Fiffige fetischfarbrorn fotograferar fala femmes fatales - Ett samtal med Eric Kroll

Den amerikanske fotografen Eric Kroll är förmodligen mest känd för sina bilder av kvinnor iförda korsetter, skyhöga klackar, strumpor och strumpeband. Inte helt sällan i omöjliga ställningar uttryckandes antingen total sexuell dominans eller total undergivenhet. Hans bilder har publicerats i ett antal erotiskt orienterade tidningar och i böcker med titlar som "Eric Kroll's Fetish Girls" och "Eric Kroll's Beauty Parade". Men Kroll är mycket mer än en sedvanlig osedlig snuskhummer. Som idog samlare av erotika har den före detta antropologistudenten skapat ett enormt arkiv av gamla fotografier, teckningar och trycksaker från de senaste seklen. Då han en gång för alla insett vad han ville ägna sitt liv åt, sökte han maniskt upp genrens äldre mästare och etablerade kontakter. Kontakter som på senare år lett till ett minst lika flitigt arbete för honom som redaktör för en mängd antologier, bland annat för bokförlaget Taschen. Efter att ha arbetat med reklamfoto och reportage under många år, sadlade han under 80-talet om och fokuserade sig på att endast fotografera kvinnor i olika former och utföranden. Hans rykte som stilfull och passionerad "glamour"-fotograf växte och intresserade redaktioner och gallerier började höra av sig allt mer. Men under 90-talet ändrades hans inriktning ganska radikalt. Från att ha lekt med genren i sig själv, från att ha experimenterat med modeller, rekvisita och historiska anspelningar, ändrades Krolls fokus mot att dokumentera mer personliga visioner och psykosexuella processer. "Jag tror jag håller på att bli en Zen-student, i den bemärkelsen att jag försöker komma längre och längre in i det jag håller på med.", berättar Kroll i sin charmiga San Franciscolägenhet (naturligtvis full av fotografier, bland annat originalprints av legender som Weegee och Man Ray). "Tanken på att fotografera kvinnor jag inte känner är helt ointressant. Förr brukade jag bry mig om fitta men nu bryr jag mig inte alls. Nu bor jag ihop med Gwen. För mig handlar det om idéer som hon känner sig bekväm med att utforska." Gwen, som Eric Krolls flickvän, huvudsakliga modell och musa kallar sig, är en ung dam som egentligen ser ut som vilken ung, hipp tjej som helst. Få som möter henne på gatan kan nog misstänka eller föreställa sig vad hon och Kroll experimenterar med privat och framför respektive bakom kameran. I senaste boken, "Transformations of Gwen", låter Kroll henne vara huvudperson i illustrerade berättelser om sexuella experiment. Boken är dels en retropresentation med glimten i ögat till dåtidens (läs 50- och 60-talens) publikationer, där bildserier med text var vanliga. Dels är boken också en presentation av deras förhållande. Ett förhållande baserat på ömsesidigt beroende och en slags emotionell sadomasochism. "Om jag av en ren händelse möter en kvinna och jag tror att jag kan tjäna pengar på bilder av henne, så gör jag det.", fortsätter Kroll. "Men konsten handlar allt mindre om dem jag inte känner. Jag letar inte aktivt efter nya kvinnor. Jag vill bara utforska idéer, som den jag har nu: en upp-och-nedvänd kvinna fastspänd på ett stort hjul. När hon kissar blir det som en fontän ... Det är sådant som intresserar mig. Förr letade jag efter någon jag kunde engagera mig i, ett förhållande där jag kunde vara nära någon. Nu, när jag funnit det, tycker jag att alla andra är tråkiga. Det svåraste för mig nu är att hitta folk som Gwen fascineras av. Och att energin finns där i fotografierna. Vi försöker verkligen göra dem så äkta som möjligt." "Jag såg Gwen för första gången på en klubb, 'Bondage-a-go-go'.", minns Kroll. "Jag såg i henne en kvinna som såg så enormt fridfull ut, i det