Peter Sotos - Mannen bakom myten

Stockholms Spoken Word-festival anno 2000 hade som tema "Freedom of Speech". Förvisso ett beundransvärt initiativ, men det märkliga var hur pass frånvarande just själva temat var från de medverkandes alster. Nu kunde inte festivalens ledning helt och hållet styra författarnas innehåll (det vore ju i sammanhanget extra paradoxalt) och vi kunde i stället ta del av allt från blottlagda, subjektiva sexuella skildringar (Mara Lee), bitsk kritik mot engelsk Diana-morbiditet (Steven Wells från NME), över Karl Blakes misantropiska introspektioner, Mark Mannings alkoholiserade fantasier, till två Finlandsättlingars briljant psykedeliska utspel: Joakim Pirinen och M.A. Numminen. Samt en hel del annat i ett fullspäckat och underhållande program på anrika Södra Teatern. Ja, och så fanns där Peter Sotos, mannen få egentligen kände till men många hört talas om. En amerikan från Chicago som spelar brutal industrimusik med bandet Whitehouse och släpper alster som "Never forget Death", "Great White Death" och "Buchenwald". Vars böcker och publikationer skapat oro och osäkerhet hos läsare och kritiker i snart 20 år. Som i mitten av 80-talet greps och dömdes för obscenitet och innehav av illegal pornografi. Nu skulle han alltså uppträda mitt i lilla Stockholm! En eloge till festivalen, som hittade en kandidat det verkligen skulle kunnat storma ordentligt kring. En kontroversiell författare kring vars verk en debatt om yttrandefrihet verkligen skulle ha kunnat rulla igång. Men ... Det gjorde den inte riktigt. Det gjorde den i själva verket inte alls. Om detta beror på att folk i allmänhet mer börjat acceptera och tolerera personliga litterära skildringar av egna och andras perversioner eller om Sotos helt enkelt är för marginell låter jag vara osagt. Peter Sotos framträdande på Södra Teatern fick säkert en och annan besökare att hoppa till lite lätt. Där vankade han av och an på scenen i sin långa ytterrock, nervöst och hetsigt läsande små brottstycken ur sina olika böcker. Ofta bröt han textpassager med fritt tal rakt ut i publiken. Han ställde frågor, förklarade, resonerade utan att för den sakens skull fria till publiken. Efter stycken och haranger om hur han onanerar till sönderförstorade och kopierade foton från dagstidningar föreställande bortrövade barn, tog Sotos pauser och slängde ut frågor i luften. Det kändes som om det hela lika mycket var ett självrannsakande som ett framträdande. Hans inviter till publiken var dock bortkastade. En och annan svarade svenskt, tyst, artigt. Inte ens de unga kvinnorna med färgglada flätor och feminist- uniformer som jag såg rycka till av vrede på bänken framför mig använde sin chans att uttrycka sig. Sin yttrandefrihet, om man så vill, när den nu presenterades av den mest osannolike av dem alla, "the pervert from Chicago". Plötsligt var allt slut, nästan lika snabbt som det börjat. Publiken applåderade lydigt och de fragment Sotos spottat ut om övergrepp, lidande, social sadism och grymma perversioner måste ha förträngts rätt snabbt av de flesta. Eller har vinden kanske vänt? Tiden kommit ikapp? Är Sotos skildringar av sitt extrema liv redan accepterade? Personligen tror jag inte det. Snarare var det nog frågan om en genuin psykisk chock för de kulturkultingar som hävdar att Kerouac var "jäkligt radikal" när han i själva verket var en ölpimplande morsgris, eller hävdar att Thåströms texter eller ny rap är poesi. En genuin chock eftersom Sotos material inte filtreras genom någon som helst insmickrande litterär kosmetik. Inga skyddsnät. Och, bokstavligen, inga kondomer. Bara rakt in i Chicago och USA:s förfallna värld av medielögner och fragmenterade mänskliga tragedier. Beskrivna fullständigt utan Bukowskis "mänsklighet" och druckna "empati" eller Selbys litterära aspirationer. Sotos