Adam Parfrey - apokalypsens ryttarmästare

Känner du igen begreppet "Apocalypse Culture"? Kultur bottnande i en apokalyptisk tid av förfall, perversion, söndervittring, överskridanden och övergrepp på allt och alla ...? Uttryck av extrem frustration, ofta inte ens medvetna, hos individer eller hela samhällen som inte längre kan hantera konsekvenserna av sin egen livsstil ...? Manifestationer av våldsam panik där storebror med berått mod ber medborgaren vara lugn ... "Apocalypse Culture" heter en bok som kom ut 1987 i USA på förlaget Amok Press. Dess struktur, antologins, och dess form, den billiga pocketbokens, skapade en oväntad komet på den alternativa amerikanska förlagshimlen. Artiklar om konspirationsteorier, totalitära tendenser, individualistiska extremister, LSD och estetikens terrorister var en blandning som tydligen låg rätt i tiden. Boken och dess redaktör, Adam Parfrey, fick uppmärksamhet från många håll. Förbudsivrare skrek om behovet av censur medan subkulturella extremister och deras mer polerade liberala vänner skrek om anti-censur och behovet av debatt. Parfrey, vars New York-baserade förlag Amok Press gett ut titlar som "Michael" (en roman av Joseph Goebbels), "The Manson File" (en bok fylld med kontroversiellt material om, av och med Charles Manson) och "Rants" (även det en antologi med extrema texter) blev något av en subkulturell ikon som av de flesta betraktades som en frihetens förkämpe. En redaktör på yttrandefrihetens intellektuella estradbarrikad. Men som själv mest såg, och fortfarande ser, sig som en hårt arbetande entreprenör med lätt udda intressen. I slutet av 80-talet flyttade Parfrey verksamheten till Los Angeles och startade ett nytt förlag, Feral House. I svallvågorna efter framgångarna med "Apocalypse Culture" planerade han ett flertal titlar, alla med udda och extrema förtecken. I dag, nästan 15 år senare, har han gett ut dem alla. Och många därtill. Med devisen "Feral House, a publisher that refuses to be domesticated" (ungefär: "förlaget som vägrar bli rumsrent"), har Parfrey och hans få anställda markerat ett territorium som även tycks börja fungera kommersiellt. Är kanske apokalypsen över när den kommersialiserats? Eller är det då den verkligen börjar? Rudolph Greys charmerande Feral House-bok om kultregissören Ed Wood, "Nightmare of Ecstasy", utgjorde material och inspiration för Tim Burtons film "Ed Wood" (1994). Något som fyllde på kapital i den ofta ansträngda Feral House-kassan. Parfrey lämnade Los Angeles och arbetade vidare från Portland i ett par år. Men efter en bilolycka och skilsmässa och annat problematiskt, valde han att återvända till brottsplatsen, Los Angeles. "Jag ville ha förstaradsbiljetter till Undergången", som han själv uttryckt det. "Jag kan inte tänka mig en bättre plats ..." Men någon undergång för förlaget kan man inte skönja. Säsong efter säsong kommer mängder av intressanta, kontroversiella och provocerande titlar. Parfrey verkar nästan ha svårt att koppla av i sin framgång, en sjukdom han säkerligen delar med många andra arbetsnarkomaner. Då han inte arbetar på kontoret med redigering, författande och rent affärsmässiga sysslor, reser han runt på föredragsturnéer och bokmässor över hela USA. Efter decennier av vadande genom manuskript om paranoia, hjärntvätt, ufon, konspirationer, satanism, brottslighet, droger, dekadens och nästan allt annat som finns på baksidan av den glittrande amerikanska drömmen, är inte Parfrey trött och uppgiven? Hur mycket längre kan man ta det hela innan det extrema blir rutin? "Det var min största skräck eller farhåga ...", berättar Parfrey. "Då det gällde "Apocalypse Culture 2." Samma titel, samma väg. Jag var tvungen att göra den som en efterföljare. Visst finns det ett mått av likhet, men jag ville inte gå vidare på samma sätt. Jag vill öppna tankarna i många olika riktningar och jag tycker generellt att jag lyckats med förlaget på det sättet. Jag har gjort olika saker hela tiden." Boken Adam Parfrey talar om är uppföljaren till den apokalyptiska kulturens bibel. Då volym ett sammanlagt sålt i 55 000 exemplar till dags dato, hyser Parfrey stora förhoppningar med