R.U. Sirius menar allvar ... eller ...?

"I want each and every American to know for certain that I'm responsible for the decisions I make, and each of you are as well." "I am a person who recognizes the fallacy of humans." "It's clear our nation is reliant upon big foreign oil. More and more of our imports come from overseas." "I know the human being and fish can coexist peacefully." "I think we ought to raise the age at which juveniles can have a gun." "Will the highways on the Internet become more few?" "The important question is, how many hands have I shaked?" (George W Bush) I Mill Valley strax utanför San Francisco är tempot lugnt. Lugnt och skönt. Exklusiva butiker och kaffebarer frekventeras av välbeställda gamla hippies och yngre yuppies, alla på jakt efter en perfekt intellektuell förort i naturskön omgivning. Här finns till exempel R.U. Sirius, eller Ken Goffman som han egentligen heter, i det närmaste en syntes av Hip och Yup. Hans långa, tunna hår och solglasögon skulle kunna pryda en typisk kalifornisk före detta rockstjärna. Eller en hippie som låtit drömmen om att lämna allt bakom sig bli en hobby att småpyssla med då en dag av intensiv aktiespekulation är över. Då man pratat en stund med Mr. Sirius står det klart att skenet faktiskt inte bedrar speciellt mycket. R.U. Sirius är mest känd för att ha arbetat med en snudd på legendarisk tidning på 80- och 90-talen, "Mondo 2000". Påkostad och grafiskt överflödande, på gränsen till sinnesvidgande. Fylld av material som inte bara beskrev utan även ledde en kulturhybrid bestående av Internet, teknologi, science fiction såväl som vanlig fiction, ravekultur, designerdroger och generell psykedelia. Allt kryddat med en amerikansk entusiasm och framtidstro som definitivt skulle behövas i Silicon Valley i dessa dagar av lågkonjunktur och pessimism. Trots att Sirius så starkt förknippas med tidningen var hans inblandning sporadisk. Men "Mondo 2000" blev onekligen en kreativ språngbräda för honom som lett vidare till föredragsturnéer, artiklar, böcker och uppmärksamhet över hela den teknologiflörtande världen. Nu senast är det ett politiskt parti, helt enkelt kallat "The Revolution", som tar upp det mesta av denne mångsysslares tid. Som så mycket i R.U. Sirius historia är projektet en blandning av journalistiskt iakttagande av livet och det amerikanska samhällets absurditeter, av filosofi med filantropiskt patos och dessutom en rejäl dos humor. Goffmans nom de plume "R.U. Sirius" ("Menar du allvar?") är synnerligen väl valt. "Jag är faktiskt chockad över att jag tas på allvar!", berättar Sirius och brister ut i ett lågmält skratt. "Jag är nästan förnärmad över att Time trycker en artikel jag skrivit utan att be om en förklaring ... Något måste vara fel någonstans!" "Jag flyttade hit till västkusten 1982 ...", fortsätter Herr Sirius avslappnat, till synes fortfarande nöjd med flytten. "Jag var då 30 år gammal. Jag visste inte riktigt vad jag ville göra förrän jag var 30. Jag visade lite talang för att skriva i high school och på 70-talet redigerade jag en undergroundtidning. Men jag betraktade aldrig skrivandet som en karriärmöjlighet. Tidningen gjorde jag mest för att det var en cool sak att hålla på med då. Jag trodde faktiskt att det skulle bli revolution ...", skrattar han. "Då jag gick på College spelade jag med ett punkband och studerade för att bli författare. Då hände något. Jag fick en dos av 500 mikrogram LSD och bestämde mig för att en ny psykedelisk våg var på gång ... Då jag berättade om det för mina kompisar i Rochester, New York, brydde de sig inte det minsta. De ville bara skriva ännu en låt som lät som Iggy & The Stooges ..." Ken Goffman packade ihop sina saker under många års tid på östkusten. Att bara helt sonika flytta var inte alltför enkelt. "R.U. Sirius" som person hade