värld är en kristallklar men samtidigt förvrängd smutsvärld av tunga droger, hiv, brottslighet, sexuella övergrepp mot barn, vuxna, ja, mot alla. En värld utan sexuella gränser och utan moral, där ett "gloryhole" på en i det närmaste helmörk gaybar går lika bra som att snabbt tömma sig i och sedan misshandla en crackhora i Chicagos slum ... En värld av "Peter Sotos Pornography", som det till och med VDN-pedagogiskt står på baksidan av hans böcker. Den som läst Sotos känner väl till hans intressen. Några av dem nämnde jag ovan. Men färre känner till hans genuina beundran inför Andrea Dworkin, den kanske mest militanta amerikanska feministen av alla, ofta kallad den fittslickande pansarvagnen. I själva verket har Sotos ofta till och med använt hennes texter som masturbationsmaterial ... Andra intressen är socialantropologi, med fördel studerad i porrbranschen. Och så vidare. Sotos är i det privata lågmäld, intelligent och synnerligen beläst. Vi beslöt oss för en liten konversation för att reda ut några begrepp som intresserar oss båda. Inte för att jag efteråt bättre skulle kunna "fördöma" eller "förlåta" en författare (som inte gärna kallar sig författare) som gått över så många gränser att det nästan garanterat någonstans finns något som berör en illa, hur luttrad man än anser att man är. Utan för att se om det fanns någon sanning i min misstanke. Den att det bakom de bestialiska urladdningarna i hans böcker finns en ödmjuk och uppriktig författare som kommer att påverka inte bara litteraturen som sådan utan även den samhällsmoral vi är vana att se saker och ting igenom. FLASHBACK: Du dömdes i USA för obscenitet och innehav av illegal pornografi. Har du någonsin stött på något du själv tyckt vara motbjudande? Något du inte skulle vilja röra för att det helt enkelt är för osmakligt? SOTOS: Jadå, massor. Jag har normala motreaktioner. FLASHBACK: För några kvällar sedan hade vi en underbar konversation med Mark Manning om "Kaviar och Sekt" [Kaviar und Sekt, tysk term för pornografi kretsande kring avföring./red.] ... SOTOS: Jag är ingen stor beundrare av det. Jag känner mig inte förnärmad, men min mage reagerar på det. Jag har befunnit mig i situationer då det krävts, men det är en helt annan historia. Det var i själva ögonblicket. Men nej, det är inte min grej. Det är hemskt att se på, eller hur? Men det är också därför det är så bra ibland. Att se dessa spillror av människor ... Om de är sant olyckliga över att vara där och det är uppenbart, då gillar jag det. Men jag gillar inte det som faktiskt sker. Det finns en fantastisk film som heter "Deep Throat Debbie". I den finns en kvinna som är så totalt väck, så totalt fördärvad, gammal White Trash ... En riktig hortyp ... Hennes man bestämmer sig för att han vill filma frugan då hon suger av svarta män, en efter en. De kommer i hennes ansikte, varpå mannen lägger ned kameran och går till henne för att slicka upp all sperma. Allt kretsar verkligen kring rasfrågor också. Hon bara tjatar: "Se på den här stora, svarta kuken ...", en riktig "Size Queen" ... Det är verkligen motbjudande. Upprörande. Men jag tycker det är en bra film. Jag älskar den typen av film. FLASHBACK: Det finns en överväldigande sexualisering runt omkring oss, i alla medier. Terry Richardsons arbete med reklam till exempel ... [Richardson är en kontroversiell mode- och reklamfotograf, som mer än någon annan tagit visuella element från pornografin till modet och reklamens värld./red.] SOTOS: Terry Richardson är en smula problematisk, tycker jag. Jag tycker han passar utmärkt in i reklamvärlden. De som handlar med chockerande saker. Något annat än det är det inte. Jag tror att det mer handlar om att folk i vår ålder tycker det är stötande. Men sanningen är att ungdomarna inte alls finner det stötande. De bryr sig