Dag Öhrlund:

Primitivt

Är vi människor de smarta, långt utvecklade individer vi gärna vill se oss som? Eller bara en packe tämligen primitiva varelser?

För ett tag sedan skrev jag en krönika med rubriken "Dumhet". Den handlade i huvudsak om vår skyldighet att ta ansvar för våra handlingar. Jag skrev bland annat att varken knivar, knark eller bilar med blankslitna däck är farliga. Utan att det är dumma ­ eller om du hellre vill, oförstående ­ människor som inte vet hur de skall handskas rätt med saker, som är farliga. Jag hävdade att de flesta människor lyckas leva ett helt liv utan att knarka ihjäl sig, hugga ihjäl någon med kniv eller - i en bil med blankslitna däck - köra ihjäl någon annan. Var det något nytt och revolutionerande i detta mitt uttalande? Knappast. Var texten ett påstående om att jag skulle vara bättre än andra? Inte alls. Reaktionerna uteblev dock inte, de kom i massor. Brev, telefonsamtal, e-post och vykort. De flesta var övervägande positiva. De flesta gav mig rätt, men hävdade å andra sidan att så får man ju inte säga i Sverige utan att få smisk på rumpan. Sanningar är ju ofta obehagliga. Några kritiker var långt ifrån positiva. En del anförde intressanta synpunkter men huvudparten av de kritiska ­ som för övrigt också gömde sig bakom anonymitet ­ var fulla av skit. "Gymnasialt", sammanfattade en ilsken kritiker som inte vågade sätta ut sitt namn. Han försökte med märkliga teser påvisa att vapen är farliga i sig, få det att låta som om gevären reser sig själva och dödar människor. I mitt svar kontrade jag naturligtvis med att det är människor som både skapar vapen och använder dem. Punkt slut. Bortsett från att denne kritiker ville imponera med sitt ordförråd ("pubertalt" brukar ju skällsordet vara, men jag ser för övrigt inget som helst fel i att ha åsikter vare sig i puberteten eller gymnasiet) kan han dra åt helvete, eftersom han inte törs stå för sina åsikter med sitt namn. Han är dessvärre bara ännu ett exempel på att vi människor inte är något annat än ett knippe tämligen korkade, mycket primitiva djur. Och vi är inte bara primitiva. De flesta av oss är dessutom avundsjuka. Och giriga. Vi vill alla ha och vi vill "lyckas". Gör vi det flyttar vi upp en division och tittar med nyvunnet medlidande ner på dem som inte lyckats. Lyckas vi inte, är vi avundsjuka på dem som gör det. Att ärligt önska andra människor lycka till och säga grattis sitter långt inne. Och ytterst få är villiga att ge mer än de försöker ta. Några är beredda att gå hur långt som helst för att få makt, pengar och i vissa fall ­ sex. Ett bra exempel är världens då näst mäktigaste man, Bill Clinton (den mäktigaste heter fortfarande Alan Greenspan) som riskerade position, namn och rykte för att få ha lite sex med en pryoelev. Listan på andra mäktiga män vars hunger efter mer makt, pengar eller sex fällt dem, kan göras nästan hur lång som helst. Som hos alla andra raser finns det förstås svagare och starkare individer i vår stora flock. De starkare ser till att bli ledare, utnyttjar de svagare och drar nytta av dem som är dummare än de själva. Ungefär så har naturen fungerat i några miljoner år, varför skulle det vara annorlunda i dag? Tesen om vår primitiva status befästs var och varannan dag av människors primitiva, i många fall rent barbariska handlingar mot andra människor. Folk mördar och förtrycker med ena handen och stjäl med den andra. Ljuger och mörklägger. Fördömer andra trots att de inte är ett spår bättre själva. Naturligtvis är det här obehagliga sanningar att konfronteras med. Vem vill se sig själv som en tämligen korkad, rätt primitiv och mycket avundsjuk människa som inte har lyckats? Och ­ vad är egentligen att lyckas? Är det att skrapa ihop mest? Att den som dör med flest leksaker vinner? För alltför många är det så. För alltför många är det också som jag skrev om dumheten. Saker och ting blir sällan farliga förrän människan gör dem farliga. Ett gevär skjuter inte någon av sig själv. Knarket har inte kommit av sig självt. Människan är expert på att - även i naturen - finna ämnen som är dödligt farliga för den egna rasen, utveckla dem, sälja dem till andra människor och dra nytta av deras död. Ingen är född med kokain i näsan eller en kanyl i armen. De stoppar man dit själv, och mot bättre vetande. Av dumhet. En kniv dödar inte en människa om inte en annan människa håller i den. En bil dödar inte en människa om inte en annan människa begått ett misstag. Pubertala tankar? Gymnasiala? Kalla dem vad du vill. Du är välkommen att anföra argument för motsatsen. I många fall är vi kanske dummare än djuren. Många djur lär av sina misstag, eller av sina kamraters. Vi människor verkar benägna att göra om misstagen gång på gång tills de blir vårt fall. Lite primitivt, eller hur ...?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2001-09-01