcka. Men en av orsakerna till att jag vill göra den här 'Modern Pagans'-boken är att det inte räcker för mig att säga 'Jag är ateist' eller 'Jag är agnostiker'. Om man som jag vuxit upp i en kristen miljö, finns det fortfarande spår inombords som kontrollerar en. Vad allt handlar om är att ta tillbaka den religiösa känslan och bekämpa kontrollprocessen, att avmystifiera den. Att försöka se hur det går till när man kontrollerar människor och sedan bara belysa de fenomenen ..." "En annan sak jag gillar med 'Modern Pagans'-boken är att den kan rymma så mycket ...", fortsätter Vale. "En sak är att vi från allra första början lärts upp att tänka på allt i dualistiska termer. Något är antingen bra eller dåligt. Det var något som William Burroughs ofta skrev om. Man är antingen en feminist eller en manschauvinist ... De extrema motsatsernas arketyper. Det är därför jag inte vill kalla mig satanist till exempel, eftersom jag inte tror på Gud. För att vara satanist, måste man tro på Gud. Jag tror inte riktigt på någon av dem. Bokens svaghet just nu är att det saknas exakt, nedskriven historisk dokumentation om olika 'hedniska' saker. Det finns så otroligt mycket skit på marknaden. Det finns tyvärr alltför lite källmaterial." "Traditioner är en viktig sak att ta upp. Det finns så många saker vi bevarar utan att fråga varför ... Dualismen är viktig i sammanhanget, eftersom vi ofta strukturerar vår omvärld med dess hjälp. Antingen eller. Men i själva verket skulle det kunna finnas hundratals andra möjligheter. Burroughs läste Korzybski och tjatade på om Antingen-eller. Det borde ersättas med Både-och. Både-och." "I stället för att säga makt 'över' något, säger hedningarna 'makt inifrån'.", konstaterar den nyhedniske redaktören. "Men visst finns det problem och meningsskiljaktigheter i alla dessa hedniska grupper. En av de bästa hedniska webbplatserna har ett frågeformulär, typ 'Hur kan du veta om du är med i en sekt?' Den finns på neopagan.net eller neopagan.org eller något liknande. Det kallas 'ABCDEF', 'the Advanced Bonewitz Cult Demystification ...' och så vidare. Många människor är rädda för hedendomen men i själva verket är det ju bara en naturorienterad religion. Om man dyrkar gudinnan i det underbara, näraliggande vattenfallet, så släpper man förhoppningsvis inte ut föroreningar i det. Om man vill rädda planeten på något sätt, och det vill jag, så är det här det rätta. En sak som folk accepterar för mycket är det dualistiska sättet att tänka. Ett annat är allt det här med 'Gud', patriarken i skyn ... Det är löjeväckande. Jag tycker dock att feministerna tog det lite för långt åt andra hållet, i det att allt skulle ha varit ett harmoniskt matriarkat innan dess. Det kom precis ut en ny bok som slaktar den teorin på ett vetenskapligt sätt. Det finns så otroligt många gudinnewebbplatser och gudinneböcker ... 'Vi levde alla så lyckliga under det välvilliga matriarkatet innan den onde patriarken tog över ...' Jo, visst är alla kvinnor gudinnor, men vad behöver gudinnan för att fortplanta sig? Vi är alla gudar och alla kvinnor gudinnor i den bemärkelsen att vi idealiskt sett förkroppsligar dessa kvaliteter. Man måste visa varandra respekt men också inse att våra roller i livet är annorlunda. Män har testosteron av en anledning. Tyvärr har vi nu utrotat alla så kallade naturliga hot mot oss, så vi har inte behov av så mycket testosteron längre. Nu är det dags att börja samarbeta eller så kan vi hälsa planeten farväl. Det är en ny typ av anarkism som råder nu: styrelsemänniskorna i bolagen kan göra vad de vill, de står numer över lagen ..." "Jag var nyligen på mitt första majstångsfirande. Det är ett fantastiskt arketypiskt firande och det var en av mina bästa sociala upplevelser någonsin. Jag kände knappt någon där. Det finns någonting i det som känns anrikt, vackert. Och det är så kul! Man får en sådan där Brion Gysin-flimmereffekt från alla mångfärgade rep som går ned från stångens topp. Alla håller i varsin och går runt, runt och det skapar en slags flimmereffekt, precis som i Gysins Dreamachine. Mitt barn älskade det. Det fanns så mycket glädje och lek i det. Jag var som en smilande idiot! Även om det bara är en illusion, så känns det verkligen som om man är en del av något uråldrigt. Något "primalt". Om man skulle leva sitt liv utan att uppleva något liknande, så skulle man verkligen missa något! Det var också en väldigt varm och sensuell dag. På den gamla goda tiden var det vanligt att folk bara sprang ut i buskarna och hade sex ...", berättar Vale med längtan i blicken. "Förresten, vet du skillnaden mellan new age och hedendom? Minst en decimal! Om man ska på en kul hednahelg, kanske det kostar dig 50 $ i rena kostnader. I new age-världen kostar det 500 $ ... Köper du en kristall från en hedning, kostar den kanske 3 $. Köper du en från en new age-människa, kostar den 30 $ ..." "Av