inte alls. Jag tror att Richardson och många reklamare utnyttjar det. Det är marknadsföring. Jag betraktar det inte som porr alls. De handlar bara om lekar, spel, försöker tänja på gränser. Personligen är jag inte alls för yttrandefrihet. Jag håller med dig om att det är något som skall förtjänas. Det är därför jag hatar Internet så mycket. Jag tycker det finns många saker som folk inte borde känna till. Om du har en udda smak, måste du arbeta för den. Det skall inte räcka med att bara knappa lite på sin dator. Det kommer nämligen att stänga många andra vägar. Något jag inte uppskattar. Den pornografi jag uppskattar och skriver om är olaglig eftersom den berör brott. Det är inte ens en fråga om det borde vara tillåtet eller inte ... Vad tycker du? FLASHBACK: Jag kan bara relatera till min egen syn på porr. Jag är inte alls intresserad av innehållet, själva materialet. Men som antropologi eller psykologi tycker jag mycket om det. Det som intresserar mig är inte resultatet utan processen, livet då kameran är avstängd. Vad som kommer att ske, och vad som redan sker, med den här överlappningen mellan mode, kultur och porr är att producenterna, precis som i porrvärlden, måste komma med nya saker som fortsätter att väcka uppmärksamhet. Folk tröttnar efter ett tag. Om vi ser tillbaka tio, femton år var analsex inte alls så vanligt i porr, men nu är det nästan ett måste. Och vart skall man fortsätta efter det att någon blivit gangbangad av 500 män? SOTOS: 750 ... Och 1000 ... FLASHBACK: Det har nog redan gjorts vid det här laget ... Enda sättet att ta sig vidare är att visa något som inte visats tidigare, av juridiska skäl eller till och med av tekniska skäl. Jag kom att tänka på de mikrokameror som de skickar in i vaginor och ändtarmar ... Teknokrafsande ... Denna typ av marknad kräver en konstant utveckling av produkten. SOTOS: Exakt. Det vi talar om är marknadsföringen. Det finns ingen riktig estetisk idé bakom det hela. De vill bara driva allt vidare till en ny nivå. Inte för att det finns en orsak eller en kreativ idé. De behöver attrahera människor till nästa kassett eller nästa tio kassetter. Det är vad det handlar om. Om jag vore feminist, något jag verkligen inte är, skulle jag behöva inse att det inte alls handlar om hat mot kvinnor. Det var inte det att män specifikt ville se analsex, större verktyg, sperma i ansiktet och så vidare, utan snarare det att videoproducenterna visste att det skulle sälja. Folk skulle komma att bli chockade. "Har du sett den här ...?" Jag tycker att det finns folk som verkligen skapar konst där, men de kallar det inte konst. De kallar det pornografi. Och jag tror att det stämmer även vice versa. Filmer som den om Annabel Chong har mindre att göra med porr än med socialantropologi ["Sex - the Annabel Chong story"/red.]. FLASHBACK: För tio år sedan fanns det inte volym efter volym i Lolitaserier eller "Cherrypoppers". Det tycks som om allt rör sig närmare laglighetens tunna gränser ... SOTOS: Jag jobbar som bartender och där jag jobbar finns ett band som kallar sig The Cherrypoppin' Daddies. Hemskt band, men ett otroligt namn ... Det är nästan så att det är accepterat nu. Och så finns det ju "Barely legal"-serien ... Men de profiterar bara på själva idén om att det skulle finnas något farligt i materialet. Men vi vet ju att det inte gör det. Tjejerna i tidningarna ser ju inte ut som flickor, de ser ut som unga kvinnor. Normala heterosexuella vill inte ha något annat. De här serierna är bara skapade för att skapa en storm i ett vattenglas. FLASHBACK: Du har funnit din väg med skrivandet. Tidigare var du även intresserad av att publicera saker själv. Vad fick dig att välja skrivandet? Var det bara helt naturligt eller ett konkret val? SOTOS: Det var inte helt planerat. Hur var det för dig? FLASHBACK: Jag