att hon verkligen försökte känna det som gjordes med henne. Jag tror att hon blev slagen eller något liknande. Jag beundrade det verkligen. Jag har svårt för kvinnor som poserar och låtsas. Jag söker efter människor som är intresserade av rollspel och som verkligen känner något." "Gwen har det som krävs men de flesta andra modeller är värdelösa.", hävdar Kroll och Gwen ler tacksamt tillbaka mot honom vid köksbordet. "Jag kan knappt titta på. Jag tycker om när folk njuter av att känna något. Jag gillar inte överdrivna känslor och poserande. Gwen är alltid helt äkta, alltid närvarande, där andra tycks tro att det rör sig om någon slags session för 'Hustler'. Det är min plikt att anstränga mig och fotografera bra. Då resultatet blir något bra är det värt det. Men man förlorar alltid en hel del på vägen." "Nyligen träffade jag en kvinna som fascinerade mig.", fortsätter fetischmästaren Kroll. "Hon såg helt fantastisk ut och hon försökte verkligen känna efter hur själva erfarenheten kändes. Då jag träffar någon ny, brukar jag vanligtvis sätta på henne en ögonbindel. Så att hon kan släppa det visuella och njuta av de andra sinnena. En kvinna kom fram till mig vid en utställning och frågade om hon och hennes pojkvän kunde få vara modeller. Vi hyrde ett motellrum nära San Francisco och ringde upp dem. Då de kom till dörren frågade vi om vi kunde få sätta på henne ögonbindel. Hon sa OK och jag bad Gwen ta av hennes kläder. Hela hennes kropp var full av ärr och skärmärken. Det intresserade mig direkt. Jag kontrollerade det hela och ledde henne in i en ny värld och plötsligt var det hon som ledde mig in i en ny värld. Det är en av de saker jag älskar med fotografi. Fotograferandet tillåter mig att träffa människor, att studera deras liv rent antropologiskt. Den här kvinnan tog mig dit där jag aldrig varit. Jag var tvungen att fråga henne om det hade med sexuella saker att göra eller vad det annars rörde sig om ..." Ingen som träffat Kroll kan ifrågasätta hans genuina intresse för människans sexualitet och, kanske framförallt, dess avarter. I det att vi pratar tar han fram låda efter låda av fantastiska fotografier från 1900-talets senare hälft. Fetischgurun Irving Klaws legendariska bilder av den i kretsarna gudinneförklarade Betty Page, Elmer Batters bilder av smäckra, strumpklädda kvinnoben, Bunny Yaegers humoristiska pinupor, teckningar av Eric Stanton, heterosexualitetens motsvarighet till Tom of Finland (eller vice versa?) och teckningar och fotografier av den australiensiske satyren John Willie. Att Kroll är stolt över att ha kunnat arbeta som redaktör för många antologier av dessa kinkypionjärer går inte att ta miste på! "På college studerade jag antropologi. Det är något jag fortfarande arbetar med. Det har inget specifikt med sadomasochism att göra utan snarare rollspel. Det kan vara väldigt subtilt och det är underbart intressant att fotografera. Det är som då någon annonserar efter 'Kvinna som bär kläder i poolen' ... Det är intressant. Visa mig den bilden, visa mig hur det ser ut. Många människor har sin egen lilla besatthet, sin egen 'kink', och många kan inte röra sig bortom den. Jag är skorpion och de här sakerna intresserar mig väldigt mycket. Inte från ett trångt, personligt perspektiv utan från vidast möjliga perspektiv." Eric Kroll har onekligen kommit långt i sin karriär. Efter många års harvande med redaktionella uppdrag blev han en av världens mest respekterade fetischfotografer med inriktning på det elegant udda. De senaste årens personliga experiment med form och innehåll har förstärkt snarare än försvagat hans position som en ledande fotograf och konstnär i genren. Jag undrar om Kroll kunde föreställa sig det då han började och han nickar jakande till