Dag Öhrlund:

Klä på er, för fan!

Sommar.

Som alla andra svenskar har jag längtat i nio månader efter den korta tid då det plötsligt finns hopp om livet. Då jag får känna mig som en levande, frisk varelse istället för en instängd, nerskitad, frusen mumie. Då solen och vinden smeker kropp och själ istället för att snön, mörkret och isen piskar. Svensk sommar är njutning och vackra färger på himlen. Den är grillos och billiga kartongviner. Den är skrattande, badande barn, glass, dans kring stången, spegelblanka sjöar, tysta skogar och ekans kluckande vid bryggan. Den är röda hus med vita knutar, kärlek, husvagnssex och skilsmässor. Sommarpratare och allsång på Skansen. Sill och potatis och ... Men också plågor. För nu är det dags igen. För skitiga, håriga fötter med oklippta tånaglar i nergångna, svettiga sandaler. För blekfeta magar som väller ut över för trånga shorts och under för korta tröjor. För svettstank och håriga armhålor, för trasiga träningsoveraller, snedslitna träskor och smutsiga underkläder. Tjejen framför mig i lunchkön tycks, liksom så många andra tjejer i storstadens myller, tro att jag har ett starkt behov av att se hennes sunkiga, urtvättade bh-band utanför linnet. Hon har fel. Och i perspektiv hade det varit bättre om hon satsat pengarna på ett par gammeldags korsetter istället för på den idiotiska tatueringen på axeln. Som legitimerad gubbjävel är jag uppväxt i en tid då endast sjömän, horor och möjligen fängelsekunder hade tatueringar. Så när någon ung tjej frågar vad jag tycker om hennes tatueringar, brukar jag svara: - I min värld är det bara sjömän och horor som är tatuerade. Och såvitt jag vet har du aldrig gått på sjön..? Det brukar vara slutet på den diskussionen och av obegripliga anledningar brukar tjejen bli sur. Men hon ville ju veta. Tillbaka till lunchkön. Tjejen med de äckliga bh-banden har en kompis som tydligen tror att vi i omgivningen har ett starkt behov av att se den breda, gråsolkiga kanten på hennes trosor - en gång säkert vita och rena - som sticker upp ovanför hennes alltför små piratbyxor. Tack, baby, du besparade mig 65 spänn. Jag är plötsligt illamående (och djupt tacksam för att jag inte är läkare och måste se resten när hon klär av sig). Jag lämnar lunchkön och går tillbaka till datorn. Kan inte käka på ett par timmar. På vägen tillbaka till kontoret möter jag ännu en varelse som sannolikt aldrig kommer att förstärka gruppen av raketingenjörer eller neurokirurger. Hon tuggar tuggummi, stirrar rakt ut i universum, pressar mobilen mot kinden och säger "dårå" var tionde sekund. Och - hon har missat poängen med korta linnen. Hennes fladdrande, blekfeta mage - naturligtvis med en piercing i naveln, för man blir ju mycket snyggare då, eller hur? - dansar Lambada över byxkanten och under den tröja som borde ha varit minst två decimeter längre. Jag blir nyfiken. Vad är det de vill, de här människorna? De orakade, feta, svettstinkande männen i sandalerna. De feta tjejerna som har ett våldsamt behov av att visa sina smutsiga trosor, sina nosringar och tatueringar? Betyder deras tysta språk "titta vad läcker jag är!" eller "titta vad äcklig jag är!" enligt tesen "kan jag inte vara bäst så ska jag vara värst"? Fenomenet är intressant. Det som hade renderat dem en fetsmäll på 60-talet är högsta mode 40 år senare. Någon form av senpubertal protest? För en tid sedan gjorde jag en ytterst ovetenskaplig test genom att fråga folk vad de tyckte var äckligt. När det i början var svårt att få svar - i obehagliga diskussioner vill ofta ingen vara först ut på banan - serverade jag några alternativ som "spyor", "liggsår", "fasttorkade matrester" och så vidare. Ett av alternativen gick rakt upp på topplistan: Avklippta tånaglar. Reaktionen fascinerade mig. Jag fortsatte utforska reaktioner på avklippta tånaglar. De är hittills enhälliga. Avklippta tånaglar är något av det äckligaste som finns. Konstigt då att samma naglar verkar vara helt OK, oavsett hur skitiga och långa de är, när de nu glatt ska exponeras för alla genom fula, svettiga sandaler. - Men det är ju för fa-an sommar, gubbjävel! skulle någon invända. OK. Jag ändrar mig. Jag skiter i sommaren. Jag får vara utan barmarken, ljuset och värmen jag älskar då, om priset ska vara så högt. Jag vill nämligen inte se era fötter. Face it. Få människor har vackra fötter. Än färre sköter dem som de borde. De flesta fötter är missfärgade, valkiga, knotiga, sneda, håriga, smutsiga, stinkande och/eller har långa, smutsiga naglar. Stryk det som ej önskas. I Aftonbladet skriver den lysande krönikören Johan Hakelius om Ernst Kirchsteiger. Även om jag inte ser television har jag inte kunnat missa att denne Ernst har ett program som handlar om att renovera gamla sommartorp. Det fenomenet är nästan lika intressant som fötterna. Numera kan man inte bläddra förbi en enda TV-kanal utan att någon fåne bygger, river eller renoverar. Om de inte lagar mat, förstås. Min konklusion av TV-utbudet är att hela svenska folket tillbringar sin fritid med att äta sig smällfeta och därefter slå sig på fingrarna i ivern att bli sin egen byggmästare, till försäkringsbolagens förtvivlan (kan ni se rubrikerna: "Försäkringsdirektör styckmördade Martin Timell! Direktören: - Han kostade oss miljoner!"?). Johan Hakelius tycker - och jag är utan att ha sett programmet starkt böjd att hålla med honom - att det är något "outhärdligt", "analt" och "perverst" med allt sommartorpande, renoverande och monterande av gjutjärnskaminer. Hakelius skriver att han vill se Ernst skrika "fitta", bygga riktiga badrum istället för utedass och riva sönder gamla årgångar av Saxons utan att lösa korsordet först. "Men", skriver Hakelius, "mest vill jag att han tar på sig ett par riktiga skor". Det vill jag också. Jag vill inte se Ernsts fötter mer än någon annans. Jag vill inte se överfeta, orakade, surt svettstinkande män i solkiga T-shirts. Jag vill inte se tjejernas urtvättade bh-band och skitiga trosor. Jag vill inte se deras blekvita, fladdrande magar, deras ringar i näsan, stavar i tungan och pärlor i hakan. Jag vill inte se deras tatueringar. Så skona mig. Klä på er, för fan!

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2005-07-01