kommer från ett väl beläst hem. Böcker överallt. Jag började undersöka saker och ting. Jag tror det var blotta existensen av böckerna i min närhet. SOTOS: Jag läser konstant. Jag upptäckte inte förrän jag började skriva att det verkligen var något helt annat än att läsa. Något helt annorlunda. Jag läste konstant och hade inte riktigt stött på det jag ville stöta på. Jag tror att det är något ganska generellt. Så man börjar skriva därför. Efter det att jag arresterats tänkte jag: "Nu skiter jag i det här. Jag lever bara mitt liv och gör vad jag vill och håller min käft stängd ..." Men jag insåg att skrivandet håller mig klarsynt i min alkoholism och jag behöver verkligen det. Det klargör saker och ting. Allt sugs in och kopplingar görs. Det är verkligen fantastiskt. Jag tycker verkligen om att skriva. Skrivandet berättar mer för mig än jag gör för skrivandet. FLASHBACK: Det är en så intim process. Man kan distansera sig för att se sig själv tydligare, men ändå inte så distanserat så att andra kan ta del av det. Ett rengörande låter en smula pretentiöst, men man kan åtminstone distansera sig från sig själv och ingen annan behöver se det. Det är en bra spegel. SOTOS: Jag blir alltid överraskad. Jag kan glömma vad som står i böckerna. Jag kan berätta en historia på en bar och så visar det sig att personen redan känner till den. Eller, ännu värre, att någon kommer fram till mig och börjar prata om en massa saker som är extremt personliga. "Hur i helvete visste du det?" Skrivandet skapar ett liv som nästan kontrollerar en efter ett tag. Det är något mycket märkligt som händer med skrivandet. Det är först nu jag börjar vänja mig vid det. Till exempel det att jag är här med dig nu ... Det är ett resultat av skrivandet. FLASHBACK: Du kunde märka det här redan under de tidiga perioderna med PURE [Sotos ökända tidningsprojekt på 80-talet./red]. Du har nämnt att du plötsligt började få en massa intressant material. SOTOS: Absolut. Det är märkligt hur dessa saker skapas. Du tror att du skapar något, men i själva verket skapar det dig. Efter att jag publicerats, har min tillgång till intressant material ökat hundrafalt. FLASHBACK: Finns det några samtida författare du gillar? SOTOS: Jag gillar Dennis Cooper men jag har problem med påhittade karaktärer. Det är dumt, men så är det. Jag gillar helt enkelt inte då folk försöker konstruera saker. Men annars kan jag inte riktigt komma på någon jag gillar. Jag älskar Dworkin. James Havoc är bra. Han har precis samlat ihop material i en antologi. Det finns så många jag vill läsa. Och jag har en massa manuskript som ligger hos mig. Jag vill läsa allt. Men tyvärr finns det inte tid till det. Jag läser nästan inget True Crime-material nuförtiden. Jag har faktiskt sålt många av mina böcker. FLASHBACK: Har du någonsin varit rädd för att bli en litterär person, en kulturpersonlighet? Nu när du ligger på ett respektabelt förlag? SOTOS: Nej, det tror jag inte är någon risk. Frågan "Ser du dig själv som en författare?" är märklig. En av orsakerna till varför jag ställer upp på sådana här evenemang är att jag vill visa att jag inte skäms för mitt skrivande. Jag är stolt över det. Jag tror aldrig att mina böcker kommer att sälja, aldrig någonsin. Så det är inget att oroa sig för. FLASHBACK: Men om man betraktar litteraturhistorien så har försäljningssiffror inte betytt mycket alls då det gäller betydelsefulla författare. Jag tror det handlar mer om uppskattning och kritik. Fruktar du en framtid där du plötsligt skulle få bra recensioner? Eftersom allt redan blivit så demoraliserat runt oss ...? Att folk slutar betrakta dig som den perverse från Chicago och börjar betrakta dig som en seriös författare ...? SOTOS: Jag är ingen seriös författare så jag tror inte det blir något problem. Jag läser vanligtvis inte recensionerna