Dag Öhrlund:

Vittring

Som en nutida Nostradamus vänder jag nosen uppåt, sniffar, siar om framtiden. Jag har dåliga nyheter åt dig ...

1949 publicerades George Orwells, eller Eric Blairs om du hellre vill det, skräckvision "1984". Föga visste den gode Orwell hur rätt han skulle få om statens övervakande av individen, förmodligen kunde han aldrig föreställa sig en modern version av en diktatur under namnet EU. Michel de Notre-Dame (mer känd som Nostradamus), livmedikus hos franske kungen Karl IX, publicerade 1555 sina profetior i ”Centuries” i så skickligt dunkla former att senare släkten kunnat tolka dem i princip hur som helst, oftast till hans fördel. Kunde han så kan jag, så håll i hatten nu: Beträffande vilka som blir arbetsmarknadens ”vinnare” år 2010, spår jag härmed: De som arbetar. Med händerna. Skomakarna kommer att erbjuda sina tjänster till högstbjudande. Du kan kasta din cykel när kedjan hoppar av och köpa en ny, för ingen kommer att ha tid att fixa den. Att få hem en elektriker kostar dig 9 000 kronor i timmen medan du själv tjänar 1 000. Hantverkare kommer inte att växa på trän. De verkar redan idag vara ett utdöende släkte och värre blir det. Varför blev det då så? Jo, när jag gick i kortbyxor kom politikerna plötsligt på att det var fult att arbeta med händerna. Alla skulle bli teoretiker – helst med akademisk bakgrund, om den så baserades på tre poäng i etnologi (jaja, bli sur nu, men jag känner faktiskt folk med några poäng i etnologi som presenterar sig som akademiker!). Politikerna lade ner yrkesskolorna och började kalla städare för lokalvårdare. Ridå. Idag slipper de ta konsekvenserna, vilket är fördelen med att vara politiker. När effekterna av ens beslut verkligen slagit igenom har folk glömt vilka som fattade det vansinniga beslutet. Politikerna ifråga har antingen absurt höga pensioner och flinar belåtet, eller tuggar blålera. Politikerna borde humma förläget och säga: - Ehmmm, tänkte inte på det. Men då det strider mot politikens lagar att erkänna misstag, kör de ett annat race: I skolorna föreslås varenda snorunge trendriktiga utbildningar för att bli TV-stjärna. Vår tämligen begränsade mediavärld fylls av alltfler bimbos (såväl manliga som kvinnliga!). 20 timmar om dygnet jobbar de för slavlöner, glatt påhejade av välbetalda chefer pucklar de på varandra, sticker knivar i ryggar för att komma fram, bli stjärnor. Resten av ynglen ska utbildas inom IT, i takt med att IT-bubblorna spricker. Logik? Medan många akademiker jobbar på bensinstationer och i receptioner, har min granne snickaren dubblat sin timdebitering och slutat arbeta fredagar. Murarna flinar när man frågar om ett pris, elektriker finns knappt på ljusårs avstånd. Jag ringer min huselektriker Svenne för att få hjälp. Han suckar: - Jag kommer nästa torsdag kväll klockan elva, och det är bara för att jag är så snäll! När han dyker upp blir jag orolig. Svenne är i 50-årsåldern och nu blek i ansiktet. Sönderstressad tar han sig för bröstet. Han berättar att han skulle kunna anställa åtta elektriker på heltid i morgon, om han kunde finna dem. Men alltför många potentiella lysmaskar blev akademiker istället och kanske går vi bokstavligt talat mot ett samhälle i mörker. Förstå mig rätt. Trots att jag är en elak fan har jag inget emot akademiker. Men jag inbillar mig att varje samhälle måste ha yrkesgrupper som tillfredsställer alla behov. Jag tror inte att alla föds till teoretiker, jag vet att många är bättre lämpade att utöva sina talanger med händerna. Vill du ha ett säkert stalltips inför 2010 så har jag ett: Bli begravningsentreprenör, ett dödssäkert jobb. Begravningsbranschen är en av de få branscher där du i varje sekund vet exakt hur stor den potentiella kundkretsen är, och mer eller mindre när kunderna kommer. Du vet vad de vill ha och den tekniska utvecklingen på området är inte speciellt omvälvande. Och det bästa av allt - de kunder som inte har råd att betala, betalar staten för. Business as always. Även 2010.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2005-09-01