Dag Öhrlund:

Polare

Jag åker på en charterresa för att få lugn och ro. Men redan på planet har någon bestämt sig för att vi ska bli polare. Vare sig jag vill det eller ej ...

Det är lördag och alltför tidigt. Jag har stigit upp tre på natten för att hinna till en charteravgång 06.15. Sånt är ju livet om man vill ha en resa för 4 500. Jag är sliten, jag ska till Grekland och ser fram emot att ligga lågt en vecka. I avgångshallen får jag syn på ett glatt gäng. Tre par i 35-årsåldern som av formen att döma kommer att vara så packade att de inte får gå ombord på sitt plan. Jag går på planet. Får en plats med extra benutrymme, vecklar upp min tidning och slappnar av. Lugnet bryts då en av festprissarna från avgångshallen vinglar in med blicken inställd på oändligt. Bakom kommer hans lätt slitna fru, tittar på mig och säger högt: - Stackars dig som ska sitta bredvid honom! Jag tittar frågande på henne. - Ja, han kommer snart att gå igång på riktigt! Han som ska gå igång stirrar på min kvällstidning och säger: - Vad är det för skit du läser? Han visar upp en stor axelremsväska med konkurrentens logotyp på och förtydligar: - Det här är mitt hemspråk, sörru. Efter att ha tryckt in axelremsväskan i hyllan ovanför ställer han sig bredbent framför mig, håller ut sin t-shirt och bölar: - Vasäjeru om den här, då? Tröjan har ett Djurgårdsmärke. Jag förklarar att jag inte kan något om sport. Han dråsar ner i stolen bredvid mig och passar på att krossa min axel med sin kroppstyngd. Sekunden efteråt vräker han sig över mig och börjar snacka. Om allt. Jag inser att det är dags att markera, så jag säger: - Du, det är inget personligt, men jag har ingen lust att snacka med dig. Jag är trött, jag vill sova. Du får snacka med någon annan. Han ser inte ens stött ut, fortsätter bara att babbla medan han lutar sig mot mig. Jag viker ihop tidningen, sluter ögonen och låtsas somna. Han ger inte upp. Han hänger sig över mig och teaterviskar till tjejen som sitter i nästa stolsrad: - Nämen! Vilken tillfällighet att VI skulle hamna på samma plan! Kommer ni från Stockholm förresten? Jag kisar försiktigt, ser att hon ser förvirrad ut. Hon nickar och svarar försiktigt: - Från Täby ... - Haru, norr om stan, säger han besviket. Själv är jag från Ho-Ho-Hoddinge! Han kommenterar Huddinge, Täby, hennes barn och säger att han känner en glasmästare i Täby. Sedan faller han i sömn och jag sitter mycket stilla för att inte väcka honom. Tills han sover halvt liggande över mig, då jag ger honom en armbåge i revbenen så att han faller över åt fruns håll i stället. När han och frun lyckats sova över drinkvagnen och matserveringen, kvicknar frun till. Hon ser att de missat maten och beställer raskt två Bacardi och cola. Flygvärdinnan går för att hämta drinkarna. Då vaknar min nyfunne polare plötsligt, sätter sig spikrakt upp i flygstolen och vrålar: - HUM-HUM-HUMLEGÅRDEN! Sedan faller han rakt bakåt och somnar igen. Halva planet stirrar men för hans fru verkar hans beteende vara helt normalt. En timme före landning vaknar han, visar alla att han köpt det "balkongpaket" som researrangören erbjudit. Det innehåller olika sorters sprit i småflaskor, chips, jordnötter, läsk och ett spel. Han visar sina nyinköpta solglasögon och är bekymrad över att bågarna inte är böjda. Han undrar om det finns optiker i Grekland Han vänder sig till frun och undrar om hon tror att det ska bli lika bra som det var när de var här förra året? När pursern sätter sig mitt emot honom och spänner fast sig inför landningen säger han glatt: - Chauffören är packad i dag, va? Pursern ler ansträngt. - Bara lite ... Han frågar pursern om denne varit i Grekland förut? Pursern ser ut som om han svalt en citron när han svarar: - Jo, en gång. För åtta år sedan. Min nyfunne vän vänder sig mot mig igen. Jag ger honom min sportbilaga för att han ska vara tyst. Han börjar läsa matchtabeller för mig. Först när jag frågar om Modo och Björklöven spelar tennis eller golf, förstår han att jag är en komplett idiot. Han ger upp sporten, men gör ändå ett sista försök: - Vad jobbar du med, då? Jag ler vänligt mot honom: - Det kan jag inte berätta, för då måste jag skjuta dig efteråt. Han ser imponerad ut. - Ojdå! Foa då, eller något sånt? Hemligt som fan, va? Jag nickar. - Hemligt som fan. Han ser lite stött ut. Men innan vi landar vänder han sig emot mig och säger: - Men du. Ändå. Vi är polare va? For life? Han sträcker fram handen. Samtidigt som planets hjul dansar ner i banan skakar jag hans hand och försäkrar: - Visst! Jag ser honom aldrig mer och kanske är det lika bra. Men polare är vi. For life.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2002-09-01