Dag Öhrlund:

Vakna!

För 40 år sen, när Monstret (jag) var barn, var väckarklockorna av koppar. Nu ser de ut hur fan som helst, och låter därefter.

Så här är det: Jag sover illa. Jag har svårt att somna och roterar bland lakanen medan ångesten bankar mig i huvudet. Somnar vid tretiden på morgonen och vaknar som ett lik vid sju, just nu av att ett våldsamt lokomotiv dundrar över en järnvägsövergång som ringer och plingar som fan. Jag brukar med ögonen slutna sträcka ut armen och slå mot den för att döda lokomotivet. Ibland lyckas jag och kommer därmed för sent till jobbet. Vilket min chef starkt ogillar, eftersom han tyvärr inte till fullo förstått min storhet än. Och det är han som betalar, alltså har han alltid rätt. Alltså har jag länge funderat på att skaffa en ny, bättre och effektivare väckarklocka. Jag minns mycket väl min första. Den var stor som en jättelik tekopp, av glänsande koppar och hade två stora klockor på toppen. En stav med en kula slog häftigt mellan de två kopparklockorna och den man var inte av kvinna född, som inte vaknade av oljudet. Men någonstans på vägen försvann den och när jag låg i lumpen investerade jag i mitt livs första klockradio med vackert röda digitalsiffror. Nu läser jag att de där klockradiorna gör att man får cancer i huvudet och kanske är det för mycket klockradiosovande som gjort mig till den dåre jag är (måste komma ihåg att fråga hjärnskrynklaren om det!). Nåväl, det där vrålande lokomotivet med den klingande järnvägsövergången har jag långsamt vant mig vid. Min fru Katten är bekymrad över att jag slår ihjäl loket varje morgon och vill stanna i sängen istället för att gå till jobbet. - Du borde skaffa en ny väckarklocka, säger Katten försiktigt. Du borde gå till jobbet i tid ... Då brukar jag tänka på soldränkta stränder, paraplydrinkar, Charles Bukowski-böcker och 19-åriga blondiner med bröst som meloner. Jag vill inte gå upp. Jag vill inte gå till jobbet. Men det hjälper inte. Det är bara att gå, bland flugor, spårvagnstvättare, akademiker, våldsverkare, miljonärer, horor och alla andra som ska åt samma håll, av samma anledning. Jag åker till Skåne. Där bor min kusin Vitamin, lite mytoman och lite hypokondriker, som de flesta av oss ... Hon pratar en hel del men annars är hon OK. Kusin Vitamin berättar i ett svagt ögonblick (det vill säga efter tre flaskor vin) att det finns väckarklockor i form av moskéer att köpa, vid ett torg i stadens invandrartätare delar, det vill säga Möllan för de som förstår sig på Malmö. Dagen efter den tunga vindiskussionen stapplar jag mot Möllan. I en butik står en ung och till synes deprimerad mörk man. Jag frågar om han har väckarklockor i form av vrålande moskéer, han nickar och pekar på en hylla. Där står dom. Dom är rosa och ljusblå och gröna. När tiden är inne tänds en lampa i moskén och en böneutropare vrålar långa melodiska ramsor i en volym som inte ens en död kan sova över. Det står fyra moskéer på hyllan. Jag frågar vad de kostar? - 60 kronor, säger den deprimerade. - Jag tar alla fyra om jag får dem för 200, säger jag. Han ser deprimerad ut. Så nickar han och lägger dem i en plastpåse. Två hundralappar byter ägare. I nästa butik står en kvinna med huckle och allt i full färd med att sälja sex kassar med pappersblommor till en familj. Hennes driftige åttaårige son kastar sig över mig och frågar vad jag vill ha. Jag berättar att jag hört att det finns väckarklockor i form av minareter, med skrikande böneutropare. Grabben ser ledsen ut. - Vi har moskéer, säger han. 60 spänn. - Jag vet, säger jag. Det har jag också. Jag viftar med plastkassen. - Ok, säger han. Vad sägs om en Koranen-kopia i plast med inbyggd väckarklocka, ljus och vrålande böneutropare? 40 spänn, bara. - Kanon, säger jag och köper två stycken. Tre batterier får jag får fem spänn och sen vrålar Koranen riktigt hyfsat. Inte helt rättrogen men nöjd lämnar jag butiken och promenerar till Möllevångstorget i solskenet. Där sätter jag mig på en alldeles utmärkt thailändsk restaurang och beställer Satay medan jag betraktar alla de muslimska, kristna, judiska, buddhistiska och ateistiska människor som vandrar över torget och köper färska grönsaker i de många stånden. Jag funderar över väckarklocksbranschen. Jag undrar vem som kommer på idén att skapa tutande lokomotiv med plingande övergångar, rytande långtradare och skjutande soldater, jamande katter och pipande råttor, som väckarklockor. Och jag undrar vad Allah tycker om att hans undersåtar tjänar stålar på att sälja moskéer i rosa plast med inbyggt ljus och vrålande böneutropare? Jag funderar på fler varianter, med lokal anknytning. Vad tror du om en väckarklocka i plast, i form av Mona Sahlin, som varje morgon 07.00 mässar: - Ja, vadårå, Toblerone, men hallå, det är väl ingenting att bråka om? Eller kanske en Göran Persson i plast som säger: - Ehhmm... nu måste vi ta reda på vad folk tycker om det här ...? Eller en Bill Clinton som man kan hälla mjölk i och som sprutar Monica Lewinsky i nunan 06.45 medan han falskt sjunger den amerikanska nationalsången. Det finns nog många outvecklade varianter. Och därmed fler pengar att tjäna. Någon som ställer upp med riskkapital?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2004-01-01