Dag Öhrlund:

Värden

Drygt ett år sedan:

Jag sitter i en sydstatshåla i USA när en vän ringer och berättar om flodvågskatastrofen i Asen. Jag har inte sett på TV på länge men fumlar nu efter fjärrkontrollen. CNN kör tung bevakning. Jag har svårt att ta till mig vidden av katastrofen, kanske för att jag är i USA och inte i Sverige. Men sakta förstår jag. Människor på solsemester har utan förvarning spolats bort. Folk har förlorat livskamrater, barn har förlorat sina föräldrar. Livet har på minuter förändrats för hundratusentals människor. En vidrig sorg och smärta som övergår ett normalt förstånd. Jag slår över till en lokal TV-kanal: - I Asienkatastrofen beräknas nu antalet dödsoffer vara över 150 000. Och nu över till Irak. Idag har vi förlorat ytterligare två soldater som slogs för vår frihet ... Amerika i ett nötskal. Patriotism före allt. Något som väcker förvåning, ibland vrede, i resten av världen. Men kanske också en väckarklocka, dags att fundera över något vi själva förlorat under den politiska korrekthetens unkna filt. Några dagar senare hör jag att Europa haft tre tysta minuter för offren. Bush kontrar: Samtliga flaggor ska hållas på halv stång i en MÅNAD! Detta trots att USA förlorat endast något dussin medborgare i katastrofen. Jag läser kvällstidningarnas rapporter från katastrofen, om offren. Jag kommer hem till Sverige, möts av den svenska orkanens verkningar och Siba-direktörens kidnappning. Svenska media hade en drömstart på 2005. Katastrofer, dödsfall, offer och kidnappningar. Vad kan en kvällstidning mer önska? Offer betyder sålda lösnummer. Bingo. Så kommer sörjandet. Först en svensk självklarhet men med lite perspektiv mer tudelat. En dag promenerar jag efter några skolungdomar som drar upp papper ur fickorna och kastar dem på marken. Jag plockar upp pappren och tittar på dem. Det är några A4-sidor fulla av sorgedikter och sorgesånger. Jag skyndar ifatt ungdomarna och frågar om de förlorat några lärare, kamrater, anhöriga i katastrofen? Svaret är nej. Den här delen av Stockholm är skonad. Ändå förväntas eleverna plugga sorgedikter och sörja kollektivt. Jag funderar över sammanhanget. Min tyske granne uttrycker det krasst: - Det var ju tur att lite ”riktiga” människor dog den här gången. Hade inte svenska och tyska turister funnits på plats, tror jag knappast att man hade samlat in 800 miljoner kronor till de lidande. Förmodligen sant. För så här är det ju: Varje dag tar fyra-fem svenskar livet av sig. En dör i trafiken, många blir invalider för livet. Några dör i cancer, några i andra sjukdomar. Samtidigt dör fem tusen svarta i Afrika per dag, eller är det i timmen? Vi har nog tappat räkningen. Fyra kantrade filippinska överlastade färjor - och dem är det gott om - är lika med en Estoniakatastrof, men vem bryr sig nu om filipiner eller negrer eller de där 300 000 kineserna som dog i en jordbävning för ett tag sedan? Jo, när vi har insamling i TV, förstås: - Kolla, vi svenskar är jätteduktiga! Carola sjöng och alla ringde in och vi samlade in 118 miljoner till negrerna därnere så nu kan vi glömma det, alla problem är lösta. Nej. För det dör fortfarande fem tusen svarta om dagen. Bryr du dig? Verkligen, menar jag? Eller, är det så att vissa liv är värda mer än andra fast vi inte vill erkänna det? I kvällstidningen får en 40-årig, fullt frisk man som kommit hem från sin Thailandssemester med både sig själv och resväskan i behåll och inte ens varit i närheten av flodvågen, beklaga sig friskt. Han undrar upprört varför inga svenska myndigheter kontaktat honom och frågat om han behöver hjälp? Med vad, undrar jag? Att packa upp? En kvinna ringer ett program i radions P1 och undrar vilken hjälp som erbjuds svenska grannar till offer för flodvågen? Grannar? Hjälp! Samtidigt verkar hela den svenska befolkningen veta exakt hur både stats- och utrikesministern skulle ha reagerat timme för timme efter katastrofen. Imponerande. I själva verket handlar det här om olika grundinställningar. Kontrasten mellan dem är lättare att förstå när man sitter i den amerikanska sydstatshålan. I USA är filosofin att varje individ ska ta ansvar för sig själv och sitt liv. En vettig idé. I Sverige är filosofin – trots att verkligheten hunnit ikapp oss för länge sedan - att staten ska ta hand om oss från vaggan till graven, ta det slutgiltiga ansvaret för oss. Men bara när det går åt helvete. Så länge det går bra skördar vi själva. Helst svart. En i längden ohållbar idé. I verkligheten är det så att den som kör bil till jobbet på morgonen tar en oerhört stor risk. Liksom den som reser till Thailand, Indonesien, Afrika, USA, Mallorca, Bulgarien eller Norge. Ty att resa innebär alltid risker. Den 40-årige friske mannen får söka psykologhjälp om han anser att han behöver det. Kvinnan som förlorat sin granne i Thailand får förstå att det är värre att förlora sin make, maka eller barn. Dödssiffrorna uppgår, beroende på vilken källa man konsulterar, till mellan 200 000 – 300 000. Av dessa dog den stora mängden i Indonesien och Indien. Uppåt fem miljoner befaras ha blivit hemlösa och tvingats på flykt. Den svenska dödssiffran är hög men når inte Estoniaformat. 543 svenskar har bekräftats döda, 18 saknas fortfarande. För de som var där och deras anhöriga är lidandet obegripligt stort. Precis som för dem som varje dag mister en anhörig i en trafikolycka, på grund av självmord, cancer eller hjärtinfarkt. Dödsfall lämnar sällan någon lycklig. I Sydostasien sitter hundratusentals människor som förlorat allt och kanske sin tro på framtiden – och som inte får garantier för vare sig kompensation eller förståelse. Människor som inte kan resa ifrån katastrofens skadeverkningar till ett varmt, tryggt hem, utan som tvingas bli kvar. Är de - och deras lidande och sorg - lika viktiga som de svenska offren? Ibland känns det som om människor inte är lika mycket värda. Vilka blir värda något 2006? En tagg i samvetet, eller hur..?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2006-01-01