ännu inte helt formulerats inom honom. Men att det började ske rådde det inga tvivel om. "Jag ville leva i en öppnare miljö, i ett annorlunda sätt att tänka. När jag väl flyttat startade jag en neopsykedelisk tidning som hette "High Frontiers". Den kom ut mellan 1984 och 1988. Det var material om psykedeliska droger och experimenterande i förgrunden men där fanns också ett intresse för ny teknologi och ny vetenskap, om än lite i bakgrunden." Då "High Frontiers" funnit sin publik och börjat uppmärksammas, slog det R.U. Sirius och hans väninna "Queen Mu" att kanske fokusen borde ändras en smula ... Kanske fanns det ännu mer intressanta saker att ta upp? Eller kanske kunde saker och ting presenteras på ett mognare sätt? "Efter att jag varit här i Kalifornien ett tag och umgåtts med personer som var intresserade av vad vi höll på med, insåg jag att många av dem faktiskt höll på att utveckla helt nya teknologier. Programskapare, programmerare, visionärer ... Vi började mer och mer umgås med dem i Palo Alto ... high tech-människor och vetenskapsmän ... Det verkade som om de bara hamnade i vår omloppsbana.", minns R.U. nostalgiskt. "Ett resultat av vår nya interaktion var att vi insåg att vi borde vrida fokusen i tidningen. Vi borde flytta mycket av det psykedeliska till bakgrunden och uppmärksamma allt det spännande som ägde rum ... teknokultur och vetenskap ... Det var verkligen något vitalt som skedde där och då." Insikten om att något stort var på väg att hända gav automatiskt att R.U. och Queen Mu ville vara med från start. Tidningen skulle omformas och vara en del av det hela. "Först kallade vi tidningen 'Reality Hackers'. Vår distributör hatade namnet och hävdade att alla öster om Kalifornien skulle tro att det var någon Charles Manson-kult-tidning som handlade om att hacka sönder folk ...", skrattar han. "Distributören visste inte hur han skulle göra. Vi förstod att vi behövde ett nytt namn. En kväll låg jag på mitt rum, hög på Kodein. Då var det vanligt att alla annonser försökte sälja 'Ditt 2000' eller 'Datt 2000' ... Allt skulle ha något med '2000' i sig. Jag stapplade in i Queen Mus rum och svamlade om att även vi borde göra det. Hon sade bara 'Mondo' och började direkt jobba på en ny layout ..." De tidigare tidningsprojekten hade i grund och botten varit intellektuella fanziner med en utgivningsfrekvens av cirka ett nummer per år. Knappt lönsamma, knappt möjliga att kunna utvecklas distributionsmässigt. För att kunna driva det nya projektet vidare krävdes självklart även en hel del kapital. Tur i oturen var att Queen Mus föräldrar dog, båda två under samma år. Att de hette Kennedy i efternamn och lämnade en ansenlig förmögenhet till sin dotter blev precis det välkomna tillskott de neopsykedeliska entreprenörerna behövde. "Hon spenderade sina pengar på att publicera tidningen och hålla kontoret flytande. Vi började trycka och det var verkligen skönt att veta att vi hade tillräckligt med pengar för att kunna köra på ett tag. Och 'Mondo'-konceptet visade sig dessutom sälja väldigt bra.", minns Sirius. "De första numren tryckte vi i 20 000 exemplar. Alla sålde slut innan vi ens hann producera ett nytt nummer. Så det blev dubbelt så många exemplar nästa gång och även de sålde slut. Vi såg till att skaffa en försäljningschef vars tidigare erfarenhet var att ha drivit in skulder. Hon låg på distributörer och återförsäljare som en attackhund och det var nödvändigt eftersom vi hade problem med att sälja annonser. Precis som 'Mad Magazine' kunde vi klara oss på lösnummerförsäljning, men ganska knappt ..." Redaktionen var minst lika förvånad över framgångarna som den alternativa tidningsmarknaden i USA. Men R.U. Sirius intuitiva fingertoppskänsla inför att det som skedde runt omkring dem i Kalifornien skulle få vidsträckta globala konsekvenser