volym två, som, lämpligt nog, släpptes år 2000. "Jag tycker den tagits emot väldigt väl hittills. På det hela taget tycks folk se den som en bok värd att köpa eller i alla fall diskutera. Det finns ju mer material av det här slaget utgivet i dag. Och folks förmåga att uppfatta saker och ting blir sämre och sämre. Böcker har inte samma slags genomslagskraft som de hade 1987. Jag tror att det har mycket med det att göra ... Folk söker material på Internet och sedan tröttnar de." Adam Parfrey är medveten om vad han själv bidragit till att skapa. En popularisering av de allra mest extrema yttringarna, främst från USA. I det att en ny marknad skapats, finner man också många uppstickare, till exempel inom genren "True Crime" och inom en populär avdelning i USA, konspirationslitteraturen. "Det finns definitivt mer av det jag sysslar med ute nu. Fler böcker ges ut med någon slags kvasisubversiv känsla. Så folk bryr sig inte riktigt om materialets kvalitet längre, verkar det som. Då den första 'Apocalypse Culture' kom ut fanns det ingenting som liknade den. Den kunde inte jämföras med något. Så det är inte så konstigt att den fick så mycket uppmärksamhet." Vad är det då som gör Adam Parfrey så stolt över sin senaste skapelse? I innehållet hittar vi artiklar om den japanske mördaren och kannibalen Issei Sagawa (som efter avsuttet straff blev megastjärna i hemlandet), om bakteriologisk krigföring, om barnporr och nekrofili, om finska ekofascister, sammanslutningen "Jews for Hitler" (med en enda medlem) och militanta amerikanska sionister. Och mycket, mycket (jag menar mycket) mer... Allt torrt och estetiskt presenterat enligt klasiskt Feral Houserecept. Vad är det som gör denna antologi så intressant i förhållande till mycket annan, enligt Adam Parfrey mer krasst exploaterande, sensationalismlitteratur? Naturligtvis är det kvaliteten på texterna. Författare som Colin Wilson och Michael Hoffmann bidrar. Likaså Peter Sotos, Goerge Petros och David Woodard. Samt den före detta Feral Houseanställde författaren Michael Moynihan, vars bok "Lords of Chaos" är en av förlagets absoluta bästsäljare. En anda av subkulturell elit genomsyrar "Apocalypse Culture 2". Något som naturligtvis också gör den "farligare" i Parfreys motståndares ögon. "Det är främst konservativa kristna som plågar mig.", berättar Parfrey. "Precis som väntat ... De ringer och ofredar mig, e-postar och ofredar mig, skriver och ofredar mig ... Varje liten färg på ofredandets regnbåge får jag stå ut med. Helt idiotiskt. Motbjudande." Trots regimskifte i USA och löften om hårdare tag generellt mot material som anses som moraliskt "anstötligt", har Adam Parfrey inte märkt något än. "Nu har vi en ny distriktsåklagare", berättar han. "Ashcroft, en av de där avskyvärda antiabortmänniskorna som är för dödsstraff. De vill rädda foster men döda människor ... Det får jag ingen rätsida på. Ett helt sjukt sätt att se saker och ting på enligt mig. Det är helt otroligt att folk låter det ske. Ett sjukt, kristet sätt att se allt på. Kriminellt, enligt mig. Och han bestämmer över våra lagar! Så jag kan förstå på ett sätt varför många är nervösa och neurotiska inför det hela. Å andra sidan har jag inget till övers för folk som inte vågar stå för det de håller på med. Vad skall de göra? Ge upp? För att de bara är rädda för något ...? Det är nämligen det som händer. Ingen faktisk lag träder i kraft utan folk censurerar hellre sig själva, helt i onödan. Och det gör att den andra sidan blir ännu mäktigare eftersom motståndarna beter sig som svagsinta gnällspikar. Man vill sparka på dem där de ligger och gnäller ..." Adam Parfrey och hans förlag har gått över så många etiska och estetiska gränser att knappast någon annan kan hoppas på att axla manteln och kronan (om nu det skulle vara något att sträva efter). En logisk fråga är väl då om det finns någonting han själv, av personliga eller andra skäl, inte skulle vilja ta upp i de böcker han ger ut? "Visst finns det tabun ...", medger den luttrade förläggaren lite överraskande. "Samhälleliga tabun och gränser som jag inte kommer att överträda. Det skulle helt enkelt göra mitt liv alltför