Dag Öhrlund:
Folkets hjältar!
Chefredaktören Antonio Carlos tänder en cigarrett medan han länge betraktar en bild av ett ihjälskjutet barn. Han verkar inte särskilt upprörd.
- Hmmm, har vi fler? undrar han. Bildchefen Carlos Silva nickar och räcker fram en bunt svartvita bilder. En tolvårig pojke ligger framstupa på en soptipp, dödad av ett skott i pannan. - Den här, säger Antonio Carlos, den här är riktigt jävla bra. Den kör vi på förstasidan. Silva nickar, tar bilden och försvinner. Det är en mycket het kväll i Rio de Janeiro. Luften på det lilla kontoret är tung av rök från starka cigarretter. En gammal fläkt vispar hjälplöst i taket utan att varken bringa svalka eller skingra tobaksröken. Jag befinner mig i ett gammalt hus i ett skitigt, nedslitet industriområde. Det är här dagstidningen O«Povo - Folket - produceras och trycks. Det är en usel tid i Brasilien. Politiska, ekonomiska och sociala kriser avlöser varandra. Landet har gigantiska utlandslån och inflationen galopperar titt som tätt. 60 procent av landets 150 miljoner invånare är på gränsen till svält. Bara i Rio mördas en person i timmen, dygnet runt. I Brasilien stjäls 300 000 bilar per år. Hur många rån, stölder, inbrott, våldtäkter och andra brott som sker orkar ingen längre hålla reda på. Om detta skriver de stora dagstidningarna O«Globo och O«Gia inte mycket. De riktar sig till de rika och de vill inte läsa om eländet. Detta irriterade journalisten och fotografen Amado Ribeiro så mycket att han för några år sedan skramlade ihop pengar och startade O«Povo. Tidningen blev snabbt de fattigas favorit, av två orsaker. Den rapporterar nästan uteslutande om våld, mord och svåra förhållanden i Rios 300 "Favelas"- slumområden. Och den kostar bara drygt en krona, en tredjedel av andra dagstidningar. O«Povo säljer än så länge hälften av vad de andra tidningarna gör, men växer mycket snabbt. 200 personer, varav 80 reportrar och 15 fotografer, arbetar i skift på O«Povo. De lever farligt: - Vi hotas hela tiden av knarkkungar och andra kriminella, säger Antonio Carlos. Nyligen ringde en grupp och hotade att bränna vårt hus. Vi svarade att de skulle ringa innan så att vi kunde ha kamerorna klara. För ett tag sedan blev en av våra reportagebilar sönderskjuten med automatvapen i ett slumområde medan vårt reportageteam kidnappades och förhördes i timmar av knarkmaffian. Ofta slår knarkgängen sönder våra bilar medan vi fotograferar. Och en gång sköt polisen mot vår fotograf när han tog bilder av att de sköt ihjäl en knarklangare på öppen gata! O«Povos journalister är fattiga hjältar. En reporter eller fotograf tjänar 1 800 kronor i månaden, en redaktör 2 400 och chefredaktören 3 000. Inte mycket med tanke på att en trerumslägenhet kostar 2 500 i månaden! Rios slumområden regeras av knarkmaffior. Varje område har egna lagar och maffian tar snabbt hand om tjuvar och bedragare. Den som stjäl mördas på öppen gata, ofta inför publik. Liken slängs någonstans där polisen kan hämta dem, ofta stympade och försedda med varningslappar om hur det går för dem som bryter mot "lagen". Under sin 17-timmars arbetsdag hör Antonio Carlos talas om hundratals brott och ser fler våldsbilder än många ser under en livstid. - Ofta är vi på plats före polisen, ibland redan innan mordet är fullbordat, säger Carlos. Folk i slummen ringer hellre oss än polisen när det händer något. Vi vet mycket, som vi tyvärr inte alltid kan bevisa, om poliser. Att de mördar, skjuter barn, säljer knark och tar mutor. När vi antyder sånt i våra artiklar blir vi ofta hotade med fängelse eller med att det skall gå illa för dem som "skriver fel". Jag uppskattar att 60 procent av Rios poliser är korrumperade och betalda av maffian. Många poliser säger upp sig för att få välbetalda jobb som langare och mördare hos Commando Vermelho, den knarkkartell som regerar stora delar av norra Rio. I bildarkivet visar bildchefen och fotograferna George da Silva och Elio Ricardo upp hundratals bilder av ofattbart våld. Våldtagna och mördade flickor, illegalt aborterade foster i pappkartonger, skjutna barn, knivmördade spädbarn, avhuggna huvuden och plastsäckar fulla med styckade kroppar, armar och ben. Hur reagerar man när man dag efter dag matas med så mycket våld? Antonio Carlos säger: - Vi tvingar oss att tänka på att det här är en viktig uppgift, ett måste. Det vi visar är daglig realitet i Rio. Om vi någonsin skall kunna ändra på det och få ett vettigare samhälle måste sanningen fram. Och vem skall annars föra fram den i ett land, där till och med presidenten har blivit avsatt på grund av korruption ...?
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2001-01-01