Al Goldstein säger "Fuck You" till Sverige

"Screw välkomnar dig till det första numret av den mest upphetsande nya publikationen i västvärldens historia. Du är på jungfruresan med den första tidning som ser sex som något OK och som inte gör någon stor affär av det. Folk knullar och gör andra saker med varandra. Vad det än är, så tänker vi inte klaga på det. In i örat eller in i näs- borren ... Det är din ensak. Vi lovar att aldrig retuschera bort könshår eller trolla bort ett könsorgan. Vi kommer inte att be om ursäkt för någonting. Vi kommer att veckla ut en hel värld av sex. Vi kommer att vara konsumentombudsmän när det gäller sex. Vi kommer att rapportera; rapportera på och från sängen, golvet, på och från de yttersta kusterna i hela världen och sedan rapportera igen, till dess att hela världen förstår budskapet - SEX ÄR KUL." - Ur Screw Magazines ursprungliga manifest, 1968 Las Vegas, januari 2001. Jag ringer på en klocka vid den eleganta hotellsvitens dörr. Innanför finns Al Goldstein, amerikanen som grundade tidningen Screw 1968 och som drivit den sedan dess. Jag kan höra honom ge någon en utskällning därinne. Ljudet av en telefonlur som slår mot sin klyka. Snabba steg och så öppnar han. Jag lotsas in av legendariske Mr. Goldstein, 65 år gammal och endast iklädd Screw T-shirt, guldkedjor och ett par alltför stora boxershorts. Självklart finns den söndertuggade cigarrstumpen i munnen. Självklart kliar han sig obesvärat i rumpan. Han bjuder mig att sitta ned i en soffa och makar undan högar med papper. Han har ännu ett telefonsamtal att klara av, något flygbolag som skall få sig en utskällning ... Rummet är i totalt kaos. Kartonger med reklammaterial, gamla nummer av Screw, kläder, skräp, matrester i plastförpackningar och annat bråte huller om buller. Ut från badrummet kommer en nätt liten asiatisk kvinna och hälsar med en hårtork i handen. Hon nickar och ler förmenande mot Goldsteins aggressiva samtal, i vilket han hotar stämma någon om han inte får som han vill. Jag nickar tillbaka. Det verkar som om han får som han vill till slut. "Ett litet ögonblick, bara ...", säger han till mig. Vi har träffats förr så formaliteterna är redan överstökade. Jag sätter mig tillrätta i soffan och tänker tillbaka på Goldstein som fenomen och Screw som förhållandevis viktig åsiktsagent i ett USA som med jämna mellanrum försöker skruva i restriktionens skruvar lite hårdare ... Då detta sker, på lokal nivå i New York eller på nationell nivå, finns Goldstein och hans tidning där som en bullterrier som biter tillbaka och inte vill släppa taget. Något som skapat en formidabel samling inflytelserika fiender men också en mängd dito vänner under decenniernas lopp. 1968 var ett omvälvande år, inte bara för USA utan för västvärlden som sådan. Efterkrigsgenerationens välgödda uppror mot rådande strukturer och asiatiska krig skapade svallvågor inom alla områden i samhället. I USA, där hippieeran fortfarande rådde, främst på Västkusten, hamnade sexuella teman och tabun alltmer i blickpunkten. Ungdomarnas frigjordhet tolkades av äldre generationer som ansvarslös provokation. Bittra strider mellan meningsmotståndare genomsyrade höga såväl som låga kanaler i kultur och medier. I New York drömde den unge pressfotografen och journalisten Alvin Goldstein om ett forum för radikala idéer när det gällde sex och politik. Det viktiga var att sex skulle framhävas som något positivt och inte som något skamligt eller smutsigt. Tillsammans med vännen Jim Buckley investerade de allt de hade, cirka 300 dollar, i första numret av Screw Magazine. Där blandades kontakt- och sexannonser med frispråkiga recensioner av pornografi och kultur. Och där kunde Al Goldstein obehindrat