Dag Öhrlund:

Spa

Det är populärt att åka på Spa nu för tiden. Men vem vill betala fyra tusen spänn för att få lera i ansiktet?

Bra karl reder sig själv ... Man behöver bada ibland. Bada är en underskattad njutning som bjuder ro, tid till tankar. Jeppe och jag drog till Budapest en helg, officiellt för att bada och insupa den kulturella atmosfären. Inofficiellt för att – tja, supa. Ni vet, grabbnöje. Jeppe är en hyvens man. Vi sprang ihop på Djakartas flygplats i Indonesien en natt för många år sedan, och har sedan dess odlat en sån där vänskap som man sällan bygger med någon i vuxen ålder. Arbetets vägar har skilt oss geografiskt, men vi har alltid funnits där för varandra. Senaste gången vi fick en chans att ta ett par järn tillsammans i lugn och ro, var i New York i en tid då skyskraporna inte flög ner i skallen på en. Med tanke på det rådande världsläget beslöt vi nu att söka en lugnare plats. Det blev Budapest efter att vi i en kvalificerad riskbedömning konstaterat att Usama bin Laden inte borde ha någon glädje av att vräka ner hus i Donaufloden. Vi checkade in i en mörk svit på anrika hotell Gellért, med utsikt över Donau. Flygbolaget hade varit synnerligen generöst med att hälla hostmedicin i oss på vägen ner och på hotellet började vi lösa världsproblem över några järn. Kvällen slutade med att jag gick till sängs medan Jeppe utforskade hotell Gellérts berömda bad och därefter begav sig ut i Budapestnatten. Nästa morgon hittade jag honom i svitens vardagsrum, med diverse svårtydbara blessyrer. - Jag har rullat nerför en slänt, muttrade han. Släntrullning har jag inte så stor erfarenhet av, så jag bad om en förklaring. Jeppe hade slagit sig i slang med några irländare på stan och följt med dem i taxi till en bar. När taxin stannade tog en av de större irländarna ett stadigt tag om Jeppe och knuffade vänskapligt ut honom ur bilen. Problemet var, att det inte fanns någon gata utanför bilens högersida. Däremot en slänt. Jeppe rullade vackert hela vägen ner, fick ett hål i kavajen och diverse blåmärken. Watch out for the Irish! På lördagen gjorde vi en lång kulturvandring genom staden. När vi vid ett tillfälle gick fel vände sig Jeppe till en bastant, hårdsminkad dam i en bil och frågade efter vägen. Den bastanta hoppade glatt ur bilen och presenterade sig som Violetta. På bästa skoltyska förklarade hon att vi var vackra och trevliga och att hon kunde skjutsa oss till köpcentret vi frågat efter, om vi bara kunde tåla oss tills hennes väninna kom ut ifrån affären där hon köpte biljetter. Det kunde vi. Väninnan dök upp. I femtioårsåldern, hårt sminkad, i kortkort läderkjol och svarta strumpor trots den 26-gradiga värmen. Vi packade oss in i baksätet på damernas bil och åkte i rasande fart genom Budapest. Damerna föreslog att vi nästa dag skulle åka med dem på en 40 mil lång resa till ett thermalbad. Vi tackade vänligt nej. Istället bad vi att få bjuda på en öl som tack för skjutsen. Damerna sa att det var trevligare att bli bjudna på en rejäl middag på kvällen. De gav varandra menande blickar, tasslade på ungerska och gav oss en lapp med Violettas telefonnummer. Vi klev ur bilen vid köpcentret, svor dyrt och heligt att ringa Violetta senare på kvällen, vinkade adjö åt de bedagade hororna och gick. Inne i köpcentret slängde vi lappen, söp oss fulla och hade det rätt bra. Nästa dag mådde Jeppe sådär. Medan han sov beslöt jag att utforska Gellérts berömda bad. Iförd badrock och tofflor följde jag skyltar genom korridorer och kom fram till en gammal trähiss. Jag tryckte på knappen och hissen kom med en gammal vänlig dam som oavbrutet pladdrade på ungerska och skrattade, medan hon körde mig till källaren. Gellértbadet är närmast obeskrivligt vackert. I en jättelik badhall flyttas man till romartiden, simmar i en stor bassäng under öppen himmel, sedan det välvda taket körts åt sidan. Efter några längder flyttar man till en varmbassäng och låter sin trasiga kropp spolas av hetvatten som sprutar ur lejonstatyernas käftar. Underbart. Jag sitter där och en ungersk flicka sätter sig nära mig på stenbänken under vattnet. Vi sitter där i säkert en halvtimme utan att säga ett ord, gör bara som alla andra – tittar, blundar, njuter, låter tankarna fara iväg. Jag går upp, ser en skylt med texten ”thermalbad” och går nyfiket ditåt. Här är det skilda avdelningar för män och kvinnor. Man kan ha egna badbyxor eller en vit linnetrasa som knyts kring de ädlare delarna. I två mindre bassänger erbjuds vatten som är – 38 grader varmt! Jag glider ner i den förlåtande hettan. Det är säkert tjugo meter upp till taket och genom det tjocka, färgade glaset bryts solens strålar i alla möjliga mönster. Bortsett från hetvattnet som även här spolar ur lejonkäftar för den som vill ha en hård massage, är det tyst. Inga skratt, inga onödiga ord. Bara stillhet. Från avdelningen intill, där bastanta ungrare och ungerskor erbjuder massage i gammaldags, bruna trähytter, hörs heller inget. Nu finns bara det porlande vattnet, solstrålarna, ångorna från det heta vattnet. Jag lutar mig tillbaka, blundar. Känner det heta vattnet smeka varje led i kroppen och att det är ljusår härifrån till krig, terrorism, våld och kriminalitet. Jag tänker att världens ledande, och många gånger onda, män borde bada mera, hetare. Och kanske tillsammans. Jag tänker att jag aldrig vill gå upp härifrån. Att jag vill dö här när det väl är dags. När jag senare återvänder till den trähissen börjar tanten smattra glatt på ungerska igen, medan hissen knarrande för mig till tredje våningen. Jag suckar, lutar mig mot hissväggen och tänker att jag väl får väl fortsätta leka Spa hemma i badkaret och smörja in mig med hederlig svensk skogslera där. Men först lite mer ungersk kultur. Mer om det en annan gång.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2003-02-01