visade sig vara lönsam de första åren. "1992 lyckades vi få ut fyra nummer per år och få upp vår försäljning till 100 000 exemplar. Men tidningen var hemskt dyr att producera. Queen Mu började förlora sina pengar trots framgångarna. Vissa av mainstreamannonsörerna verkade redo att ge med sig då de äntligen började förstå hur livaktig kulturen vi skildrade var. Deras vanliga annonseringskanaler, tidningar som 'Computer User' och 'Macworld', räckte inte längre. Precis just då kom 'Wired' och de producerade en mer företagsinriktad version av det vi höll på med ...", suckar Sirius. "Självklart åkte alla annonsörer över till dem. Det var tufft för oss att hantera ..." Alison Kennedy, a.k.a. Queen Mu, fortsatte producera "Mondo 2000" ända fram till 1998. R.U. Sirius hoppade dock av redan 1992 för att ägna sig åt annat. 1996 klev han in som gästredaktör för ett nummer, men tidningens upplaga och kvalitet hade redan sjunkit katastrofalt. "Då en tidning redan börjat förlora sin läsekrets kommer folk inte tillbaka.", konstaterar han. "Folk märkte knappt att tidningen kom ut längre. Som 'High Times' eller 'National Lampoon'. De hade definitivt sina ögonblick men nu bryr sig ingen om dem ..." Cyberromantiken var i full blomning och författare som Bruce Sterling och William Gibson var inte längre endast kultnamn för de med hyllorna bågnande av dammiga sciencefictionpocketar. R.U. Sirius, som genom sin välartikulerade kunskap och hipphet på kort tid skapat sig ett namn, beslöt vidga vyerna även geografiskt. "Jag blev inbjuden till en massa skandinaviska länder som ännu inte förstått att jag slutat med tidningen ...", skrattar R.U. Sirius ihågkommande. "Det blev en hel del föredrag på olika konferenser och seminarier. Och så frilansade jag med skrivandet. Det var under dessa år som japanska tidningar hyrde in cyberförfattare för att skriva om sådant de inte förstod något av ... Och sedan översatte de det så att absolut ingen kunde förstå det! Och de betalade enormt bra, typ 2 $ per ord. Det var många som levde på de japanska tidningarna under ett par år. Det var också en hel del prat om att göra någon slags tv-show av 'Mondo'-konceptet. En hel del flörtande med Hollywood. Jag ägnade mycket tid åt att skriva förslag och sitta i möten om saker och projekt som aldrig kom att äga rum. Det var spännande då men många av de människorna är verkligen fulla av skit ... Jag pratade en gång med Bill Griffith, 'Zippy the Pinheads' skapare, och han berättade att han haft möten med Hollywoodmänniskor i över 20 år ..." Det tidiga 90-talet i Kalifornien var mer eller mindre musikaliskt synonymt med en stor och vital ravescen. Tiotusentals människor dansade "extatiskt" på gigantiska strandfester arrangerade av psykedeliska storheter som Tim Leary, Genesis P-Orridge och Herr Sirius själv. Under dessa år inspirerades han så kraftigt av band, musiker och DJ:s han mötte att han kände sig tvungen att sätta ihop ett band själv, "Mondo Vanilli". Efter många års harvande beslöt de ge upp för ett par år sedan. "Vi tog lång tid på oss och spelade in en bra demotape. Vi lyckades sedan sälja den till Trent Reznor från Nine Inch Nails och hans Nothing Records i Los Angeles. Han ville att skivan skulle komma ut på Nothing Records. Vi tillbringade ett halvår i studion och spenderade 90 000 $ ...", minns Sirius storögt. "Nothing hade sex band vid den här tiden och alla spräckte sina budgetar. Vi var rimliga och gick bara 5 000 $ över budget ... De var tvungna att låta hälften av oss gå för att kunna satsa allt på Marilyn Manson. Något man inte direkt kan kritisera från ett affärsperspektiv! Reznor ville säkert bara väl men bolagets jurister sade i princip åt oss att sticka. Då blev vi trötta på det hela ..." Även under detta musikaliska intermezzo skrev R.U. Sirius konstant. Två böcker kom