svar. Var han lika intresserad av att titta på kvinnor som barn? Av att fotografera dem? "Absolut ...", skrattar Kroll. "Det finns ett foto av mig där jag håller ett fotografi som jag tagit av min syster. Jag tog bilden under vatten och hon bar en röd baddräkt mot en Hockneyblå ton i vattnet och hennes hår flöt omkring. Jag var väldigt ung då. En av min fars vänner gav mig en Pentax. Jag beslöt mig för att arbeta med den då jag inte var i skolan, bara för mig själv. Så blev det en besatthet. Jag tillät det bli en besatthet. Jag letade efter en besatthet." Besattheten ledde sedan vidare till yrkesverksamhet. Efter ett par år vid universitet i Colorado, där han studerade antropologi, flyttade han så småningom till New York. Med mycket vilja, lite tur och en hel del tricks lyckades han skapa sig ett namn i det "Stora Äpplets" knivskarpa konkurrens. "Det var så mycket som hände i New York.", minns Kroll. "Jag kände ett par fotografer som jag umgicks med. Tanken var att vi skulle kunna ta vilket jobb som helst. Vissa saker var ganska oetiska, men det var något jag uppskattade! Om man till exempel skulle göra ett modejobb för Clairol, så kunde man låna några vänners fotografier och låtsas som om de vore ens egna ... Sedan blev man tvungen att fråga hur man skulle göra. Ibland orsakade det problem och ibland inte. Då vi fick tunga jobb, som för Macy's till exempel, fotograferade vi alltid en dag innan. Då art directorn dök upp dagen efter, så var vi redan klara. Som Picasso sade: 'Lär dig reglerna så att du kan bryta mot dem ...'" Eric Kroll arbetade i perioder för Der Spiegel, New York Times, Vogue, Elle och många andra tunga tidningar. Han reste runt i USA och resten av världen och fotograferade indianer, sexarbetare och vanligt folk, mer i en traditionell dokumentärskola. Då han lärde känna libertinska profiler som konstnären Annie Sprinkle och andra i New Yorks sexuella "underground", ökade hans intresse för att fotografera kvinnor i sexuella situationer och sinnelag. Han började också samla tidskrifter och fotografier vid en bra tid, innan både erotika- och fotografiboomen kommit igång ordentligt i samlarkretsar. I dag rymmer Krolls arkiv tusentals trycksaker och över en miljon fotografier! "Jag onanerade i går och tänkte på hur sammankopplat det är med mitt arbete.", tillkännager Kroll för Flashbacks läsare. "Är det bra eller dåligt? Är det på en hög eller låg nivå? Två frågor som är rätt intressanta ... Om man kan tjäna pengar på det man verkligen gillar så är det fantastiskt. En njutning förklädd till affärer. Det är vad jag försöker göra. Inte alltför många människor kan syssla med det jag gör och tjäna de pengar jag tjänar. Vilket i grund och botten är att beundra den kvinna jag lever tillsammans med och även andra kvinnor. En rätt unik situation. Det finns så mycket skuldkänslor där ute. Jag försöker spola bort dem från mitt liv ..." I processen av att iscensätta och dokumentera sina egna sexuella fantasier och experiment ligger för de flesta människor många barriärer och faktiska eller upplevda hinder. Men inte för Eric Kroll. Efter ett par decenniers hårt arbete med udda karaktärer, situationer, utvecklingar och en stor portion moralistisk kritik, reagerar han knappt längre på pekpinnar och tillmälen. Det enda som intresserar Eric Kroll tycks vara att arbeta vidare i oförtrutet tempo. "Att spola ut idéer ...", som han själv kallar det. "Jag bryr mig inte det minsta om vad folk tycker.", hävdar Kroll. "Därute är gatorna och här inne är jag. Det är mitt val. Jag är väldigt lycklig över att vara i min lilla trädgård. Och idéerna bara flödar ... De slutar aldrig att komma! Min före detta fru kallade mig pornograf och det har en hel del andra gjort också. Så visst ... Men