komplicerat. Alltför komplicerat att till exempel fortsätta med mitt företag, som jag ju driver för att tjäna pengar. Jag går så långt jag kan och ofta lite längre. Jag stämdes för ett tag sedan av 'nummer två' i FBI och jag hade ingen juridisk försäkring då. Jag förmodar att han visste om det. Det var enormt mycket problem med det hela, enormt mycket ångest ... Jag går längre än jag borde ibland. Det finns ett par områden jag inte ens vill prata om som är samhälleliga tabun. Om jag gjorde det, skulle jag inte kunna fortsätta ge ut böcker. Det måste jag ta hänsyn till, hur lite jag än vill det." "Jag vill inte gå in på några detaljer, men nyligen var vi inblandade i något där några typer hotade med att stämma oss på grund av något som stod i boken 'The covert war against rock'. De anklagade oss för att ljuga i boken. Sedan kom jag på att typen som faktiskt anklagade oss själv skrivit en bok med exakt samma information! Han försökte bara lura av oss 10 000 dollar ... Det fick mig nästan att må illa. Sådant får mig att vilja ge upp ibland ...", suckar förlagschefen Parfrey som numer, vist nog, har en utmärkt juridisk försäkring. Att det skulle vara helt ofarligt att släppa ändlösa bok- bomber av provokationer tror Parfrey alltså inte. Han tycks veta vad han talar om, om än inte av egen, direkt erfarenhet. Men en av hans närmaste medarbetare och stabsförfattare, Jim Keith, råkade illa ut under mystiska omständigheter. Något som inte förvånar Adam Parfrey ett dugg. "Jim Keith dog för ungefär ett år sedan. Han var på den där Burning Man-festivalen. Han bröt foten och åkte in på sjukhus. Under kirurgin dog han plötsligt. Han var ju medförfattare till boken om Danny Casolero, i vilken vi hittar ett mord förklätt som självmord. Här har vi en olyckshändelse på ett sjukhus som ingen vill ta ansvar för ... Och den döde är en man som höll på med konspirationsteorier och antiregeringsböcker ..." Det enda som kanske kan trösta Parfrey i sammanhanget är väl vetskapen om att om någon hade velat plocka bort honom från det samhälleliga schackbrädet, så hade det skett för länge sedan... 1995 släppte förlaget Parfreys egen bok, "Cult Rapture". Det är en imponerande samling artiklar från olika amerikanska tidningar som San Diego Reader, Village Voice och Hustler. Ofta kretsar artiklarna, precis som Feral Houses utgivning i övrigt, kring udda existenser med förvridna världsåskådningar. Folk med egna system av nödterapi. För att ta några ur högen: mirakelmannen Sai Baba, pervopunkaren G.G. Allin, brutalfeministen Andrea Dworkin och konspirationsgurun James Shelby Downard. Trots att Parfreys val av ämnesområden är en smula förutsägbara och alltid högst subjektiva är hans artiklar alltid välskrivna och kraftigt underhållande. Ångrar han aldrig att han inte skrivit mer? "Jo. Men jag är inte säker på att ångra är rätt ord. Jag ångrar egentligen ingenting jag gjort eller gör. Men jag skulle gärna ha en dubbelgångare så att jag skulle kunna hinna med alla de saker jag vill göra. Jag måste göra avkall på vissa saker eftersom jag är upptagen med redigering och alla affärsmässiga sysslor. Jag började med det här för att kunna ge ut saker som inte fanns ute. Jag ville göra saker som intresserade mig personligen. Det svåra är allt rörande bokföring, skatter, agenter, kontrakt, distributörer och allt det där ..." "Jag kommer ihåg hur jag på det tidiga 80-talet diskuterade med en vän om hur non-fiction var den enda genre vi verkligen var intresserade av. Vi tyckte att man kunde ta det mycket längre än vad vi upplevde skedde då. Men det var ändå mycket mer intressant än det mesta av den skönlitteratur som kom ut då.", minns Parfrey. "Det är stilen som skapar intresse för fakta och information. Folk tror ju mest att det bara handlar om att stolpa upp fakta och att det räcker. Jag tycker det är mycket mer än så. Jag var lite påverkad av Ballard och Burroughs och en del andra författare som Mencken till exempel. Men jag hade ingen lust att försöka likna någon av dem rent stilistiskt. Jag var tvungen att hitta på något eget. Men eftersom jag inte riktigt koncentrerar mig främst på att skriva har jag nästan