orera om aktuella ämnen i en sant bitsk, satirisk ton som direkt retade gallfeber på olika typer av makthavare i New York och USA. Tidningen fick snabbt gensvar och växte under 70-talet till en väldistribuerad sextabloid. Men bara i New York. Att skapa ett nationellt nätverk för distribution gick helt enkelt inte, eftersom tidningen innehöll så mycket material som var olagligt i många amerikanska stater. Rättsprocesserna avlöste varandra. Goldstein arresterades 19 gånger och ställdes till och med inför rätta av ingen mindre än Richard Nixon vid ett tillfälle ... Tidningen var samtidigt ultrahipp och kända stjärnor som Jack Nicholson, John Lennon och andra ställde gärna upp på intervjuer. För att inte tala om alla stora sexstjärnor under 70-talets gyllene pornografiska era ... Rekord- numret (vad gäller försäljning) var då man publicerade nakenbilder på Jaqueline Kennedy-Onassis. Numret sålde i häpnadsväckande 530 000 exemplar! Tidningen finns i dag kvar men är endast en skugga av sitt forna jag. Gamla, trista porrbilder, plumpa pseudopolitiska collage och Goldsteins fortsatt humoristiskt rabiata ledare skapar en ram för något som egentligen är en stor annonstidning för lokal sexverksamhet i staden New York. Men imperiet har ingalunda stagnerat. Al Goldstein är synnerligen aktiv, med webbplatsen www.screwmag.com, kabel-tv-programmet "Midnight Blue" (även det en 70-tals- skapelse), video och cd-r-produktion. Samt konkret prostitution på en bordell på holländska St. Maartens. No rest for the wicked, som det heter. "Ursäkta mig ..." Mr. G vräker sig ned i soffan bredvid mig och vi sätter igång intervjun. "Låt oss gå rakt på sak ...", börjar han. "Du undrar om nätverksamheten och prostitutionen ..." Jag nickar. Han är ökänd för att köra över journalister som inte intresserar honom, så det bästa är bara att nicka och se vart det leder. "Bra. Jag kan säga som så: Jag är mycket lycklig över Internet och vår webbplats. Vi har haft screwmag.com i tre år nu. Som du vet, så handlar det om sex. Om att knulla. Alla gör det. Den stora driften. Folk kommer alltid att knulla och det kommer alltid att utnyttjas av ekonomiska intressen. Vilka än omständigheterna är, så kommer det att finnas en paketering av det hela. Det är bara så livet är. Verkligheten består av att folk knullar och en marknadsföring av produkter som beskriver det." Telefonen ringer igen och Goldstein masar upp sin tunga kropp. Hans sekreterare ringer från New York och berättar om kommentarer hon hört om Goldsteins tal aftonen innan. Då branschtidningen Adult Video News hade sina Oscarliknande utdelningar till porrstjärnor och Goldstein passade på att förolämpa så många och så mycket han kunde. Goldstein lyssnar och kommenterar kommentarerna emellanåt: "Jävla idioter... Jävla judar... Jävla crackrökare..." "Vad vi har med Internet...", fortsätter han, nu på plats i soffan igen. "Vad vi har med Internet, precis som det var med video och nu även med DVD, är helt enkelt bara olika leveranssystem. Internet är bara ett leveranssystem. Knullandet är detsamma men systemet ett annat. Pornografin ligger alltid längst fram. Betamax kom ut 1980 eller ungefär då. De första kassetterna var porr. Hollywood var alltför upptaget med att se över upphovsrättsliga aspekter, så ett tag var 90 procent av allt material på video hårdporr ..." "Just nu har pornografin på video 15 procent av marknaden i USA, men betydligt mer i reda pengar eftersom produkterna är dyrare. Prissättningen är så mycket högre. Återigen ... Vad allt handlar om är olika leveranssystem inom samma gamla koncept ..." Goldstein tar en paus. Innan jag ens hunnit fråga om den gamla goda tiden med Screw Magazine, skjuter Goldstein vidare