Dag Öhrlund:

Hämnd

Bland våra primitivaste njutningar finns hämnden och skadeglädjen.

Tycker du också att de är sköna? En eftermiddag sitter jag och pratar med Doc om rätt och orätt, om rättvisa och orättvisa. Eftersom Doc är hjärnskrynklare har han en hel del erfarenhet av människors sätt att reagera. - Alltför många människor, suckar Doc, lider av rätt-sjuka. Ett starkt behov av att göra rätt, säga rätt, ha rätt. Även om de innerst inne känner på sig att de har fel, tjatar de, kämpar tills omgivningen ger med sig. De är beredda att göra i stort sett vad som helst för att bevisa att de har rätt, och man kan fråga sig - till vilken nytta? Det han säger styrker mina gamla teser om vilka djupt primitiva varelser vi människor i själva verket är. Trots allt vackert snack om att hjälpa, förlåta och vända andra kinden till, verkar få glädjeämnen vara starkare än hämnden och skadeglädjen. Så åker jag till USA och tittar på några av alla de absurda tv-shower jag älskar. Feta, olyckliga, hatande, älskande människor fläker ut sig i teve och tror av någon obegriplig anledning att de ska finna förståelse och välvilja. Socialporren frodas, miljoner människor framför teveapparater flinar ihjäl sig åt de losers som viker ut sig i rutan. Skadeglädje. Ett program handlar om hämnd. Huvudpersonen är en ohyggligt fet och motbjudande man som arbetat i en affär under en vidrig chef, tillika affärens ägare. Trots att den fete motbjudande varje dag gjort sitt bästa, blir han oavbrutet utskälld, hånad och förnedrad av chefen. Till sist bestämmer han sig för att hämnas. I ett litet utrymme bakom affärslokalen finns ett personalkök med en tekokare och en kaffebryggare. Den ende i butiken som dricker kaffe är ägaren, alla andra dricker te. Den fete motbjudande kommer på en lysande idé. När ingen ser det, smyger han ut i personalköket och pissar i chefens kaffe! Snart börjar chefen inse att hans kaffe under en tid smakat mycket märkligt. Han monterar upp dolda tevekameror i personalköket. På en lätt flimrande svartvit film får vi nu i det absurda programmet se hur den fete motbjudande smyger ut i personalköket, ser sig om, tar fram apparaten och lugnt pissar i chefens kaffe. Publiken tjuter, klappar och skriker av glädje, den fete motbjudande ler. Han är plötsligt Amerikas pissande hjälte och det vi ser på flimmerfilmen är bättre än en b-film på bio: "Revenge of the Fat Pisser!". För det här är verklighet. I teveprogrammet finns också butiksägaren med. Han försöker se cool ut i slips och kostym, försvarar varför han givit den fete motbjudande sparken, och förklarar vilket problem det är för Amerikas företagare att ha illojal personal. Och Amerika skrattar ihjäl sig. För trots att den slipsklädde har rätt i sak, är det tydligt han som är förloraren. Hur han än vrider och vänder sig har han i månader druckit den fetes urin, och det enda jag vill veta är varför han nu visar upp sig inför det amerikanska folket i teve? Den fete är en vinnare som förmodligen kommer att tjäna en rejäl hacka på tidningsintervjuer och kanske film- eller tevekontrakt (Amerika är trots allt Amerika), butiksägaren är en pissdrickande loser. Jag kommer hem till Sverige och hör ett lika fantastiskt radioprogram. Frågan är: Vad skulle du göra om du vann en miljon? Folk ringer in med diverse förslag och så ringer en lyssnare som inte är smartast i stan - Putte: Putte: Tjaba, jag heter Putte och jobbar på Perssons Mekaniska (fingerat namn). Programledaren: Hej Putte! Vad skulle du göra om du fick en miljon? Putte: Jo, ja skulle gå till jobbet som vanligt på måndag, hoppa upp på chefens skrivbord, dra ner byxorna och skita i hans askkopp! Programledaren: Ähum, jaha, ehmmmm, tack Putte. Då tar vi nästa samtal ... Jag stänger av radion och funderar. Jag föreställer mig nu att Putte INTE vann en miljon i helgen. Jag föreställer mig att Putte vaknar svårt bakis efter att ha lekt med en flaska Explorer, och att han vid ankomst till Perssons Mekaniska på måndag morgon får höra följande från chefens rum: - Putte, kom in här ett tag! (Ljud: Pang! Duns! Tock! Tjoff!): Dörren smälls igen efter Putte. Svaga Ljud av välplacerade snytingar följs av vrål när chefen misshandlar Putte med ett järnrör medan datorn printar ut hans uppsägning. Putte kommer rejält misshandlad krypande ut från chefens kontor med en askkopp inkörd på tvären i käften. I just det här fallet är problemet naturligtvis att Putte inte helt förstått sambandet mellan orsak och verkan, att han borde väntat med att framföra sina miljonfantasier i radio, eller åtminstone inte avslöjat på vilket företag han jobbade. I övriga fall finns det en annan intressant fråga att diskutera. Nämligen huruvida det över huvud taget lönar sig att hämnas. Får jag tro mina cyniska vänner så är svaret nej. De människor man vill hämnas på är oftast så urbota dumma i huvudet att de inte skulle förstå en - åtminstone raffinerad - hämnd. Det enda de möjligen begriper är en rejäl snyting och vem orkar kasta bort sin tid på att åka runt och slå puckon på käften? Den sanna skadeglädjen är dock svår att bortse ifrån, som ren njutning. Inte minst för att den är gratis och sällan kräver mer än tur av den som känner den. Att någon man djupt ogillar plötsligt får sparken från jobbet, krockar med bilen, blir lurad eller förlorar pengar kan ju knappast bli annat än en ren njutning, eller hur. Vadå? Jag primitiv...?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2003-01-01