svårt för att tala som om jag vore författare ..." Adam Parfrey är entusiastisk då det gäller ämnen som ännu inte upptäckts av den breda massan och som ännu inte tilllåtits bli kultförklarade av kommersiella krafter. I "Apocalypse Culture 2" skriver han själv bland annat om företaget Real Doll, som specialiserat sig på "intrikata artificiella människor" (läs: dockor av silikon). Först trodde man att det skulle handla om synnerligen exklusiva sexleksaker, men det visade sig snabbt att många kunder endast använde dockorna som sällskap: pratade med dem och umgicks med dem. Parfreys fascination för genuina excentriker har skapat en hel del bästsäljare för Feral House under årens lopp. Vännen Boyd Rice presenterade Parfrey för Anton Lavey, ledare för Church of Satan i San Francsico. Det resulterade i tre titlar av Lavey ("The Satanic Witch", "The Devil's Notebook" och "Satan Speaks!") och en med honom (biografin "The Secret Life of a Satanist" av Blanche Barton). Kanske var det en slump att Lavey var en stor beundrare av Ed Wood, den minst sagt entusiastiske filmkonstnären som, något missvisande, brukar kallas "kalkonregissör"? Hursomhelst blev Rudolph Greys Wood-biografi, "Nightmare of Ecstasy", en stor framgång för förlaget, inte minst efter att Tim Burtons film blivit en mindre succé. Ett annat amerikanskt uddaoriginal var Jack Parsons. Han arbetade på 30- och 40-talen med att utveckla det raketbränsle som senare fick raketer att kunna lämna vår planet (han har en krater på månen uppkallad efter sig ...) på dagtid och som på kvällstid ägnade sig åt ockulta riter i Aleister Crowleys tradition. Boken om Parsons, "Sex and Rockets", är i skrivande stund även den på väg att bli film. "Enligt producenten, Don Murphy, arbetar de på ett manus just nu. Han säger att det finns intresse från något bolag. Jag håller dock inte andan för den sakens skull. Jag vet hur det fungerar i den där branschen. Men samma producenter har faktiskt en massa filmer på gång: En om Jack the Ripper som filmas i Europa med Heather Graham och Johnny Depp. Också en ny film av Larry Clark. Och han arbetar också på en Mansonfilm. Det verkar förnuftigt av honom att hålla sig till mig ...", kluckar Parfrey belåtet. Finns det då fler spännande excentriker Parfrey skulle kunna tänka sig att ge ut böcker om? "Absolut. Och många av dem finns faktiskt i kommande Feral House-titlar. Till exempel fanns det en person i Tyskland som hette Erik Jan Hanussen. Han var Hitlers egen klärvoajant. Hans historia är verkligen helt otrolig. Vi vet ju vad som hände med brännandet av riksdagen i Berlin och nu också hur en mediefigur i Weimartyskland lyckades bygga upp nazistpartiet som ett seriöst parti som folk började ta på allvar.", berättar Parfrey. "Hanussen drev många tidningar som sysslade med ockultism och profetior, saker som i dag skulle verka helt tokiga. Men vid den tiden tog folk det på allvar. Många olika slags människor, i olika samhällsställningar. Han var sin tids Oprah Winfrey. Han hade mycket att göra med själva skapandet av nazistpartiet. Och han var jude!" Parfrey, som själv har judiskt blod i sina ådror, upphör aldrig att förvånas över mänsklighetens ibland nästan obegripliga komplexitet. Eller, som han själv uttrycker det, dess idioti. Den första utgåvan av "Apocalypse Culture" inleddes för övrigt med ett lämpligt citat av Werner Herzog: "Det finns ingenting mer skrämmande än dumhet." "Det finns en annan man värd att uppmärksamma, vid namn Sidney Reilly ...", fortsätter Parfrey entusiastiskt. "Riley var en slags dubbelagent, en spion som handlade med vapen, lite grann som Sir Basil Zaharoff. Han hade mycket att göra med utvecklandet av Ian Flemings figur, James Bond, och också James Bonds fiender i böckerna. Han hade mycket att göra med många saker ... Vem sålde vapen till vem? När skedde det? Hur började allt egentligen ... Det finns alltid en dold historia bakom allt. Sidney Riley hade mycket att göra med precis just det och folk känner nästan inte till honom alls. Jag är mycket intresserad av att få ut just den typen av böcker." Även andra strängar än författande och förläggande finns på den