ut tätt på varandra, "Cyberpunk Handbook" och "How to mutate and take over the world", båda sammansatta tillsammans med kollegan St. Jude. Samtidigt började ett slags politiskt patos formulera sig i figuren/rollen R.U. Sirius och minst lika mycket i Ken Goffman. För varje amerikanskt val som passerade grodde idéer om att det absurda i valsystem, kampanjer, tv-propaganda och allt det andra måste kommenteras, kritiseras och analyseras. Den psykedeliske teknoforskaren R.U. Sirius blev mer och mer intresserad av att driva med det politiska livet i USA. "Jag lekte med tanken att slänga in namnet 'R.U. Sirius' i varje valkampanj. Namnet var så oerhört passande, tyckte jag. Men det var först inför valet 2000 som jag försökte ordna ett politiskt parti. Det började 1998 med att Richard Metzger från Disinformation frågade om jag ville skriva en återkommande spalt för hans webbplats. Då utvecklade jag idén om ett konkret parti och en kampanj. Då jag skickade materialet till honom sade jag att det var lite tidigt och att vi förmodligen kunde räkna med tre eller fyra svar. Men i själva verket kom ungefär 1 000 svar på en vecka ... Jag var helt oförberedd på det!" Partiet, kallat "The Revolution", bygger på allsköns politiska teorier från när och fjärran. I USA är det definitivt ett radikalt vänsterparti, men ur ett europeiskt perspektiv snarare ett socialdemokratiskt experiment med en del inbakade liberala tankegångar. "The Revolution - Quotations from Revolution Party by Chairman R.U. Sirius", partiets centrala skrift, ser exakt ut som Maos "lilla röda", något som definitivt retat många amerikaner. Men någon kommunism är det inte tal om. Snarare en slags anarkism med ansvar, en bitsk kritik mot USA som kontrollerande polisstat. Dock utan att egentligen erbjuda några lösningar på de enorma inrikesproblem USA har, andra än satiriska förslag, med slogans som "Mock the vote!" och "Victory over horseshit!" (det senare ett "citat" från Art Klepps, som på ett liknande sätt drev med USA:s politik i sin skapelse "The neo-American Boohoo Church"). Just nu tycks "The Revolution" vara mer av en satiriskt kommenterande instans, en plattform för R.U. Sirius humor, snarare än ett handlingskraftigt parti redo att förändra saker och ting. "Det som gör mig deprimerad är att folk accepterar så mycket ...", suckar ordföranden Sirius uppgivet. "Jag tror det mest har att göra med hur ekonomin är strukturerad. I den industriella ekonomin tog man ett jobb och förblev vid sin läst en lång tid. Det skapade utrymme för att man skulle kunna bilda fackföreningar och liknande saker. Då kunde man i alla fall förhandla. I den här postindustriella frilansekonomin är det helt och hållet köparens marknad då det gäller jobb. Det finns inte så många regler längre och de få regler som faktiskt finns kommer från regeringsinstitutioner. Och man kan inte riktigt räkna med att de ska driva igenom de lagarna i praktiken ..." "Det finns i grund och botten två konkurrerande traditioner i USA ...", berättar han vidare. "En puritansk och en frihetlig. Ingen av dem räcker till just nu i USA. Jag gillar vissa aspekter av den frihetliga traditionen men jag undrar om den finns kvar egentligen. Folk accepterar urintester på jobbet och vansinniga slumpmässiga genomsökningar. Utanför Austin i Texas stannade man nyligen bilar slumpmässigt för att leta efter droger. Och det accepterar texaner! Om texaner accepterar det, vad finns det då för hopp för oss i Kalifornien?" R.U. Sirius parti kommer förmodligen aldrig att bli ett seriöst hot mot det tvåpartisystem som dominerat det amerikanska politiska livet sedan länge. Vi har vid de senaste valtillfällena kunnat se hur excentriska miljardärer betalt för sina egna kampanjer, men det tycks inte spela någon roll hur många miljoner dollar man pumpar in. Det amerikanska