Dag Öhrlund:

Avtryck

Alla vill vi försöka lämna avtryck innan vi dör, bli ihågkomna.

Men få lyckas och hur viktigt är det? Kanske bättre att söka annan lycka - att försöka bli en riktigt bra människa i stället. Just nu är stranden i El Arenal så vackert ren att jag undrar om Gud ­ eller vem som nu är strandansvarig ­ la den i går natt eller om Palmas kommunalråd beslutat investera miljoner i ny sand? Jag skjuter tankarna åt sidan. När månen börjar smeka den mjuka sanden längs kusten strax öster om Palma de Mallorca börjar min vandring. Att vandra i sand är skönt. Att gå på strand i månsken är stort. I lycka eller ångest. Med eller utan sällskap. Jag vandrar ensam nu. Det känns bra. Det dagtid vildare havet som slungat vita toppar har lugnat sig. Nu ­ lugna vågor mot stranden. Det där fantastiska ljudet som kan få vem som helst att bli människa igen, oavsett vad som hände nyss. Storhet och litenhet möts mot en sten. Hårdrock för nervvrak. Jag tänder en av de tiotusentals cigarretterna som jag varken borde tänka på, tända eller skriva om. Jag röker den med njutning, jag tittar ner i sanden och jag ser avtryck. Jag undrar vem som gått där före mig, varför och med vem? Vilka de var, vart de skulle, om de var lyckliga? Förmodligen. Åtminstone för att de för en stund fick gå där naturen obönhörligen fångar en som en hand, kramar en och manar till eftertanke. Jag ser fler avtryck. Och filmen spolas tillbaka. Jag tänker på en gång när jag som liten grabb satt med min kloke och älskade far i köket. Som timmerson från Norrland pratade han inte i onödan. Som stor människa upprätthöll han en mänsklig moral jag sällan skådat senare. Denna kväll skulle han försöka förklara något litet om livet för mig. Vi satte oss vid matbordet, kanske åt vi bullar och drack mjölk under kökslampan, vad minns jag. Jag kommer i alla fall ihåg att han med stort allvar tog ett glas, fyllde det nästan till brädden med vatten och satte det framför mig. Han citerade som ofta någon klok man jag nu inte minns namnet på. Sedan bad han mig sticka ner mitt pekfinger i glaset, vilket jag gjorde. Så satt jag där som en idiot i kanske en halv minut innan han sa till mig att sakta dra bort fingret och titta noga på vattnet under tiden. Det blev små, små, ringar i vattnet när jag drog bort fingret. Efter några sekunder var de borta. Den lilla vattenytan låg helt stilla igen, som om någon aldrig hade nuddat den. - Sådär, sa min far. Sådär blir det efter dig en vacker dag. Lika mycket spår som ditt finger lämnade i vattnet, lika mycket lämnar du efter dig när du är borta. Jag förstod nog inte helt vad han menade den där kvällen under kökslampan. Här och nu, på den vårkalla stranden, ter det sig något klarare, enklare. Jag tänker på Sverige och på alla som har ont i magen. Jag tänker på dig som rusar genom vansinniga försök till karriär i meningslösa jobb för att tillfredsställa chefer, kunder, aktieägare. Jag tänker på dig som har mobilen påslagen på natten, som nervöst slår på datorn för att kolla e-posten halv sju på morgonen. På dig som sömnlöst vrider dig i oro inför morgondagens arbete. På dig som därför glömmer ditt liv, din själ, din kropp och inte förstår att du kommer att gå sönder, kvävas. Jag tänker på dig som missar dina barns uppväxt och kommer att ångra och vara bitter om tjugo år. På dig som glömmer dina vänner, glädjen, kamratskapen och känslan av att halsa en öl en höstkväll till dofterna av brinnande löv. Då tänker jag också på mig själv. Jag tänker på fingertoppen som försvinner ur vattnet. Jag tittar ner i den spanska sanden, drar med foten över ett avtryck och ser det försvinna för att aldrig mer uppstå. Så snabbt. Så definitivt. Tänk kanske. Kanske går livet vidare på något sätt, även om du inte har mobilen påslagen på natten, kollar e-posten femton gånger om dagen, hoppar över luncher och får ont i magen? Kanske går livet ändå vidare om du söker ett mer värdigt, vettigt liv av den gamla sorten? Kanske stannar inte världen för att du försvinner lite? En dag sitter du där med något slags facit, om du får vara lycklig och leva så länge. Facit kan se ut på flera sätt. Ett tragiskt är, om du gammal, ensam, sjuk och bitter inser att ingen tackade dig för alla de där extrainsatserna. Att ingen riktigt förstod storheten i det du gjorde. Och att du samtidigt försakade dina vänner, din familj för att uträtta det där som ingen sedan förstod eller tackade för. Kanske hade du lämnat bättre avtryck genom att vara mer människa. Genom att varje dag försöka vara så bra som möjligt mot dina närmaste. Om inte annat hade det avtrycket nog varit mer värt, när det är dags att lämna in sluträkningen. Tänk på det nu. För när det är dags kan räkningen inte skrivas om.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2002-03-01