parfreyska lyran. Någon typ av musikaliskt projekt har alltid funnits vid sidan av Feral House-arbetet. En hel cd kom ut för ett par år sedan, "A sordid evening of sonic sorrows", där Parfrey bland annat tolkar Lädernunnans gamla slagdänga "No Rule" (och gör det bra). "Jag hörde den låten igen efter att jag hittat den begagnad i en skivaffär. Den lät så oskuldsfull och intresssant och den kunde lätt ändras till att passa in på en Parfrey-cd. Jag tänkte också att folk skulle bli en smula förvirrade över låtens "revolutionära" innehåll. För mig är förvirring allt ...", skrattar den musikaliske ceremonimästaren Parfrey. En av de senaste böckerna som kommit ut på Feral House är dessutom "Tape OP", en praktisk manual hur man för en mycket ringa penning kan skapa en helt fungerande studio. Nya skivprojekt är naturligtvis på gång också. "Jag har arbetat på en cd med arbetsnamnet 'Mind Control'. Jag har kontakt med många människor som tror att de är hjärntvättade och kontrollerade. De ger mig alla detaljer om vad som händer i deras liv ... Det är så häpnadsväckande, så otroligt ... Så jag tyckte att jag lika gärna kunde sätta ihop en cd med det materialet", skrockar Parfrey. Då jag frågar om svensken Robert Näslund finns med, han som delade ut information vid Sergels Torg om den "hjärnsändare" som opererades in i hans huvud på 1960-talet, blir svaret nekande. Men Parfrey tyckte i alla fall att Näslunds brev till Carl Bildt 1992 var så pass intressant att han publicerade det i konspirationsantologin "Secret and Supressed" (1993, redigerad av Jim Keith). Planer på att inkorporera ett skivbolag fanns i mitten av 90-talet. För att rida på framgångsvågen med Michael Moynihan och norske Didrik Söderlinds studie av Black Metal-kulturen i Norge, "Lords of Chaos", beslöt Parfrey ge ut en cd med norska Burzum. "Det fanns någon logik i det i samband med 'Lords of Chaos'. Den sålde ganska bra faktiskt. Men jag blev lurad av distributörerna och förlorade pengar. Då tappade jag intresset av att ge mig in i den korrupta branschen. Det har jag bara inte tid med. Vi hade annars skivor planerade med Michael Gira från Swans. Vi skulle också ha gjort min cd, men jag gav den till Frank Kozik (Man's Ruin) i stället. Det fanns en del andra saker också, men det fungerade inte riktigt ... Tyvärr." I stället blev det ett stärkt fokus på Feral House och dess utgivning. Från mitten av 90-talet och framåt har en stadig ström av subversivt och intelligent material mer eller mindre pumpats ut. Parfrey själv hävdar att endast ett manuskript av tusen han får blir publicerat och att han faktiskt läser igenom dem alla! Av utgivningsfrekvensen att döma tycks allt gå bättre och bättre. Eller ...? "Jag är faktiskt inte helt säker på att Feral House är mer framgångsrikt nu ...", tvekar Parfrey. "Vissa böcker säljer bra, andra inte. Allt beror ju på om folk tycker boken i fråga är lika intressant som jag gör. Och om den får uppmärksamhet och att det talas om den. Jag har varken pengar eller andra medel för att kunna marknadsföra böcker som till exempel Random House. Våra böcker måste hitta sin egen publik. Ibland gör den det men ofta inte. Jag försöker verkligen hitta saker som har en slags kärnpublik så att jag vet att det i alla fall finns några som vill köpa den. Så att jag i alla fall kan få igen lite pengar. Det är svårt att betrakta världen, att betrakta det som intresserar mig, och sedan få det att smälta ihop med en marknad." Adam Parfrey tar en paus och betraktar dagsläget. "Vi har fått en hel del bra uppmärksamhet de senaste åren. Det känns definitivt som vi är på väg åt rätt håll. Vi har varit med länge nog, i över ett decennium, och folk ser namnet mer och mer. Folk måste börja lägga märke till det snart. Det är det det handlar om då det gäller medieuppmärksamhet. Då det gäller försäljning är det en helt annan sak ..." "Den bok som inte säljer bra tycker jag är en besvikelse.", suckar han. "Den senaste besvikelsen är 'Pills-a-go-go' (en utsökt bok om amerikaners förhållande till piller, mediciner och droger). Jag arbetade verkligen hårt med den vad gäller det grafiska och mycket annat. Jag tyckte den