Dag Öhrlund:

Balans

Förvåningens tid är här. Är digital kyla värd mer än mänsklig värme?

Snorungar dikterar värden i skolan och Nokia gnuggar händerna. Gud bevare oss alla. Låt oss finna en balans igen. För en tid sedan skrev jag en krönika med rubriken "Image". Den handlade i korthet om min rätt, att som 40 + gubbjävel tycka illa om en hel massa saker som jag aldrig skulle vågat yttra mig nedsättande om för en sisådär tio år sedan. Jag påpekade stillsamt att man som gubbjävel med en god dos av surkärring inbyggd, har massor av rättigheter och numera knappast några skyldigheter vad gäller åsikter. Till exempel: Man kan lugnt tycka illa om hårdrock, dödsmetall, punk, rave, bakåtvända baseballkepsar, rap och platåskor. Man får hata Robinson, Fiender, piercing och tatueringar för horor och sjömän som inte törs vara horor och sjömän. Man kan lugnt hata moderniteter som dagis, cafe latte och att någon idiot fått för sig att kalla rullskridskor för "inlajns". Trams. Nog om detta. Nu handlar det om allvarligare saker, som inte bara en gubbjävel borde ha hjärnceller nog att uppfatta. Att den digitala kylan är på god väg att ta över den mänskliga värmens roll. Och att det kan sluta riktigt illa om ingen bryr sig. Läser i Den Stora Kvällstidningen att Skolverket äntligen beslutat att lärarna får beslagta ungarnas mobiltelefoner. Tyvärr inte för en hel dag, men åtminstone för en lektion om de stör undervisningen. Den Stora Kvällstidningen frågar fem elever vad de tycker om beslutet? Några tycker att det är bra för att de störs av det eviga SMS-pipandet på lektionerna. Så kommer det. En 13-årig snorunge säger följande: - Jag tycker att det är fel! Dels kränker det min personliga integritet, dels stör mina samtal inte någon, för om jag får ett viktigt samtal under en lektion brukar jag gå ut ... Jag läser det och jag vill bara ge skitungen ett kokt stryk och den uppfostran hans inkompetenta föräldrar inte lyckats med. Viktiga samtal? Gå ut? Vem inbillar han sig att han är? Jourhavande hjärnkirurg? Sanningen är dessvärre, visar det sig vid en kontroll med skolan, att det inte bara är ungarna som kräver att få ha mobiltelefoner i skolan. Föräldrarna kräver att ungarna ska få ha dem med sig och påslagna. Nokia härskar, åt helvete med förnuftet och utbildningen. Grattis, Sverige! Så läser jag i Den Stora Kvällstidningen att i Finland har redan 60 procent (!) av ungarna i - märk väl - lågstadiet egna mobiltelefoner. Gode gud. Vad är nästa steg, att de automatiskt får en med kontantkort när de föds så att de kan SMS:a till andra bebisar och fråga om de tycker att bröstmjölk är cool? Gimme a fuckin´ break ... Teknik, utveckling, modernisering och framsteg är kul, men allt måste ha en gräns, en klarhet. Och just nu känns det som om den digitala kylan, förklädd i popkläder som alla vill gå i för att känna sig unga, håller på att ersätta den mänskliga värmen. Det vore en stor och djup förlust för människorna. Igår kväll var min vän Ahmed och hans fru hemma hos mig. De hade haft en jobbig dag eftersom en av Ahmeds vänner dog igår och eftersom deras sed säger att de ska hjälpa varandra i svåra situationer. De hade igår kört hem till änkan, stöttat henne, lagat mat åt henne och hållit henne sällskap. Du vet, sådant där som du hört talas om att vi gjorde i Sverige förr. Sånt som kallas medmänsklighet. Nu hör det till saken att mannen som nu dog vid 86 års ålder och tog sin fil.lic redan på 30-talet var en stor, varm och hjärtlig poet. Det kanske du struntar i fast du inte borde. För innan du dör kommer poesin förmodligen att hjälpa dig på ett eller annat sätt, tro mig. Så vad är det jag försöker säga här - att vi ska förbjuda den tekniska utvecklingen och gå tillbaka till radiotelefonen? Inte alls. Jag inbillar mig att det viktiga ordet är det som asiaterna - stora tänkare och filosofer - kallar balans. Nämligen det som vi svenskar skryter och tror att vi är ensamma om. När vi kallar det "Lagom". Så låt oss vara lagom. Låt oss vistas i balans mellan det djupa, viktiga, mänskliga, varma, och det nya, spännande och tekniskt viktiga. Låt oss glädjas åt tekniska framsteg. Över hur nytt, fort, spännande vi kan kommunicera, finna nya vänner, dela glädje och sorg. Men låt oss aldrig glömma de viktigaste grunderna till att vi över huvud taget vill kommunicera med varandra: Kärlek, värme, omtanke, omsorg. Och låt aldrig dem kokas ned till några idiotiska SMS-meddelanden som heller aldrig blir mer. Ett SMS kommer aldrig att ersätta värmen från en hand den dagen du ligger riktigt illa till. Tänk på det.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2004-09-01