folket vill ha antingen demokrater eller republikaner, precis som de vill ha antingen Coca eller Pepsi Cola. Men R.U. Sirius kan säkerligen komma att påverka på andra, mer medialt orienterade, sätt. Ett nytt tidningsprojekt kallat "The Thresher" skall fokusera på amerikanskt politiskt liv men utan att vara alltför gravallvarligt. "Tidningen kommer inte att vara något slags propagandaorgan för 'The Revolution' ...", förklarar R.U. "Jag gillar verkligen idén med att ha en stor mängd åsikter representerade. Så var det även med 'Mondo 2000'. Jag hävdade alltid att det var en allmänorienterad tidning. Vi intervjuade många olika slags människor. På samma sätt kommer det att bli med den nya tidningen. En slags allmäninriktad politisk tidning med mål att se bortom konkreta ideologier. Jag vill hellre se hur man löser problem och hur olika idéer kan komma från många olika håll. Många kommer säkert att tycka att tidningen är radikal och frihetlig men jag ska verkligen försöka se till att vi får in många åsikter i den." "Jag vill blanda in folk från den politiska mitten, de som kanske har något intressant att säga till de på ytterkanterna som kanske inte kan eller vill höra ...", fortsätter Sirius, medveten om att det låter som ett gigantiskt projekt i det politiskt apatiska USA. "De kan berätta om hur det är att faktiskt ha makt och hur man faktiskt får saker och ting gjorda ... Jag har jagat en del hippa människor som jobbade för Clinton. Bland andra Jean Huston som blev berömd i början av 90-talet för att hon tog med Hillary Clinton till något möte där hon kom att kanalisera Eleanor Roosevelt! Jean är en sann psykedelisk pionjär, en fantastisk person. Men efter att allt det där blev känt, förlorade hon alla sina forskningsbidrag och är nu mycket tystlåten. Men hon har fantastiska historier att berätta ..." Jag kan inte låta bli att fråga R.U. Sirius vad han själv skulle göra om han nu, mot förmodan, skulle bli president i USA en dag. Han skrattar till. Av den enkla anledningen att det var den fråga som han ställdes mest under sin "kampanj" inför valet 2000. "Vad skulle vara det första jag skulle göra? Jag svarade alltid 'Bli mördad ...' Jag vet hur svårt det skulle vara att faktiskt åstadkomma något. Vad kan man göra? Clinton hade ju faktiskt en del intressanta idéer och avsikter men väl inne studsade han mot en massa väggar. Det blev nästan uppror i den amerikanska militärstaben bara för att Clinton var lite, lite till vänster om Attila!" Chansen att vi skall få uppleva Ken Goffman som USA:s president är minimal. Men han tycks inte ha för avsikt att låta bli att provocera för den sakens skull. Jämförelser med tidigare decenniers intellektuella bråkmakare som Timothy Leary, Abbie Hoffman, Lenny Bruce och, i viss mån, William Burroughs är något han ofta stöter på. "Jag vill inte leva upp eller ned till vad andra gjort.", kontrar han. "Jag har till exempel inte den konfrontationsmentalitet Abbie Hoffman hade. Mitt naturliga sätt att vara är faktiskt extremt artigt och vänligt. Jag vill hålla på och skriva, hålla föredrag, ge ut böcker och så vidare. Jag är inte det minsta intresserad av att bli inblandad i en massa bråk eller konkreta pranks. Jag håller på med en ny bok nu som heter 'Countercultures through the ages, from Abraham to Acid House'. Jag kommer att gå igenom idéer, personer, rörelser och hur de dyker upp genom historien. Jag tycker att jag gör min del genom att bevara dessa idéer. Men jag kan inte se mig själv som nästa psykedeliska guru efter Terence McKenna. Jag är inte intresserad och förmodligen inte originell nog. Jag kommer inte att presentera några idéer på hög nivå om hur universum fungerar ..." Men visst finns inspirationerna närvarande i Sirius arbete. De psykedeliska momenten och skojfriskheten doftar Timothy Leary, Robert Anton