alla hedniska religioner, är den egyptiska den som har den äldsta dokumentationen. Det finns saker som är dokumenterade från 5 000 år före Kristus! Där ser man hur viktigt det är att dokumentera! Man kan ju nästan utföra en egyptisk ritual och använda exakt samma ord och formuleringar de använde för 7 000 år sedan ... Det kan man knappast göra med någon annan religion eller tradition. Det finns ingen skriven eller dokumenterad tradition på samma sätt. Det är något jag kommer att ta upp i boken.", summerar Vale. Jag frågar vad han tror att boken kan få för slags reaktioner bland kristna i USA, som ju sedan tidigare haft ögonen på den radikale förlagschefen. "Jag gillar verkligen inte kristendomen.", svarar Vale. "Missionärerna utplånade så många underbara etniska stammar och kulturer. Kulturellt massmord. Det är verkligen inte något man ska ta lätt på eller 'vända andra sidan till' för ..." De antikristna tendenserna i Vales tänkande för osökt tankarna vidare till en annan San Francisco-ikon, Anton LaVey, som 1966 grundade the Church of Satan. Inte helt förvånande ville Vale göra ett specialnummer av RE/Search (nummer 13 till råga på allt) om Anton LaVey och hans demoniskt glamorösa liv. Efter många, långa och sena timmar av konverserande i LaVeys ökända "svarta hus" på California Street gick luften ur projektet. Många rykten florerade om vad som egentligen hänt, bland annat att new age-anhängaren och feministen Andrea Juno varit alltför kritisk mot projektet. "Jodå, men det var han som stoppade det hela.", minns Vale. "LaVeys advokater skickade mig ett brev som sade att han ägde alla band som jag spelat in med honom. En massa omöjliga villkor. Så de kassetterna hamnade i grovsoporna. Alla kassetter är borta utom en. Kanske någon fann dem och räddade dem ... Jag önskar att de kunde lämna tillbaka dem till mig i sådana fall ... Jag ångrar verkligen att jag gjorde det. Det var något jag gjorde i ren ilska. Och det är synd för resten av världen för jag skulle ha kunnat göra en fantastisk LaVey-bok av det hela. Jag skulle ha fokuserat på satanisk kultur. Jag grillade honom verkligen om böcker, film och kultur. Andra tycks vara mer sensationalismiskt orienterade eller så formulerar de endast om det som redan står i hans egna böcker. Jag ville aldrig fokusera på det som redan fanns i böckerna. Det måste alltid vara något nytt. Det var synd att han gjorde som han gjorde, men det var ju hans val att skicka advokaterna på mig. Jag har fortfarande kvar alla brev från dem ..." Att se tillbaka på 25 år av framgångsrikt förläggande kan inte vara lätt. Och framför allt inte om man, som Vale, konstant är så upptagen i nuet med nya projekt. Jag kan dock inte låta bli att fråga vilken som är hans favoritbok av dem alla. "Definitivt 'Pranks'-boken eftersom den utmanar folks vanliga sätt att betrakta saker på. Det är den bok som hållit bäst, tycker jag. Unga 20-åringar köper den i dag och njuter av den. De hittar massor i den. Jag arbetade mycket hårt med den." Inte helt överraskande är det kärlek Vale och hans förlag hyser för utvecklingen av Internet de senaste åren. Där andra radikala amerikaner är kritiska och ser storebrors kontrollmöjligheter i det abstrakta system Internet utgör, skiner Vale upp då nätet kommer på tal. Han betraktar det som ett "punkverktyg" mer än något annat. "Jag älskar vår webbsida. Jag önskar att jag kunde få upp allt vårt material där, inklusive alla intervjuer så att alla faktiskt kunde höra vad som sades och vad som inte kom med i de faktiska, publicerade intervjuerna. I den senaste boken, 'Real Conversations', ville Lawrence Ferlinghetti plocka bort ungefär hälften av intervjun. Det var jag inte så glad över! Det skulle vara intressant för folk att höra hela intervjun, det är allt jag kan säga ..." "Internet är underbart. En billig plattform för kunskapsutbyte på många nivåer. Det är det jag älskar med till exempel Napster. Det är ju inte bara något som tillåter att musik 'piratkopieras'. Det är en teknologi som tillåter enkelt utbyte av digital information, vad det än kan vara. Varför skulle vi inte använda oss av det bara för att några giriga skivbolag vill döda den teknologin för att de inte kan kontrollera den? Om det finns något som skulle kunna förena världen, så skulle det vara världsomspännande tillgång till Internet. Möjligheten för alla att få sin informationsöverdos ... Det är väl priset man får betala. Det har aldrig tidigare varit möjligt att nå så många människor internationellt med så pass lite pengar. Jag är verkligen lycklig över att bolagen har så svårt att tjäna pengar på det. Jag tror att Internet har en enorm potential på en gräsrotsnivå. Delande av makt. Det kan inte bli bättre än så ..." Webbadress: http://www.researchpubs.com

Denna intervju är publicerad i Flashback News Agency (FNA) nummer 142 (juni 2001)

Text & Foto: Carl Abrahamsson