var fantastiskt bra sammansatt och dessutom provokativ då den berör hela den farmacevtiska industrin och drogvärlden. Det finns många intressanta saker i den, det är definitivt en subversiv bok. Man skall egentligen inte hålla på med den typen av böcker ... Men den har sina fans och de gör mycket väsen av sig. Men den har inte spritts utanför den kretsen. Jag förväntade mig något mycket större." Liksom alla förlag utan massivt kapital för marknadsföring är Feral House och dess enigmatiske ledare medvetna om behovet av att skapa en profil och ett rykte. Parfrey var visserligen känd redan från konsttidningen "Exit" och Amok Press i New York, men han har oförtrutet arbetat vidare på att göra förlaget mer känt. I samband med bokutgivningar, som till exempel med hans egen "Cult Rapture", arrangerade han en konstutställning av extrem samtida konst. Under hösten 2000 åkte han och kontroversiella författaren Peter Sotos på turné för att göra reklam för "Apocalypse Culture 2". "Jag vill ju inte hålla på med saker som ignoreras eller inte lämnar ringar på vattnet. Jag är intresserad av sociologi och av hur saker och ting påverkar kulturen och hela världen. Men jag är ingen Svengali. Jag kan inte få saker att hända så mycket som jag blir anklagad för ... Men självklart lägger jag märke till vad som påverkar världen.", berättar han och fortsätter med att tala om viljan att jobba med andra medier för att få ut det "apokalyptiska budskapet". "Ett franskt produktionsbolag kallat "Sabotage" gjorde nyligen ett program om paranoia. De vill göra ett till, om 'Apocalypse Culture', för fransk tv. Richard Metzger från disinfo.com gjorde precis ett 'Apocalypse Culture'-program för Englands Channel Four. Det var jag inblandad i. Richard sade att han påverkats av boken och av Feral House vad gäller det han själv håller på med. Så det har ett inflytande oavsett om det är jag som gör det eller inte. Jag är mest intresserad av att hålla på med video och tv för att man kan göra andra saker än med böcker. Och det når en större publik. Folk läser mindre och mindre på grund av att de inte längre kan koncentrera sig. Folk kan inte klara av böcker längre ..." Dessa hävdanden, som nog alla kan hålla med om är dagens sanning år 2001, utgör en central del i Adam Parfreys dystopiska gryta. Misantropin, som onekligen bottnar i en slags uppgivenhet inför den obegripliga dumhet världen runtomkring uppvisar, blir i Apokalypsens kultur ett skyddsnät. Den "estetiska terrorism" Parfrey säger sig förespråka blir i hans värld en tät gummikostym man drar på sig då man skall igenom skyttegraven, gettot, avfallstanken, sophögen, korruptionen och det regionala inbördeskriget för att komma till någon form av ny civilisationsanhalt. "Den västerländska civilisationen darrar till och jag ger den bara en snabb liten spark för att hjälpa den falla ordentligt.", har han sagt i en tidigare intervju. "Jag ser en intressant kommande tid ...", börjar Adam P då jag påminner honom om citatet. "Jag är inte så säker på att den är så ljus, men jag är lycklig över att leva just nu. Det är intressanta tider. Det räcker gott för mig. Jag ser hyckleriet i hur samhället fungerar och folk har verkligen svårt för att tala sanning på någon som helst nivå. Folk ljuger rätt och slätt för varandra 24 timmar om dygnet. Inte så konstigt att så många desperata saker händer hela tiden ... Och ingen vill ta ansvar. Det skapar en enorm fientlighet inom mig, hur världen ser ut i dag. Så jag tror att det är därifrån den kommentaren kommer." Självklart är Adam Parfrey också medveten om att ingen tvingar honom att syssla med det han sysslar. Han älskar sitt arbete med förlaget och, liksom alla amerikaner, är han stolt över det han byggt upp genom hårt arbete. Den ibland överväldigande misantropin kanske får betraktas som en yrkessjukdom? "Jag är inte så säker på att jag är överväldigad eller så ...", skrattar Parfey till och tar en paus. "Ofta har det att göra med att det jag sysslar med ju är bisarra åsikter och märkliga antaganden och så vidare. Jag har träffat människor som är mer desperata och fulare och mer moraliskt förorenade än jag någonsin