Wilson och Yippies. Men även längre bak i tiden finns de som definitivt påverkat honom. "Jag gillar verkligen Voltaire. Och Tom Payne, då det gäller det specifikt amerikanska. Mark Twain på 1800-talet. De som låg bakom den amerikanska revolutionen var intressanta, men jag tycker fransmännen var roligare. De Sade och Voltaire tryckte på hårdare än de yankees här som i grund och botten var ganska borgerliga. Men Jefferson och Payne hade definitivt sina ögonblick." Vi fortsätter att diskutera hur de amerikanska "founding fathers" skulle betrakta dagens samhälle och dagens politik. R.U. Sirius suckar igen och rycker på axlarna. "Jag har tänkt mycket på dumhet nyligen ... Jag kan definitivt se en devolution runt omkring mig. Presidenten är en komplett idiot! Nationens poet är Eminem! I en kultur av idioter, framstår han som... På hans grova sätt försöker han i alla fall säga något. För några år sedan var 'Simpsons' och 'X-files' de mesta sedda programmen i USA. I dag är det 'Temptation Island', 'Survivor' och brottning ... Definitivt White Trash och Gangsta-kulturer på uppåtgående! Jag vill inte vara någon slags intellektuell elitist men allt har gått så långt att det definitivt håller på att skapa en devolution ..." Trots en magnifik teknologisk utveckling som skulle kunna tillåta att en hel del globala problem löses, ser Ken Goffman och hans alter ego inte speciellt ljust på tillvaron och framtiden. "Jag känner mig pessimistisk inför människor, inför USA, inför klimatförändringar, inför våldstendenser och krig och så vidare. Det enda jag känner mig optimistisk inför är teknologi ... Teknologin tycks hela tiden bli bättre och bättre medan folk bara blir sämre och sämre ... Då man kan manipulera materia på en molekylär nivå kan man skapa vilken produkt som helst hur mycket som helst. Det låter som ett recept för tunga miljökatastrofer men det kan lika gärna vara ett recept för utopiska möjligheter då vi bara lär oss att handskas med det. Men även om vi löser allt på teknologiska plan och nivåer och kan ge folk vad de behöver och till slut kanske kan flytta ut i rymden, så kommer det fortfarande ta mycket lång tid innan vi kan utveckla nya instinkter." Vad ser R.U. Sirius då för tendenser den närmaste framtiden? Silicon Valley gör för tillfället lika litet väsen av sig som President Bush gör mycket av detsamma. "Alla samlar ny kraft så här efter valet ...", spekulerar han. "Folk ser sig omkring och försöker finna nya riktningar. Killen som har www.edge.com brukar skicka ut listor med frågor till folk i branschen, de som kallas 'The Ubergeeks'. De brukar diskutera vad som sker och kommer att ske i IT-branschen och så vidare. Det brukar vara ganska livligt. För ett par månader sedan skickade han ut frågan 'Vad händer nu?' och ingen svarade! Hela dot.com-vågen kom så snabbt och det bara växte och växte och växte. Det gick nästan så långt att jag kände mig tvungen att acceptera det hela. Jag tänkte att jag nog måste omvärdera mina åsikter kring uppsvinget. Precis då jag vant mig vid det, var det redan över ...", konstaterar han, precis som många över hela världen gjort sedan hösten 2000. "Då det gäller teknokulturen, tror jag att det är en ypperlig tidpunkt att återvända till vad "Mondo 2000" handlade om. Vi såg till konstnärer, författare och filosofer. Vi skrev inte om IT-företag på börsen. Nu blir teknologin bara bättre och bättre hela tiden och jag är övertygad om att folk kommer att använda den till kreativa saker ...", avslutar R.U. Sirius i en resonerande, tämligen hoppfull ton. "Det är en bra tid för oss alla att fokusera på det." Länkar: http://www.revolting.com http://www.disinfo.com "They misunderestimated me." (George W. Bush)

Denna intervju är publicerad i Flashback News Agency (FNA) nummer 141 (maj 2001)

Text & Foto: Carl Abrahamsson