från höften. "USA är moralistiskt och puritanskt och totalt hycklande ... Det är ett sjukt land och jag är alltid redo att attackera USA. På många sätt hatar jag mitt land, men trots det sitter jag här 32 år senare på ett trevligt hotell med lite pengar på fickan ..." Där Goldstein skapat ett litet, men trots det väl fungerande imperium av diverse snuskerier, glömmer många bort hans politiska och egentligen ultra-amerikanska patos om individens frihet och en absolut yttrandefrihet. Han tycks själv dock aldrig få nog av att tjata om hur till exempel Hustlers Larry Flynt stulit det rättshavererande och provocerande konceptet från Screw. "Jag är medveten om tidningens begränsningar men stolt över den ändå. Därför är jag extra lycklig över nätets snabba utveckling. På grund av politisk oärlighet och det amerikanska systemets hyckleri, så säljs Screw Magazine bara i New York. Men nu ändras det. Folk i Sverige, folk överallt kan nu hitta mina skriverier och Screw på nätet. Det är bara leveranssystemet som förändras, men just det här befriar mig verkligen. Jag var som en jude i Tyskland under lång tid. Bakom ett högt staket. Folk hörde talas om mig och om tidningen men ingen har kunnat få tag på den. Men nu kan alla som har en dator hitta rätt. Teknologin har verkligen räddat mig ..." För Goldstein, som trots sitt patos även tycks extremt upptagen av pengar och lönsamhet, måste den begränsade distributionen under nästan tre fulla decennier varit frustrerande ... "Verkligen. Men det är faktiskt inte det viktigaste ...", betonar han. "Alla diktaturer försöker begränsa yttrandefrihet eftersom de är rädda för sann frihet. I Ryssland, innan allt föll samman, var pornografi och homosexualitet kraftigt kontrollerade. Tanken var kontrollerad. Sex är en förlängning av tanken. För mig är därför alla dessa nya teknologier synnerligen upphetsande. Jag är visserligen äldre nu, men det betyder i alla fall att mina budskap sprids ..." Efter en senhöst av dokusåpastinkande demokratisk loppcirkus i USA, tog så en mer restriktiv falang makten till slut. En av de största utredningar som pågått under lång tid inom den "administrationen" är hur saneringen av sex- och pornografibranscherna i USA skall gå till. Att de skall saneras tycks nämligen helt bestämt, oavsett vad det amerikanska folket må tycka eller inte. Inte minst märktes en begynnande Bush Jr-paranoia i porrbranschen just denna vecka, då de flesta aktörer, producenter, distributörer och andra samlats till årets porrmässa i Las Vegas. Goldstein, som representerar en slags "hederlig" old school-pornografi, avskyr nya radikala producenter men avskyr ännu mer de kommande restriktionerna. "Alla borde vara rädda. De är sådana otroliga idioter. De är rädda för allt. Jag är inte rädd för någonting. Det finns alltid de som är rädda för sex och rädda för frihet och de som inte är rädda alls. Ingenting har förändrats. Alla talar om friheten under demokraterna ... Totalt skitsnack! Clinton blir avsugen i Vita Huset och försöker censurera Internet ... Det var under Clinton som PX- butikerna fick censur. PX är en slags affär för soldater, där de kan köpa alla slags saker. Soldater är folk som utbildas för att döda och föra krig och de är alla över 18 år. Men nu kan de inte längre köpa Screw Magazine, Hustler eller Penthouse eftersom det nu blivit olagligt att sälja dem där ..." Al Goldstein skruvar på sig i soffan och tänder sin cigarr som ser ut att vara genomvåt av aggressiv saliv. Då den till slut glöder lite, fortsätter han tiraden lika hetsigt som tidigare. "Allt detta under Clinton. Djävulen är djävulen är djävulen ... Rädslan för George Bush betyder ingenting för mig. Sexualitetens fiender kommer alltid att