Dag Öhrlund:
Terroristen
Flygsäkerheten är på topp efter händelserna i USA i september förra året. Eller är den det ...
- Glöm inte, sa min fru Katten, att stoppa din nagelsax i resväskan när vi reser hem. Du vet hur hård säkerhetskontrollen på flyget är nu för tiden. Vi satt på ett hotell i Los Angeles och jag hummade och nickade och tittade på teven samtidigt. Sedan ringde jag till British Airways och frågade om alla resväskor röntgades innan de lastades ombord. Jag hade ingen lust att lägga alla mina exponerade filmrullar i resväskan om den skulle lysas med en stråle grön kryptonit eller så, som pulvriserade mina nytagna bilder. - Hmmm, sa kvinnan på British Airways, jag ska kolla. Hon försvann i en evighet och när hon väl kom tillbaka kunde hon inte svara på frågan. Hon sa att ingen visste riktigt hur det låg till med röntgen av väskor. Det lät ju pålitligt och bra ... Katten påminde mig om nagelsaxen en gång om dagen i två veckor, och när det väl var dags att packa påminde hon mig igen. Naturligtvis glömde jag alltihop och i sista sekunden, när hon påminde mig för 378:e gången eller så, hittade jag saxeländet, öppnade resväskan och slängde ner den. När vi kom till säkerhetskontrollen på Los Angeles flygplats, hivade jag fram en stor plastkasse full med exponerade filmrullar, och bad att få den manuellt kontrollerad eftersom jag inte ville ha den röntgad. - Visst, sa vakterna. Gå igenom metallbågen bara. Jag gick igenom och det pep, förstås, av all metallen i filmrullarna. De tog ifrån mig filmkassen, ställde den på en bänk och kollade mig med metalldetektor. De gav mig filmkassen och sa att det var OK. Jag frågade förvånat om de inte skulle titta i filmkassen? En stor vakt ryckte trött på axlarna och sa: - Who cares? (Vem bryr sig...?) Visslande gick jag vidare med en oröntgad, okontrollerad, metallskramlande plastkasse som hade kunnat innehålla två pistoler, fyra handgranater och ett kilo knivar av varierande art. Det var då jag upptäckte att Katten torskat i säkerhetskontrollen. Vakterna for som tsetseflugor kring henne och tömde upp hela hennes handbagage på disken. Och vad fann de om inte en nagelsax, en vanlig sax och ett extremt vasst hårspänne! Alltihop konfiskerades förstås direkt och naturligtvis missade jag inte chansen att trakassera Katten för hennes terroristverksamhet, under den långa flygningen till London. I London tragglade vi oss igenom den enorma Heathrow-flygplatsen och nådde fram till en ny säkerhetskontroll. Den här gången orkade jag inte gräva fram filmkassen ur handbagaget utan lät dem röntga hela rasket. När jag skulle gå vidare upptäckte jag att Katten hade torskat. Åter svärmade en hord av vakter kring henne och tvingade henne att tömma handbagaget. Nu kom det grövre artilleriet fram. I Las Vegas hade Katten köpt en present till mig – en ostbräda i marmor med tillhörande, stor och vass, ostkniv. Vakterna tittade klentroget på Katten när hon kom med en lång, invecklad förklaring - att hon packat de vackra marmorsakerna i handbagaget utan att tänka sig för, för att de inte skulle gå sönder i en resväska. De förklarade så småningom att de skulle nöja sig med att beslagta kniven. Katten bönade och bad, jag försökte diskutera alternativa möjligheter. Klockan gick, det var bara tio minuter kvar tills vårt flyg skulle avgå. Vi bad vakterna att lämna kniven till vår flygplansbesättning. Vi erbjöd oss att betala om de postade kniven till Sverige. Nix, pix. Med ett slammer landade kniven i en stor plastlåda bland hundratals andra beslagtagna knivar, saxar och allsköns vassa föremål. Naturligtvis missade jag inte chansen att åter trakassera Katten för hennes förmodade terroristverksamhet på flygningen mellan Stockholm och London. Samtidigt förvånades jag över att säkerhetskontrollen i Los Angeles funnit de små saxarna i hennes väska, men missat en kniv med en femton centimeter långt blad! När vi väl landat i Stockholm, masat oss hem och börjat packa upp, stack jag ner handen i mitt handbagage och svor till när pekfingret träffade något vasst. Jag drog upp föremålet och såg till min förvåning att det var min hopfällbara nagelfil, som i utfällt tillstånd blir mer än tio centimeter lång och är ruskigt vass i eggen. Den hade säkerhetskontrollanterna i både Los Angeles och London lyckats missa trots röntgen, metalldetektorer och allt. Någon dag senare fikade jag med en kompis som är styrman på ett av våra största flygbolag. Jag ställde mig undrande till att British Airways inte kunnat svara på om de röntgade resväskorna eller ej. Fröken Styrman såg lite bekymrad ut innan hon svarade: - Ja, de vill väl inte att det ska komma ut, att de faktiskt bara röntgar en bråkdel av alla resväskor. Före den 11:e september 2001 gick ju säkerhetstänkandet ut på att ingen flygplanskapare själv ville dö, och därmed inte lägger någon bomb i sin egen väska. Men nu är det tänkandet ju lite förlegat ... Det kan man väl lugnt hålla med henne om. Flygsäkerheten, eller snarare bristen på den, får mig osökt att tänka på vad en annan kamrat brukar säga: - Den som går ombord nykter på ett flygplan är tammefan inte riktigt klok!
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2003-03-01