Dag Öhrlund:
Vandring i virtuell verklighet
Stora bröst gungar sakta. Virtuella orgasmer susar genom cyberrymden.
I en annan del av världen betalar Kiko 96 kronor i minuten för att Sharon skall säga stygga saker. Allt är jättekonstigt, och jätteverkligt ... Jag sitter på mitt hotellrum i Florida och suger på en whisky medan solen sakta sjunker ner genom palmbladen utanför. Atlantens vågor slår mot stranden, någon spelar reggae nere i baren. I rummet bredvid bråkar ett par så det står härliga till, och på teven visar de ett program om folk som samlar på myror. Det ringer i telefonen. Det är min kompis Kent, flickfotograf som lämnat vansinnet i Los Angeles och bosatt sig i lugnare Florida i stället. - Du har ingenting för dig i kväll, va, säger Kent. Jag hämtar dig vid niotiden. Vi sticker till en strippklubb och kollar in några tjejer som jag skall plåta, sedan drar vi över till Floridas första virtuella sexklubb det borde vara något för dig! Sen käkar vi middag på Tack gode gud att det är fredag vad säger du om det? Jag blir genast nyfiken. Jag har sett fler sexklubbar än jag kan minnas, men jag har aldrig sett en virtuell sexklubb och jag undrar i mitt stilla sinne hur den fungerar? Dessutom har jag ändå inget speciellt för mig. Vad gör man inte för arbetets och den goda sakens skull? Jag anar att det kommer att bli en lång natt, det blir det oftast i Kents sällskap. Den lille japanen har en osannolik energi och hans utflykter brukar sällan sluta före klockan fem på morgonen. Så jag laddar med lite mer whisky. När Kent hämtar mig i sin fallfärdiga Toyota-pickup, som har dryga 30 000 mil på mätaren, är jag i god form för nattövningar. Den första klubben, Booby Trap, bjuder på det gamla vanliga. Några nakna tjejer åmar sig på scenen medan ett gäng halvpackade cowboys stoppar dollarsedlar innanför deras strumpeband, för att de skall visa mer. Countrymusiken är öronbedövande, röken hänger som atombombsmoln i luften och vill man ha en drink kostar den skjortan plus ett par armbågar i revbenen när man skall tränga sig fram till baren. Kent far runt som en vessla, snackar med tjejerna och organiserar kommande plåtningar. Sedan drar vi vidare. För en stund är jag övertygad om att han har kört åt helvete fel. Vi lämnar de stora gatorna och försvinner in på smala asfaltvägar som leder till ett grått och mörkt industriområde i stadens utkanter. Kent stannar upp ibland, konsulterar sin vältummade anteckningsbok och en lika vältummad karta, innan han slutligen svänger in på parkeringen framför ett stort magasin. Det kunde vara vilken lagerlokal som helst, bortsett från att den är tv-bevakad och att det står en Lamborghini, två Ferraris och några Porschar parkerade utanför. Lukten av stora pengar är påtaglig. Vi passerar en vaktcentral med fler tv-skärmar än utställningen på Onoff, ett par svartklädda karatebroilrar som tuggar tuggummi och träder in i det allra heligaste, ägarens kontor. Här har inga pengar sparats. Killen som äger klubben har ärvt en mindre förmögenhet och plöjt ner drygt 15 miljoner kronor i renovering av det gamla magasinet, som nu innehåller något helt annat än vad utsidan skvallrar om. Och uppenbarligen har en försvarlig del av pengarna gått åt till tjocka mattor och polerade mahognymöbler till hans kontor. Klubbens chef, Shawn, visar oss stolt runt och berättar hur en virtuell sexklubb fungerar. I lokalerna finns ett tiotal tjejer som jobbar i åttatimmarsskift mot fast lön. När en kund kommer in via Internet, kan han på sin skärm se vilka tjejer som finns tillgängliga för stunden, och väljer en av dem. Han skickar meddelanden om vad hon skall göra, och hon uppfyller hans önskemål framför en videokamera som via klubbens datacentral skickar tillbaka bilderna och ljud till honom över nätet. Så blir man virtuellt tillfredsställd för 96 kronor i minuten. Den två tusen kvadratmeter stora byggnaden innehåller omklädningsrum, duschar, vilorum och sovrum för klubbens tjejer, samt åtta fotostudior med olika miljöer, några så stora att man kan köra in bilar i dem. I en studio står en blänkande ny Dodge Viper där en nakentjej nyss poserat. - Bilder till Internetwebbplatser, förklarar ägaren. Om en månad lägger vi ut 25 reklamwebbplatser på nätet, den ena häftigare än den andra. Vi knallar vidare i den virtuella sexvärlden. Datacentralen ser ut som rymdkontrollen i Houston, Texas. Här sitter ett gäng rejäla datanördar med glasögon tjocka som Coca-Cola-flaskbottnar och ser till att allt snusk reser åt rätt håll i världen. I vilorummet sitter tio lättklädda tjejer. Plötsligt kommer ett meddelande upp på en dataskärm. 19-åriga Sharon reser sig snabbt och går iväg genom korridorerna. Vi följer efter. Hennes lilla rum innehåller inte mycket mer än en rosa soffa, en dataskärm och en videokamera. Sharon tittar på skärmen. En herr Kiko i Japan är på tråden. Han vill att Sharon skall strippa, onanera och bestraffa sig själv med stygga ord för att hon är en olydig flicka, helst allt på en gång! Hon sätter sig på den rosafärgade soffan och börjar snabbt klä av sig, medan hon pratar mot kameran: - Förlåt herr Kiko, men jag kan inte rå för att jag är så kåt. Jag vet att jag är en dålig flicka, men jag måste helt enkelt stoppa upp ett par fingrar i min lilla trånga kissemiss. Jag skulle nog behöva lite smisk och bättre uppfostran, men just nu måste jag bara tillfredsställa mig ... Och så gör hon det. Nåja, låtsas göra det, i alla fall. På andra sidan jordklotet sitter nu en liten japan framför en flimrande dataskärm och runkar som en vansinnig i en papperskorg, medan hans sexfantasier förverkligas och hans Visakonto belastas med 96 kronor i minuten. När mr Kiko, förhoppningsvis tillfredsställd och garanterat fattigare loggat av, säger Sharon: - Det är bra här. Jag har jobbat på vanliga strippklubbar men det är jävligt stökigt. Jag vet aldrig hur mycket dricks jag kommer att få innan kvällen är slut och det kommer alltid någon berusad cowboy och nyper mig i häcken. Här jobbar jag i sköna lokaler i schemalagda åttatimmarspass, och tjänar 300400 spänn i timmen, oavsett hur många kunder jag har. Vi lämnar den något overkliga cybersexvärlden, går ut i den ljumma kvällsluften och sparkar liv i den gamla Toyotan. Vi åker mot krogen Tack gode gud att det är fredag (jo, den heter faktiskt så). Över en god middag och ett par järn pratar vi till långt in på morgontimmarna. Diskussionerna handlar om världen vi lever i, och om det ytterst tveksamma nöjet att betala hundra spänn i timmen för att få runka i en papperskorg. Det är nya tider nu ...
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2001-06-01