längre. Jag tycker lika illa om de bra som de dåliga. Jag vet att böckerna ärligt skildrar mitt liv. Det är så jag lever mitt liv. Jag tror att mitt rykte gått från att vara en som ger sig på barn, över bög, till alkoholist. Jag skulle själv inte kalla mig någotdera. Då folk säger att jag inte kan skriva så är det en dålig recension. Men jag kan ju inte det. Om folk säger att jag är en bra författare, så vet jag inte. Jag vet faktiskt inte hur man skriver. Jag betraktar det hela mer som historieberättande. Jag försöker inte uttrycka något speciellt. Jag är nöjd då folk jag respekterar gillar det de läser. Det betyder något för mig, mer än att jag skall passa in i någon litterär nisch. Man kan inte hitta mina böcker så enkelt heller. Det står ju "pornografi" på baksidan av dem. Det betyder att de skall finnas i erotikavdelningen. Man måste jobba hårt för att hitta dem. FLASHBACK: Upplever du att de masturbatoriska kvaliteterna eller värdena i ditt arbete minskar eller förringas i det att det publiceras eller att du läser texterna för andra? SOTOS: Ibland kan det vara pinsamt att prata med andra om vad man onanerar till. Jag slänger tillbaka det till dig. Spelar du djävulens advokat, eller ...? FLASHBACK: Jag tror att det minskat. Det kanske inte har varit någon konstnärlig drivkraft, men jag tror att du känt en drivkraft att skriva ned allt av olika personliga skäl. Några av dessa skäl har varit pornografiska. Men jag tror att material som specifikt skrivits för dessa syften förlorar värde då det publiceras. Det blir för distanserat. SOTOS: Jag håller inte riktigt med. Det faktum att materialet publiceras, skapar ett nytt liv för det. I "Tick" finns det en historia som ... Jag brukar hänga på en ganska hård gaybar i Chicago. Ett hårt läderställe. Jag mötte en kille som faktiskt kände till mina böcker. Det blev stökigt och det var märkligt i det att han kände till böckerna och förväntade sig vissa saker. Och det fick han verkligen! Sådana saker händer. Om jag sade att det bara var masturbatoriskt material, skulle jag ljuga. Om någon kallar något masturbatoriskt, så menar de att det går att slänga bort, byta ut. Men jag är medveten om att materialet har ett högt värde för mig. Det är som en besatthet. Det är som när någon säger att en viss film är bra på syra ... Det betyder ingenting. Att stirra in i en vägg kan vara bra på syra. Det måste ha en mening som är större, en genomslagskraft. I Chicago sade jag till någon från scen: "Kom upp själv och berätta vad du onanerar till ..." Men det är så det kan börja, att du märker en viss smakriktning som utvecklas till något annat. En världsåskådning. Min egen personliga psykologi. FLASHBACK: Folk tycker ofta det är så hemskt med människor som är ärliga i beskrivandet av sin sexualitet, sina fetischer och intressen. Samtidigt som vi bombarderas, genom kabel-tv och satelliter, med något som jag anser vara mycket mer störande. Känslomässig pornografi. Jag tänker på Oprah, Jenny Jones, Ricki Lake och de andra. Sannerligen njutbart för en sann sadist! Tala om ett profiterande på folks störda känsloliv ... Underligt nog kommer både Jenny Jones och Oprah från Chicago ... SOTOS: Och Jerry Springer ... FLASHBACK: Och Jerry Springer. Har du någonsin suttit i publiken? SOTOS: Jadå. William Bennett [från Whitehouse/red.] och jag var faktiskt på en Jerry Springerinspelning. Det var skrattretande. Temat för just den var "Omyndiga tjejer som faller för äldre män"! Vi hejade och skrek oss genom hela inspelningen. De kom till och med fram till mig och bad mig ta av min rock eftersom jag såg ut som en snuskgubbe ... Jag har precis gjort ett nytt stycke till Whitehouse kallat "Public". Det heter även min nya bok. Så jag gick igenom en massa gamla videokassetter. Fantastiskt material. Jag har tillfrågats någon