Dag Öhrlund:

Hycklarnas marknad

Förr tittade vi förtjust på gycklare. Numera bör vi se upp med hycklarna, som bland annat finns i våra dagstidningar. När införs dopingprov för journalister?

Jag är inte intresserad av sport, men kan inte låta bli att kommentera drevet efter att Ludmila Engquist erkänt sin andra doping. Bakgrunden, om man får tro kvällstidningen: Ludmila Viktorovna Leonova föds 1964 i Ryssland. Blir gymnast men går över till friidrott, blir 17 år gammal gravid med sin tränare, föder Natasja och gifter sig. 1983 testas hon positiv efter ett världsrekordlopp på 60 meter. Hon påstår att hennes make blandat anabola steroider i hennes dryck utan hennes vetskap. Ludmila träffar managern Johan Engquist, flyttar till Sverige och gifter sig med honom 1995. 1996 gör hon comeback, blir svensk medborgare, vinner ett OS-lopp och ger Sverige OS-guld. Hon utses till årets idrottskvinna av den stora kvällstidningen och Riksidrottsförbundet. I augusti 1997 tar hon sitt andra VM-guld, i december får hon en morgontidnings bragdmedalj. I april 1999 berättar hon om sin bröstcancer, att hennes högra bröst opererats bort. I augusti samma år tar hon brons i Sevilla. I juli år 2000 meddelar en 36 år gammal Ludmila att friidrottskarriären är slut, men att hon ska åka bob. I februari 2001 tar hon och Karin Olsson en fjärdeplats i bob-VM i Calgary. Den 4 november 2001 tar Ludmila gråtande emot några inbjudna journalister, medger att hon ätit ett dopingpreparat, fastnat i en norsk kontroll, flytt till Spanien och försökt ta livet av sig. Klappjakten börjar. Det är nu starkölsrapande män och besserwissers som tidigare hyllat Ludmila berättar att de minsann visste hur det låg till redan innan. Att de inte är förvånade. Att Ludmila är korkad. Att hon svikit sina fans och hela idrotts-Sverige. För dessa män och besserwisserjournalister som aldrig orkat springa en meter men alltid kommenterat andra borde verkligheten stå klar. Vi tar emot en kvinna från ett land där idrottsstjärnor traditionellt hetsats och drogats. Ni höjer henne till skyarna. Ni vet alltid när hon ska vinna. Men när hon vinner är det "vi", när hon förlorar är det "hon". Ni rapar framför teven under tiden. När hon nu faller trängs ni för att få kasta första stenen. Jag vill veta hur många av de som uttalar sig, från Svenssons till kändisar och sportjournalister, som aldrig kommit bakfulla till jobbet? Vilka som skrivit varje ord i tidningen i odrogat tillstånd (en av landets större sportjournalister kunde inte, när jag jobbade tillsammans med honom, skriva en bra artikel utan att först knapra två Treo Comp)? Vem av er som aldrig svalt ett narkotikaklassat preparat? Ni som ärligt kan svara "jag" kan stå upp och lämna rummet. Ni andra kan ta på åsnemössorna eller lämna in avskedsansökningarna på tidningarna. Jag vet inte vilka som är värst, kändisarna eller journalisterna. Den stora kvällstidningens sportkrönikör förklarar att han inte ens vet om han vill förlåta? Han kallar ­ nu ­ Ludmila en klant. "Loket" Olsson tycker att det är "bedrövligt". Före detta alkisen Lasse Kronér tycker att det är "helt värdelöst". Den inte alltid fullt så begåvade Mona Sahlin blir "ledsen och förbannad på samma gång" (sic!). Snickaren Martin Timell blir "oerhört ledsen". Alla vill ha reklam. Alla vill berätta om den ofattbara katastrof som inte gäller dem. Alla känner sig arga, chockade, svikna. Jag undrar hur arg, chockad och sviken Ludmila känner sig när så få i det land hon satsat för står upp för henne när det skiter sig? De enda Ludmila svikit är sig själv, sin familj samt sponsorn som tillverkat flingor under hennes flagg. Jag säger inte att doping är försvarbart, inte att Ludmila gjort rätt, tvärtom. Ludmila borde kanske ha tackat för kaffet, sagt "ledsen, gott folk, min karriär är över, jag orkar inte mer. Förmodligen hade Sverige förstått, kanske applåderat. Men det är svårt att vara människa. Ludmilas handling bekräftar att idrotten är ett snäpp ifrån lika sjuk som religioner som får människor att utföra ofattbart dumma handlingar. Och det vore naivt att tro att Ludmila är unik. Inse att det finns idrottsmänniskor, politiker, poliser, präster, lastbilschaufförer, sjuksköterskor, aktiemäklare, horor och fruktförsäljare - folk i varje skrå och grupp, som dopar sig vid olika tider, på olika sätt. Det är inte bra. Men det är så. För de "experter" som tror att livet är en tävling i vem som ska vara bäst i allt, och tro att alla klarar sig oskadda från prestationskraven, borde Ludmilas agerande ändå inte komma som en överraskning. Istället för att visa övermod borde de försöka förstå den tjej de fört fram som hjältinna, pressat till nya dåd med böner och krav om otroliga prestationer varje säsong. Förlåt Ludmila. Hon har nämligen också uppvisat en egenskap långt ifrån alla journalister och kändisar gjort: Ärlighet. Men reaktionen blir tvärtom. Morgontidningen kräver att hon ska lämna tillbaka sin bragdmedalj. Statyer av henne ska rivas ner. Röster höjs att hon ska fråntas de priser hon ­ förmodligen - vunnit i odopat tillstånd. För nu vet alla att hon förmodligen varit dopad för jämnan, trots alla prov som visat negativt. Skäms! Av de invandrare ni tittar på, är Ludmila en av dem ni borde vara mest stolta över. Det var ni så länge det blåste medvind. Var det nu också, era hycklare! Jag hoppas att ni ställer upp den dag det är dags för hennes begravning. Att ni då står för allt ni sagt och gjort, ni som aldrig begått ett misstag eller någonsin dopat er. Grattis, grabbar och tjejer ­ det måste kännas underbart att vara perfekt!

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2001-12-01