Dag Öhrlund:

Björnmask

Det var lördagkväll. Min vapendragare Micke och jag hade åkt till den lokala pizzerian för att hämta en färdig och sen middag, i form av väldoftande Coeur de filet.

Scenen som mötte oss på pizzerian var fascinerande. I det yttre serveringsrummet satt ett skinnhuvud och sov över ett bord. Mitt emot honom satt ytterligare ett skinnhuvud och pratade "bissniss" i en yuppienalle. Det är nya tider nu. Skinnhuvena misshandlar inte bara folk längre. Dom ringer mobilt, skickar e-post, har modem och nätsurfar som alla andra. I det inre rummet, vid ett bord nära bardisken, satt dom. Dom som finns på varenda pizzeria i varenda förort i varenda stad med självaktning. Starkölsparet. Han var väl 45. Liten. Såg ut som om han hade gjort en misslyckad hårtransplantation 1972. En märklig, svart ryamatta växte över svålen och ner över öronen, hoppbyggd med någon slags polisonger. Utan glasögon hade jag nog inte reflekterat mer över det, utan utgått ifrån att karln hade pälsmössa. Men nu hade jag glasögon. Hon var sådär 40. Lönnfet, med råttfärgat, stripigt hår till axlarna och glasögonen tjocka som flaskbottnar. Båda rökte. Tittade åt varsitt håll. Dom hade varsitt tomt starkölsglas framför sig. Dom pratade inte med varandra. Jag betalade med check. Trots att jag köpt pizzor där i sju år - fast alltid kontant - ville Emilio se en legitimation. Jag halade upp presskortet. - Vad är det? undrade Emilio, när han såg ordet "Press". Jag förklarade, att jag arbetar som journalist. Då vaknade han med ryamattan borta vid bordet. - Eru scornalischt, sluddrade han. Vill du höra en bra hischtoria? Jag var trött och extremt hungrig. Drömde om att illa kvickt återvända hem med den förhoppningsvis utmärkta Coeur de fileten och korka upp en flaska rött. Det sista jag ville var att bli indragen i en långvarig konversation med någon som visste allt om Palme-mordet eller så. Så jag var rätt otrevlig. - Helst inte, svarade jag. Och ska du nödvändigtvis berätta den ska den vara kort, för min mat är snart klar. Och den ska vara jävligt bra. Han stirrade på mig med ledsna, blanka Sankt Bernardsögon. - De här ere bäschta du nånschin har hört, sa han förnärmat. Emilio flinade upp sig bakom disken, och tände en cigg. Han vädrade avbrott i monotonin. Men det slog mig också, att han inte får höra sånt här en gång, utan tio. Per kväll. - Min farbror har en schommarschtuga, började ryamattan och viftade lätt med cigarretthanden. Då vaknade skönheten mitt emot honom. - Öhh Berra, ta den korta versionen, va... Hon lät nyktrare. Och hon hade hört den förut. På grund av platsbrist tar jag mig friheten att korta och sammanfatta Berras berättelse, men bara en aning. Hans farbror - han med sommarstugan, du vet - hade plötsligt blivit illamående och fått svåra smärtor i buken. Det blev iltransport till lasarettet där man sövde ner honom, sprättade upp honom, konstaterade att han var döende i cancer, och sydde ihop honom igen. Går det verkligen till så? Nåja, vi fortsätter: Berras deprimerade, döende farbror försökte fördriva sin sista tid så bra som möjligt. En dag, när han satt på toaletten och uträttade sina behov, blev han oerhört förvånad. Han sket tråd. Just det. Tråd. Berras farbror klippte av tråden med en sax, stoppade den i en plastpåse och tog en taxi till sjukhuset för att få veta vad det var för slags tråd. På sjukhuset slarvade dom dessvärre bort tråden. En läkare rekommenderade därför farbrodern att fortsättningsvis alltid ha sax och plastpåse med sig på toaletten. Det kunde ju komma mer tråd. Några veckor senare skedde det. Berras farbror sket mer tråd. Han klippte av tråden, stoppade den försiktigt i en plastpåse och tog en taxi till ett infektionssjukhus, där dom inte slarvade bort tråden. Emilio hade slutat flina. Han lutade sig intresserat fram över disken. Tydligen var den här historien bättre än genomsnittet på pizzerian. En av pizzabagarna stack också fram huvudet runt hörnet och fan vet om inte skinnskallen därute till och med slutade snacka i yuppienallen för att få höra slutet. Bruden med flaskbottnarna såg ut att vara en aning stolt över att hennes stora kärlek lyckats dra till sig all uppmärksamhet för en stund. Nu reste sig Berra upp, vinglade till och tog tag i bordet. När han återfått balansen underströk han resten av historien med vilda gester. - På schukhuschet konschaterade dom att det var björnmaschk. Juscht det - björnmaschk! För min farbror äger en klädaffär å åker ofta till Rysschland för å köpa kläder. Å när han e där brukar han käka björn för de gillar han. Så de var björnmaschk å den var tre meter lång å hade virat schej runt njuren å de var därför han hade ont schå han hade ente canscher å han dog allri. Va schäjer du nurå..? Det blev tyst i hela pizzerian. Vad säger man? Jag var tyst. Micke var tyst. Pizzabagaren var tyst, Skinnhuvet var tyst. När jag vände mig om stod Emilio bakom mig, med Coeur de filet-fatet inslaget i aluminiumfolie. Han var också tyst. - Tja, sa jag. Det var ju faktiskt en bra historia. Berra nickade triumferande och satte sig ner. Flaskbottnarna log mot honom. Det såg ut som om det var läge för ännu en stor stark, eller möjligen två. - Ha en kul kväll, sa jag, och så gick vi. - Smaklig måltid, sa Emilio, fortfarande lätt frånvarande och uppenbarligen starkt tagen av Berras historia. När vi kom ut i kvällskylan tänkte jag, att jag har ätit många saker i mitt liv, men aldrig rysk björn. Lika bra det, kanske ...

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2004-05-01