finnas där. Jag knullar George Bush. Jag knullar Bill Clinton. De är alla avskum och jag hatar dem alla. Och de som är rädda, de i branschen, är fega små rövhål och jag hoppas de alla kommer att arresteras. Jag arresterades i samband med ett tryckfrihetsmål då de rullade i pengar. Jag hoppas de alla leds bort i handklovar och vidare mot fängelse. Då får vi se hur tuffa och modiga de är. Jag hatar verkligen de flesta i den här branschen ..." "Tror du inte att det är ömsesidigt?", undrar jag försynt. Al Goldstein tar en paus och plockar fram en helt ny cigarr. Den asiatiska kvinnan tycks ha somnat på sängen, med hårtorken i handen. "De hatar mig och jag hatar dem ...", fortsätter han. "Om du såg mig i går kväll så såg du hur jag attackerade dem alla. Ingen av dem annonserar i Screw. De är inte mina vänner. Jag är illa omtyckt därför att de flesta i branschen är meningslösa skithögar. Jag är den enda som vågar nämna politik i branschen. Det är inte för att jag visar knull. Många visar knull. Men jag visar politiker som knullar och det är därför jag arresteras ..." "Men i själva verket är det jag som är konservativ i förlagsbranschen om man vill se det så ...", suckar han uppgivet. "Eftersom jag inte visar fistfucking eller kvinnor som kissar. Jag är nöjd med att ha en kvinnas läppar runt min kuk och min tunga i hennes fitta. Den typen av bilder är fortfarande något jag tänder på. Jag behöver ingenting kinky eller udda eftersom jag redan upplevt allt det. Ibland kan jag känna som om världen passerat mig totalt. Att mitt bäst-före-datum är förbi." Om Goldstein inte på ett tidigt stadium hängt med i nya medier och deras utveckling hade nog situationen varit värre. Kabel-tv, video, cd-r och Internet har alla hävdat hans varumärke framgångsrikt då decennierna avlöst varandra. Men det går inte att ta miste på att tidningen ändå är det speciella Goldsteinska skötebarnet. "Screw Magazine kämpar ekonomiskt. Och ändå har jag aldrig varit stoltare över varje nummer än nu. Det är vår satir som gör det. Våra politiska kommentarer och vår humor är briljanta och, tycker jag nog, bäst i världen. Men tråkigt nog äts vi upp levande av Larry Flynt och Bob Guccione (Penthouse/red.). Jag skrev faktiskt ett brev till Larry nyligen där jag bad honom köpa ut mig från Screw. Webbplatsen är också bra, men vi kan ju tyvärr inte konkurrera med de stora pojkarna ..." Al Goldstein är nu högröd i ansiktet, uppgiven ena sekunden och echaufferad den andra. "Har ditt politiska intresse alltid varit lika viktigt som ...?", börjar jag. Goldstein avbryter. "Det är det enda jag är intresserad av. Knullandet är helt sekundärt. New Yorks borgmästare, Giuliani, en katolsk avskumsfascist, är den värste av alla ... Jag skall stämma dem ..." Al plockar fram ett nummer av Screw och visar mig ett fotomontage på en mängd dignitärer i en gruppsex-session. Klipp- och klisterhumor på hög nivå? "Det här är medlemmarna i USA:s Högsta Domstol ...", skrattar han högt. "För mig är sexet enkelt, att visa någon som blir avsugen eller en knullscen. Det är de politiska aspekterna i det hela jag gillar ..." Då jag undrar om han tror att Screw haft någon positiv effekt under årens lopp, nickar han stolt. "Det har frihet alltid. Här är förresten New Yorks borgmästare som knullar polismästaren ..." Han visar mig ett annat fotomontage i tidningen och skrattar igen. "Jag har arresterats, jag har satts i handklovar på grund av de politiska budskapen i Screw. Jag vet inte om just det medfört något gott eller inte. Jag bryr mig inte. Jag är i grund och botten journalist. Jag jobbade för New York Times och många andra. Jag ser något och kommenterar det. Allt jag egentligen äger är mina observationer." En