gång om jag ville vara med i ett program. Att vara i publiken är OK, men inte i själva programmet. FLASHBACK: Det måste man vara en regelrätt masochist för att klara av ... SOTOS: Folk blir upprörda av mig ... Om jag trodde på moral, skulle jag verkligen ifrågasätta alla dessa program. Det är helt otroligt att Geraldo [Rivera, legendarisk värd för ökänt usel talkshow./red.] ... Känner du till vår senaste Whitehouse-slogan? "What does molesting you mean ...?" FLASHBACK: "... Tell me while you dance." SOTOS: Precis. Hur kan man fråga det på tv, fråga någon som gråter? "Vad betyder det, att han förgrep sig på dig ...?" Ge mig alla detaljer ... Otroligt slirigt ... FLASHBACK: Ju mer polerad yta, desto grymmare verklighet. SOTOS: Absolut. FLASHBACK: Alla säger att Oprah är i sin egen klass och det är hon ju verkligen. Hon har "liberal PC" brännmärkt i baken, där många av de andra bara är artister. Det spelar ingen roll hur många bokklubbar man har, det handlar ju fortfarande om ett oförskämt och brutalt utnyttjande. SOTOS: The Oprah Show har numer blivit The OPRAH Show, där endast hennes åsikter räknas. Jag ser inte så ofta på Oprah längre måste jag medge. Mina två favoriter, Geraldo och Lisa, sänds inte längre. En underlig anakronism. FLASHBACK: Det var då det ... SOTOS: Vi börjar bli gamla ... Men jag är övertygad om att det kommer någon annan. Vi behöver nog inte vänta länge på det. FLASHBACK: Jag tror att explosionen med kabel-tv och satelliter kommer att skapa nya behov för programskaparna. Precis som med Rob Black i porrfilmens värld, med billigare kameror och en grövre look. Jag tror det kommer påverka även studiobaserad tv. Det kommer att bli billigare att producera nya shower. Det kommer att finnas ett behov av mer extremt material. Även talk shows kommer att bli mer extrema. SOTOS: Det hoppas vi! FLASHBACK: Ett annat intressant fenomen i USA är barebacking [Medvetet oskyddad sex i miljöer där hiv-viruset är frekvent./red.]. Vi ligger alltid ett par år efter i Sverige, men vi hinner sakta ikapp. De liberala homosexuella som sitter i medvetenhetskommitéer och försöker få nya bidrag till upplysning är livrädda. Tror du barebacking är en längtan till den gamla, goda tiden eller en ritualiserad dödsdrift? SOTOS: Både och. Men de flesta som håller på med barebacking kommer inte ihåg den gamla, goda tiden. FLASHBACK: Men kanske på ett romantiskt sätt? SOTOS: Jag tror det mer har att göra med en längtan efter någon typ av närhet de hävdar att man måste ha. Det är vad de är ute efter. Där behovet är starkare än viljan och speciellt där aids är inblandat. Barebacking är när människor drivs till den nivån. Behovet är större än förståndet eller viljan. Det finns säkert lite kärlek där också. Det finns många av dem. De finns där. Jag är en stor beundrare. Du också? FLASHBACK: Hmmm, jag har ju inte böjelsen. Men det är intressant. Det intresserade mig tillräckligt för att ha med i tidningen. Det som fascinerar mig är tankeprocesserna bakom handlingarna. Jag tror att det i trendigare gaymiljöer kan betraktas som en mytifierad längtan till den gamla, goda tiden. Men, som du säger, många av dem är för unga för att ha upplevt den, eller så var de inte ens födda. Jag tror att de vill uppleva just den frisinnade, glamorösa livsstilen. Där andra, de som passerat sin bästa ålder och levt med hiv-paranoia, inser att det är något de tänder på. En kittling. SOTOS: Jag tror det finns ett starkt sexuellt element i det hela. På en högre nivå är sex endast handel. Det faktiska skeendet, knullandet, spelar ingen roll. Allt ligger i psykologin, i försöken att jobba med motivationerna. Men en sak är också säker och det är att det uppmärksammas mer i medierna än vad det finns klubbar till exempel. Det finns betydligt fler "gift-givers" än "bug-chasers". Det