min definition av porr är när det är samma bild om och om igen. Det kanske låter dumt, men jag ser inte på tv. Jag lyssnar inte på vanlig, kommersiell radio. Jag tycker det är så negativt. Det är ett påhopp. Jag tror jag delar den åsikten med Benedikt Taschen, att det finns en konstnärlig aspekt i viss pornografi. Dian Hansen från tidningen 'Leg Show' har hjälpt mig att förstå det också. Pornografi? Det ligger i betraktarens ögon. Kanske någon annan tycker det är porr. Det jag vill är bara att införliva mina idéer i fotografierna, men jag är inte säker på om det gäller för porr i allmänhet. Pornografi är helt sinneslöst. Det handlar bara om upprepning. Vilket är precis detsamma jag känner inför reklam- snuttar på tv." Kroll har de senaste åren med intresse följt utvecklingen av Internet och dess möjligheter. "Jag uppskattar verkligen nätet, så det känner jag att jag vill utforska mer.", berättar han. "Jag har en massa olika kameror och jag fotograferar i många olika format. Jag använder en digital videokamera för att spela in saker så jag vet vad som händer men vet inte hur mycket tid jag vill lägga ned på att hänga med. Men jag kommer nog att skaffa en digitalkamera snart eftersom det är vettigt för mig att lägga ut foton på nätet direkt. Jag för in något i min lilla dagbok och när det väl är scannat och upplagt har jag redan rört mig vidare ... Det som är bra med det hela är att det är ögonblickligt. Men jag älskar självklart också njutningen i att fotografera med en Leica och äldre kameror." Eric Krolls bilder förekommer förutom i en och annan bok och på en och annan utställning främst i redaktionella sammanhang. Precis som i New York-fotografen Richard Kerns fall är det hela tiden en ekonomisk och konstnärlig balansgång mellan det personliga uttrycket och det affärsmässiga i förhållandet till tidningar som även publicerar betydligt grövre och plumpare material än deras. "Man har ju ansvar för att tjäna sitt uppehälle. Min dotter lever i framtiden. Hon är 17 år nu. Jag lever i nuet och min före detta fru lever i det förgångna. Det är en av mina brister, att jag inte sparar pengar på banken. 'Be here now!' Vi lever ett intressant liv. Vi tjänar tillräckligt för att göra det, hoppas jag.", skrattar Kroll. "Jag förekommer i tidningen 'Leg Show' ganska ofta. Jag gillar verkligen redaktören Dian Hansen. Jag har med saker i olika tidningar hela tiden, men jag skulle gärna se fler bilder på nätet. Jag är mer intresserad av nätet än av tidningar just nu. Tidningar är underbara. Och jag älskar böcker. Men nu känner jag att jag har en helt egen tidning på nätet. Jag uppskattar också att jag inte behöver förhandla med redaktörer hela tiden. Jag blir väldigt lätt arg och jag kan skrika en hel del ... Ju mindre jag gör det, desto bättre!" "Nu håller jag på med en ny bok med Gwen.", berättar han. "Jag jobbar också med en bok om Bill Ward. Jag pratar med Taschen om en del andra saker också. Jag tycker om att uppfostra mina barn och jag är en bättre kock nu än vad jag någonsin varit. Det finns inte så mycket erotiska bilder på väggarna här nuförtiden. Jag försöker leva ett slags dubbelliv då barnen kommer. Allt förändrar sig hela tiden. Jag skulle fråga Gwen hur det är att leva med någon som är så beroende av en ... Så beroende av att man skall ställa upp. Personligen skulle jag nog tycka att det vore utmattande och svårt." Jag tar Kroll på orden och ställer frågan till Gwen. Hur är det att leva tillsammans med någon som är så beroende av dig? "Det kan vara svårt.", skrattar hon. "Jag måste vara där, måste vara närvarande. Jag har ett annat jobb också så jag kan vara ganska trött då Eric vill fotografera. Det kan vara svårt ibland, men det är helt OK. Det kan ändå bli erotiskt..." Eric