Dag Öhrlund:

Nio nätter av betydelse

Om jag frågar dig var du gjorde mellan den 21 och 31 januari 1982 kommer du säkert inte ihåg det. Om jag frågar Samer får jag ett svar som manar till eftertanke och ger dålig smak i munnen ...

Samer är en hygglig kille. Shiamuslim, född i Irak i en familj med iranskt ursprung. Vi satt i bilen en dag, och jag gnällde som vanligt över allt från förkylningar till skatter. - Tja, sade Samer. Allt är ju relativt. Även problem. Så berättade han om tio dagar som förändrade hans liv, och sätt att se på det. En januarimorgon blev Samer förvånad när det ringde på dörren klockan 05.30. Visserligen skulle hans kompis hämta honom för att de skulle spela fotboll, men det var lite väl tidigt. Samer tittade ut, såg en Toyota Landcruiser och fyra män utanför dörren. Iraks hemliga polis. Om jag frågar dig var du gjorde mellan den 21 och 31 januari 1982 kommer du säkert inte ihåg det. Om jag frågar Samer får jag ett svar som manar till eftertanke och ger dålig smak i munnen ... Samer är en hygglig kille. Shiamuslim, född i Irak i en familj med iranskt ursprung. Vi satt i bilen en dag, och jag gnällde som vanligt över allt från förkylningar till skatter. - Tja, sade Samer. Allt är ju relativt. Även problem. Så berättade han om tio dagar som förändrade hans liv, och sätt att se på det. En januarimorgon blev Samer förvånad när det ringde på dörren klockan 05.30. Visserligen skulle hans kompis hämta honom för att de skulle spela fotboll, men det var lite väl tidigt. Samer tittade ut, såg en Toyota Landcruiser och fyra män utanför dörren. Iraks hemliga polis. Kriget mellan Iran och Irak var i full gång. Saddam Hussein hade bestämt att alla halvirakiska män mellan 15 och 40 år skulle fängslas. Övriga män samt kvinnor och barn, skulle utvisas till Iran. Samers familj fördes till en station där polischefen, en vän till dem, förklarade att han fått order att utvisa dem. De kördes vidare. Vid hemliga polisens Bagdad-högkvarter släpptes Samer och hans bror Faris av, försågs med handbojor och ögonbindlar och fördes in i huset. De tvingades gå i långa korridorer, påmanande av vakterna. De hörde slammer från tunga metalldörrar, gnisslet av nycklar i lås och ljudet av metallförstärkta stövlar mot kalla cementgolv. Vakterna tvingade dem plötsligt att stanna upp. En metalldörr öppnades och de föstes framåt. De sista ljusspillrorna försvann genom bindeln, och Samer knuffades in i ett trångt utrymme. En rå stank av svett, mögel, död och förruttnelse slog emot honom. Han trampade på människor som kved och bad honom vara försiktig. Vakten sade till honom att sitta ner och vara tyst. Samers hjärta bankade. Hans enda trygghet var att hans bror var i närheten. - Jag tappade tidsbegreppen. Kanske gick det fem minuter, kanske en halv dag, innan jag vågade skjuta upp ögonbindeln så att ögonen kunde vänja sig vid mörkret och urskilja detaljer. Samer satt i en meterbred, fyra meter lång cell med en takhöjd på tre meter för att man skulle kunna hänga upp bångstyriga fångar ordentligt. I cellen fanns 19 personer. Han lärde sig snabbt hur allt fungerade. I cellens ände fanns en dörr man inte fick prata om. Bakom den satt 30-40 dödsdömda fångar som fick sin mat befordrad genom Samers cell. Det fanns också en dörr till ytterligare en cell där 25 män trängdes på tolv kvadratmeter. Där fanns en toalett som Samer och hans medfångar fick gå på. Samer tillbringade tre dagar i den första cellen. Han fick lite bröd och dadlar en gång per dag. Vatten fick han hämta ur toalettstolen. Vid lunchtid kom två vakter in i cellen och skrek ett namn. De släpade ut en kille, slog och trampade andra fångar på vägen. Samer hörde hur fången misshandlades i rummet bredvid. Hur vakterna slog honom, hotade att skära honom med oslipade knivar om han inte avslöjade rätt namn. Han skrek av dödsångest, men ibland blev det helt tyst. Han hade svimmat av smärtorna. Men när vakterna vilat en stund väckte de upp honom och återupptog misshandeln. Efter en lång stund kom vakterna och förhörsledaren tillbaka med fången till Samers cell. Förhörsledaren pekade på celldörren och sade: - Häng honom där. Vakterna lyfte upp honom och satte fast hans ena hand högt upp i dörren med en handboja, så att fången tvingades stå på tå. Nu kunde Samer se att hans byxor var fulla av blod. Vaktchefen stirrade hatiskt in i cellen och sade: - Den som hjälper honom får en kula i huvudet. Sedan slog han igen dörren. Fången fick hänga över natten. När han släpptes ned nästa morgon var han död. Trots att fångarna sade till vakterna, fick liket ligga kvar i cellen i en och en halv dag, innan de hämtade det. Några timmar senare hämtades en 40-årig man som suttit bredvid Samer, till förhör. Genom väggarna hörde Samer honom skrika, svära sin oskuld inför Gud, och be för sitt liv. Senare fick Samer veta att han blivit slagen, hängts upp i taket och fått elchocker genom metallnypor som fästs i hans örsnibbar. Efter tre timmar kom han tillbaka, kastades in i cellen och sjönk ihop bredvid Samer. Gråtande, skakande berättade han att han skulle på nytt förhör senare. Så blev han tyst och sjönk ihop mot Samer. - Jag tyckte att det var skönt att han äntligen fick sova, och lät hans huvud vila i mitt knä. Tankarna for i mitt huvud - skulle vi dö på samma fruktansvärda sätt allihop? Jag grät hysteriskt i över en timme. När jag behövde gå på toaletten och försökte flytta killens huvud från mitt knä, föll han bara undan. Han var död. Han fick ligga kvar i cellen i två dagar, innan de flyttade ut kroppen. Den andra dagen kallades Samer, hans bror och ytterligare fem män till förhör. De fick uppge sina namn och fick veta att de dömts till livstids fängelse. En förhörsledare vände sig till Samer och sade: - Du ser hur vänlig jag är. Om jag hade haft något mot dig, hade du redan hängt i en krok i taket. Nästa dag fick Samer, hans bror och de fem männen lämna tortyrcellen och förflyttades till en annan cell i en annan byggnad. - Vi fick ett rum som var hela 12 kvadratmeter, med ljusblå väggar och en lampa i taket. När jag lade mig på cementgolvet med mina boots under huvudet, kändes det som om jag checkat in på ett lyxhotell. När vakterna senare kom med dadlar och grillad kyckling, var lyckan bland oss total. Dessutom fick vi prata med varandra utan att riskera misshandel. Efter totalt nio nätter i häktet släpptes plötsligt Samer och hans bror. På komplicerade vägar fick de hjälp att komma ut ur landet, och till Sverige, där hela familjen så småningom återförenades och lever i tacksamhet i dag. Men det händer fortfarande att han vaknar kallsvettig av sina egna skrik mitt i natten, när han än en gång hört skriken i drömmen. Skriken från dem som torterades i rummet bredvid.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2001-05-01