finns inte så många där ute som vill ta emot "the fuck of death". Man träffar inte så många sådana. Men de finns. Det finns definitivt de som sexualiserat döden. FLASHBACK: Smittan har verkligen gjort allt mer påtagligt. SOTOS: Det är det minsta man kan säga. Det är något enormt. Jag är en stor beundrare av allt det här. FLASHBACK: Kanske vi borde avsluta med att prata lite om festivalen och ditt framträdande? Du gav folk chansen att säga vad de ville: att häckla, kommentera, fråga ... Responsen var rätt avmätt. Men det behöver inte bara ha med dig att göra dock. Svenskar har en tendens att vara ultra- hövliga. De vågar helt enkelt inte höja sina röster. Nu har du fått en del erfarenhet av att turnera med den här typen av material. Vilka har de mest extrema reaktionerna varit? SOTOS: Det har faktiskt inte varit några extrema reaktioner. Någon kille var full och högljudd i San Francisco. Han blev utslängd. Jag ville att han skulle stanna och sade åt honom från scenen att jag skulle slå in hans tänder. Han försökte kyssa mig. Men förutom den incidenten har det inte varit någonting. Men jag gör det heller inte för att provocera fram något. Om någon vill häckla är det utmärkt, men jag vill inte ha med idioter som tror att de är på någon Comedy show att göra. Jag försöker verkligen förstå vad som händer. Jag är intresserad av deras åsikter. Jag vill inte att det skall vara som om jag läste Bergspredikan. Det gillar jag inte. Jag vill engagera dem och se om jag kan lära mig något. Det kanske låter dumt. Alla böcker består av korta partier, så jag kan läsa dem och förklara lite grann och sedan se vad folk tycker. Det tycker jag är en bra erfarenhet. FLASHBACK: Vad skulle irritera dig mest? Någon som kommer fram till dig efter en läsning, oförskämd och häcklande, eller någon som artigt kommer fram till dig och säger att de förstår hur du känner dig? SOTOS: De är båda irriterande. I Whitehousesammanhang finns det olika grupperingar. Efter konserterna får William alla söta kvinnor. De är ute efter sexguden. Vad Philip får vill jag inte ens tala om ... Och vad jag får är vanligtvis killar som torterat sina hundar och vill visa foton av det. Jag har mött en del otroliga psykopater. Jag kan hantera det och är faktiskt ganska tacksam. Några av dem är riktiga psykopater och dem vill man inte vara tillsammans med. Alla har sin "kink". Så snart man berättat om sin egen, vill de gärna berätta om sin ... FLASHBACK: Tror du att du kommer fortsätta att läsa för publik? SOTOS: Nej, det tror jag inte. Det här var ett verkligt bra erbjudande och jag gillar att vara här. Men jag känner mig inte speciellt avkopplad i situationen som sådan. Kanske någon gång här eller där ... FLASHBACK: Det bästa är onekligen att kunna åka runt och hälsa på likasinnade. SOTOS: Mycket av det här kommer från Michael Gira. Han berättade att när han gjorde det kunde han faktiskt möta en hel del människor. När han var på turné med Swans fick han aldrig den möjligheten. Det var förresten så jag träffade honom. Vi gick ut efter läsningen och han var för full för att köra. Sådana saker gör det värt. Men jag avskyr den pretentiösa aspekten av det, det gör jag verkligen. Men om folk bryr sig om böckerna och jag vet att materialet är så svårt att hitta att de verkligen måste anstränga sig, så tycker jag det är en bra sak att göra. Det är trevligt att träffa sådana människor. Böcker av Peter Sotos: - Total Abuse, Collected Writings 1984-1995 (Goad To Hell, Portland, 1995) - Special (Rude Shape, New York City, 1998) - Index (Velvet, London, 1998) - Lazy (Creation, London, 1999) - Tick (Creation, London, 1999) Webadresser: http://www.creationbooks.com http://www.susanlawly.com

Denna intervju är publicerad i Flashback News Agency (FNA) nummer 137 (januari 2001)

Text & Foto: Carl Abrahamsson