kunnat föreställa mig ... Det är det som överraskar mig, hur lågt den mänskliga rasen kan sjunka." Samtidigt som detta fenomen är lite av hans affärsidé ... Från "Death Scenes, a homicide detective's scrapbook", över de båda volymerna av "Apocalypse Culture", hans egen "Cult Rapture", till en av de senast utgivna böckerna, "Muerte! - Death in Mexican Culture", finns exempel på exempel hur människan får allt svårare att anpassa sig till sin egen tid. Extrem brutalitet och aggressivt förfall å ena sidan, övergödda excesser och narcissism på gränsen till döden å den andra. "Ett exempel på det från "Apocalypse Culture 2" är mr Awesome.", inflikar Parfrey. Mannen han syftar på är en bodybuilder på dekis som knappt har råd att betala sin hyra men som insisterar på att bemötas som en kändis. Hans "claim to fame"? Han finns med i 1986 års Guinness Rekordbok som havandes high score i spelet "Missile Command". Adam Parfrey suckar vid tanken på mötena med mr Awesome, någon som vägrar att inse sina egna svagheter och diametralt försöker hävda de styrkor som inte existerar. "Liksom de flesta i USA, tror han på kändisskapet, nästan som en religion. Alla tycker att de borde vara berömda eller viktiga eller värda uppmärksamhet ... Till vilket pris som helst! Det är ett av de där riktigt desperata och märkliga sociologiska syndromen. Mr Awesome är ett skinande exempel bland alla dessa människor, en personifiering av själva idén ..." Från "Exit" över Amok Press till Feral House. Resan har inte varit speciellt lång om man ser till tiden: en till två decennier. Men kvaliteten och takten har bara ökat, vilket tyder på en slags drivkraft bortom begrepp som lönsamhet eller entreprenörskap. Parfrey själv är inte främmande för att se sig själv som en Wilsonesk "outsider", som kreativt drivs framåt av sina egna problem med att hantera omvärlden. Hur formulerades detta outsider-etos i Adam Parfrey? "Jag tror att det mest hade att göra med att jag föll för punken då den kom. Inte så mycket musiken, men att jag i hela rörelsen fann en attityd som inte accepterade den allrådande etiken. Jag vill inte framstå som någon slags fanzinemänniska men jag gillade 'Gör det själv!'-andan i det. Där fanns också intelligenta människor som helt enkelt var otillfredsställda med hur de förväntades acceptera världen och hur den presenteras för dem via massmedier. De accepterade inte att det var som det var. Det kanske är en förenkling att säga så, men jag tror också att det haft med droger att göra. Och förmodligen alla attityder som skilde sig från de jag växte upp med. Det är svårt att sätta fingret på någon speciell orsak. Det var bara något som attraherade mig. Kanske är det mitt horoskop, vem vet ...?" Vad kan man vänta sig i den närmaste framtiden från Feral House? Ja, inte tycks böckerna bli mindre intressanta ... Förutom boken om Hitlers klärvoajant Hanussen kommer under sommaren och hösten "Bubblegum Music is a naked truth - The dark history of pre-pubescent pop, from Banana Splits to Britney Spears" och "Strange Creations", en antologi med olika minst sagt udda skapelseberättelser från minst sagt lika udda personer och sekter. Så rullar det på i det parfreyska psyket ... Något driver honom och det kan inte direkt sägas vara pengalystnad, då ett av de bästa villkoren där är att tillfredsställa flertalet i stället för att få dem att våldsamt hosta upp sin Coca Cola då de förstrött bläddrar i till exempel "Muerte!" eller "Death Scenes". Krass misantropisk exploatering eller inte? Det är något som var och en som orkar får avgöra. Men en sak är säker: I den amerikanska subkulturvärlden är Adam Parfrey sannerligen en mörkrets furste. En stor sådan. I hans envetna utgivning av kvalitativt material som förmodligen aldrig skulle hitta hem någon annanstans, har han öppnat mångas ögon för en verklighet som i många fall är än bistrare och mer makaber än vad folk (i alla fall i USA) någonsin hade kunnat tro ... Det, om något, är att betrakta som en god gärning. Webbadress: http://www.feralhouse.com

Denna intervju är publicerad i Flashback News Agency (FNA) nummer 139 (mars 2001)

Text & Foto: Carl Abrahamsson