sak är säker. Trots Screw Magazines begränsade distribution, har Al Goldsteins observationer sedan 1968 varit en smolk i bägaren för många bigotta och distinkt intoleranta personer och myndigheter. Trots många jämförelser dem emellan, vill dock inte Goldstein se sig som någon slags intellektuell Larry Flynt. "I USA har vi många hjältar. Inte Larry Flynt. Larry är visserligen modig men kom ihåg att jag kom igång sex år innan honom. Men ta folk som Lenny Bruce. För mig är Lenny Bruce en amerikan som öppnade många viktiga dörrar till olika aspekter av frihet. I den litterära världen finns James Joyce, Henry Miller. Tidigare Rabelais. Jag kommer från den traditionen. Den som förolämpar den artiga världen. Jag bryr mig inte om vem jag förolämpar ..." En annan viktig inspirationskälla för Al Goldstein i begynnelsen var advokaten Charles Rembar. Från 40-talet och framåt drev denne New York-advokat en mängd mål rörande yttrandefrihet. Han representerade författare och förlag som slogs mot polisen och postmyndighetens rätt att beslagta "obscena" böcker. "Rembars bok om hur han vann 'Fanny Hill'-målet i USA:s högsta domstol, 'The End of Obscenity', kom ut 1968, samma år som jag startade Screw. Vi var tvillingsjälar. Vi tände gnistan för den explosion av erotika som skulle komma att prägla 1900-talets sista tredjedel." Jag frågar Goldstein om det inte finns en distinkt skillnad mellan Rembars metodik och hans egen spontana aggression. "Som sagt ... Jag bryr mig inte om vem jag förolämpar. Jag fällde någon kommentar i går vid Adult Video News-galan som upprörde judar. Jag är själv jude. Inte religiös dock. Jag är ateist. Jag fällde en kommentar om min vän Ron Jeremy. Han är för övrigt min allra bäste vän. Jag fäller alltid kommentarer om honom, om hur hårig och ful han är. Jag sade i går att han blivit så fet att hans hud skulle kunna bli många lampskärmar ... Han skulle kunna bli minst 50 lampskärmar. Då blev det buanden och skrik från publiken. Då jag var klar, kom fem judar fram och hävdade att jag kränkt dem. Att jag gått för långt. Min kommentar? 'FUCK YOU! Ni skriver inte mina observationer. Ni existerar inte i mitt sinne. Dra åt helvete, era jävla judesvin ...' Jag är inte till salu. Jag bryr mig inte. De betalar inte min hyra." I sina minst sagt humoristiska "skrönikor" i Screw häcklar Goldstein allt och alla. Alla etniska minoriteter får sitt. Inte minst New York-judarna, den grupp Goldstein själv tillhör. Med blandade känslor, som han själv uttrycker det. "Min far var mycket passiv och feg, nästan som en slav under judiska redaktörer på en konseravtiv tidning. Det är något jag reagerat på. Jag blev antagonist. Och min son har i sin tur blivit en sann gentleman. Han är sant konservativ. Han är 26 år gammal och går på Harvard och läser juridik. Han är en gentleman, inte alls som jag. Han vill inte förnärma någon eller något. Jag lever för att förnärma allt och alla." Ingen kan förneka att det varit ett lyckosamt "val" i Al Goldsteins fall. En sexälskande "agent provocateur" utan tendenser till rädsla. Som trots fyra skilsmässor lyckats skrapa ihop en angenäm slant att busa upp och investera. "Egentligen kan jag inte klaga ...", suckar Al Goldstein. "Å ena sidan vill jag gärna bli inbjuden till alla artiga fester. Men det blir jag inte. Man kan inte pissa på gräddans skor och samtidigt bli inbjuden till deras fester. Det är lite grann av ett dilemma för mig. Jag skulle gärna vilja vara en trevlig och älskvärd farbror, men inom mig har jag ett behov av att skrika ut sanningen, så som jag upplever den. Jag säger 'Fuck You!' till samhällets grädda." Denne välmående porrpotentat styr sitt imperium via huvudkontoret i New York, men har även lägenhet och verksamhet i Amsterdam och Los Angeles och ett hus värt tre miljoner dollar i Florida ... "Framför mitt hus i Florida har jag ett tre meter högt 'Fuck You!'