Kroll nickar. Svaret godkänt. "I den nya Gwen-boken har jag med två historier för jag tycker de passar så bra ihop.", fortsätter han entusiastiskt. "En slags fantasi ... En av dem handlar om en intressant svart kille som kallar sig 'Thug'. Jag gillade verkligen honom. Han arbetade på en biluthyrning som vi brukade anlita. Jag frågade om han någonsin varit med om att fotograferas. Jag tände på tanken och kunde klart se att han uppfyllde de fysiska kraven ... Men kände Gwen något för honom? Inte så värst. Men vi tog bilderna i alla fall. Senare såg jag några andra foton vi tagit i Huntington Beach, strax söder om Los Angeles. Jag hade sett en chokladisglass i form av en banan i en glassaffär och Gwen förde in den i sig. Ett underbart foto taget utomhus. Så kom jag på att det skulle vara en underbar sekvens att använda den svarta killen igen. Deras lilla sexstund skulle inte fungera så bra men Gwen skulle behålla det som betydde något för henne ... Det bryter ned en hel del barriärer. Jag vet att folk kommer att reagera på det eftersom det är en svart kille och vi antyder kastration. Så vi återvände och gjorde en session till. Bilderna blev underbara men Gwen kände egentligen inget för det hela eller för killen. Det gör det svårt. Men å andra sidan vill jag inte arbeta med någon jag inte känner och behöva förklara för henne att 'Jo ... Jag har en idé om en svart kille som får kuken avskuren ...' Det skulle aldrig fungera. Men jag hoppas att vårt liv tillsammans är intressant nog. Du vet, kanske resor till Sverige och sådana saker. Det är förhoppningsvis kompensation för de kukar hon inte gillar att ha i sig ..." "Och jag skulle ju aldrig få ha sådana upplevelser utan honom ...", säger Gwen. "Eller jag utan dig.", svarar Kroll. "Det är definitivt en udda livsstil ute på någon slags kant. Jag tror faktiskt att jag skiljde mig från min fru på grund av det. Jag ville inte bara sitta hemma. Jag vill alltid se vad som finns runt hörnet. Var som helst i världen. Det kanske går en månad utan att något speciellt händer och sedan händer plötsligt något som får mig att häpna. Om man bara följer sin form kommer magnifika saker att ske. Om man bara arbetar, så händer det. Allt handlar om arbete ..." Tillsammans arbetar Eric Kroll och Gwen träget vidare på nya idéer och scener både till just denna kommande bok och till andra projekt. "En sak leder alltid till en annan.", som Kroll säger. "Jag vet att Gwen njuter av att kissa och jag hade sett det här stora hjulet för länge sedan ... Tanken på att använda det ... Jag tog ett underbart foto av min före detta fru där hon är en stol. Man kunde faktiskt sitta på henne. Det var bara en idé som dök upp plötsligt. Nu kom plötsligt den här 'Kvinna som dricksfontän'-idén ... Vilken underbar idé!" Eric hoppar upp från sin stol och försöker själv iscensätta lämpliga poser. Inspiration, om än av ett udda slag! De skissar på papper och diskuterar om praktiska lösningar inför nattens arbete. Hur fäster man bäst Gwen vid hjulet? Hårt surrad med rep? Kedjor? Gaffatejp? "Det måste alltid finnas humor med i det hela någonstans.", skrattar Kroll. "Om man kan, vill säga. Det kan fort- farande vara erotiskt. Jag tycker att man bör trycka på så många knappar som möjligt och orsaka så mycket uppståndelse som möjligt. Jag måste göra något rätt ... Det hör av sig många människor som vill vara med i mina fotografier. Där finns alltid en känsla av integritet, även om moralen kanske förtunnas. Det är nog det de gillar. Man får alltid integritet med på köpet." Webbadresser: http://www.erickroll.com http://www.fetish-usa.com http://www.taschen.com

Denna intervju är publicerad i Flashback News Agency (FNA) nummer 144 (augusti 2001)

Text & Foto: Carl Abrahamsson