Dag Öhrlund:

Fimpen

Det handlar om Hollywood, en cheva, en misstänkt mördare och en mentholfimp. Historien bevisar än en gång att verkligheten nästan alltid överträffar dikten.

Den var fabriksny. Mörkblå med mörkblå landå och elektriskt soltak. Den kostade 21 360 dollar. Det var 27 grader i skuggan och en underbar dag i södra Kalifornien. Jag var glad över att få bo i solen och över att få en ny bil. Johnny Doer på Gledhill Chevrolet i Wilmington, överräckte med ett leende nycklarna. - Have a nice day, sade han. När jag styrde hem mot Hollywood anade varken Johnny Doer eller jag, vilka öden som väntade bilen och mig. Jag tryckte på knappen till det elektriska glassoltaket, bytte fil på Pacific Coast Highway, lät V 8:an släppa loss och smakade på namnet: Chevrolet Caprice Brougham. Jag döpte den omgående till Generalen. En bil skall ju ha ett namn också. Generalen och jag upplevde många mil tillsammans. Vi hörde stenar dunsa mot bakluckan när vi åkte genom slummen i södra Los Angeles. Vi korsade öknar i Nevada och floder i Arizona, njöt av ljumma nätter utanför hamburgerbarer i San Fransisco och parkerade i neonsken i Hollywood. Vi jobbade, slet och körde i tyst samförstånd utan problem. Så blev det dags att flytta hem till Sverige igen. I den container som fylldes med bilder, kameror allsköns bråte, kördes också Generalen in. Den tredje april var vädret ovanligt fint för en vårdag i Stockholm. Generalen tuggade troget asfalt på E 4:an mot Sollentuna. I passagerarsätet satt chefredaktören för tidningen Svenska HUSTLER och bet på naglarna. Han var nervös och jag upprymd, eftersom han givit mig det något bisarra uppdraget att fotografera den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson - naken. Redaktören hade efter lång jakt hittat Pettersson på en bänk bland andra alkisar, och övertalat honom att ställa upp på en något annorlunda bild mot en tämligen generös kontantersättning. Redaktören hade en bestämd idé om hur det skulle se ut. I bagaget låg en björnskinnsfäll, en flaska champagne och en tjusig parfym för män. Svetten rann nerför chefredaktörens panna, när Generalens bakdörr öppnades och den mordmisstänkte Pettersson slog sig ned i baksätet. - Morsning, sade han. Pettersson rökte. Nu var det så att Generalen var rökfri. Inte ett bloss hade fastnat i den mörka plyschen. Bara amerikanska parkeringsmynt och enstaka kolapapper hade legat i de kromade askkopparna. Pettersson rökte menthol. Jag vände mig om för att säga till. Mötte hans pepparkornsblick och insåg att det var fel dag att predika ickerökning. När vi kom in till city och gick in i fotostudion låg det en vit mentholfimp i höger bakdörrs askkopp. Naturligtvis fick den ligga kvar. Åren gick. Generalen var en trogen tjänare genom brisar och stormar, solsken och snöfall. Den vita fimpen låg kvar i askkoppen i höger bakdörr. Jag funderade så smått på att beställa en mässningsskylt som talade om, att ciggen fimpats av Christer Pettersson. Men av någon anledning blev det aldrig av. Åratals kånkande på tunga kameraväskor tog ut sin rätt, min rygg värkte alltmer för varje dag. När Generalen och jag svor över vinterkylan en morgon på E 4:an, kunde jag inte längre förtränga den smärtsamma insikten. Det var dags att ta farväl. Generalens framstolar var för svampiga för min gamla rygg, och hade aldrig sett de värmeslingor jag så väl behövde. Dessutom behövde jag en kombibil. Jag hittade snabbt en köpare till Generalen. En kille som haft chevor förr och drömde om att ha en igen. Vi gjorde upp pris och datum och jag beställde med en suck en modern kombibil med uppvärmda, ortopediska stolar. Jag försökte med en dåres envishet förklara det unika med Fimpen för den nye köparen. Att den för länge sen skulle gjutits in i plast, att den höjde Generalens värde både estetiskt och ekonomiskt. Mannen såg tvivlande ut, sade inte så mycket, betalade bara bilen och åkte iväg. Efter fyra-fem månader ringde han. Han lät lite försiktig, generad, ursäktande. Han hade lite svårt att klämma fram sitt ärende, jag fick dra det ur honom. - Joo, sade han, det är fimpen. Jag skulle vilja ta bort den ... Vi hade uppenbarligen olika uppfattningar om vad en fimp kunde vara värd, men jag var djupt tacksam över att han bemödat sig om att ringa. Vi träffades och under högtidliga former återgick fimpen i min ägo, gratis och franco. För att fira bjöd jag mannen och hans fru på kaffe i plastkopp på Kungliga Djurgården. När detta skrivs vilar Fimpen i en tändsticksask. Jag letar fortfarande efter en firma som varsamt kan gjuta in den i plast och därmed konservera den med den aktning den trots allt kräver. Ibland, när jag sitter ute och röker mitt i natten, undrar jag någonstans om historien med Fimpen och Generalen är slut. Kommer jag att vakna en morgon och finna att Generalen, brinnande av hemlängtan, står parkerad utanför mitt garage med nycklarna i? Endast den som lever, får se.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2001-02-01