-finger. Det blev över från något 'Spin City'-avsnitt och jag fick det ... För mig är det perfekt. Då jag dör vill jag inte ha någon gravsten. Jag vill ha ett 'Fuck You!'-finger!" Al Goldstein verkar dock inte ha för avsikt att dö. Inte än i alla fall. Trots många klagosånger i de egna spalterna om den vacklande hälsan och om hur Viagra räddat hans liv (eller i alla fall hans "livskraft") smider han nya ränker hela tiden. Det senaste projektet är en bordell i holländska kolonin St. Maarten. Så fort jag tar upp ämnet prostitution lyser han upp och hoppar som ett nöjt barn ... "Det är spännande eftersom jag verkligen älskar sex så mycket. Jag gillar sex. USA är så förstört ... Är prostitution förresten lagligt i Sverige?", undrar han. Jag skakar på huvudet och förklarar skamset det patafysiska i att sex inte får köpas men att det inte är olagligt att sälja sex. Al Goldstein förstår lika litet som jag eller andra svenskar. "Då har ni verkligen problem. Prostitution borde ju vara laglig överallt!" Nu ångar Goldstein på och tvingar mig att skämmas för Sverige. Igen. "Droger då? Lagligt?" Jag skakar på huvudet. "Herregud ... Då har ni verkligen problem. Det är ju lika sjukt som i USA ... Är det ingen som kämpar emot?" Jag skakar på huvudet för tredje gången. "Det var sorgligt att höra. Sverige verkar vara ett patetiskt land. USA är stört, puritanskt, men det finns i alla fall de som kämpar emot. Vissa saker kan man få tag på lagligt numer, till exempel marijuana på recept. Det är därför jag har ett ställe i Amsterdam. Så att jag kan åka då och då och verkligen njuta av all hasch och marijuana obehindrat. Holland är verkligen ett fantastiskt land på det sättet. Hursomhelst, det viktiga är att man slåss tillbaka mot idioterna. I grund och botten handlar det om att religion förstör. De flesta tycks tro att det som skapar njutning är av ondo ..." "Åter till prostitutionen ...", fortsätter Goldstein entusiastiskt. "Så som jag ser det betalar man alltid för fitta. Jag har varit gift fyra gånger. Sex kostar alltid pengar. Män och kvinnor är annorlunda. Kvinnor vill ha kärlek och män vill bli avsugna. För mig betyder en bordell den ärligaste typ av sex som finns. Jag har lurats i alla mina fyra skilsmässor. Med en hora vet jag att jag kommer att betala si eller så mycket. Att vara hallick är helt perfekt för mig. Min nya bordell är upphetsande för mig framför allt för att det är något ärligt över den. Pornografi är något ärligt. För mig är romantik oärlighet. Romantik är sin egen porr. Det finns något förvrängt över det. Porr är absolut förvrängd också, med alla killar som har så stora kukar och alla tjejer som får en massa orgasmer. Varje genre har onekligen ett mått av förvrängning. Mitt horhus är en förlängning av min personliga filosofi ..." Här ringer telefonen och avbryter vår lilla pratstund. Nu är det någon som skall stämma Goldstein. Jag packar ihop mina saker och reser mig. Då han talat färdigt (och avslutat samtalet med ett rungande 'Fuck You!') tar vi farväl för den här gången. På väg ned i hissen inser jag att jag glömde att fråga hur det gick med försäljningen av hans sperma på Ebay. 25 000 dollar per kryogeniskt korrekt dos ville han tydligen ha. Undrar fortfarande om han fick det eller inte. "Vad allt handlar om är olika leveranssytem inom samma gamla koncept ..." Så sant som det är sagt! Webbadresser: http://www.screwmag.com http://www.caribgirls.com

Denna intervju är publicerad i Flashback News Agency (FNA) nummer 138 (februari 2001)

Text & Foto: Carl Abrahamsson