Dag Öhrlund:

Kamelen

Dom stormade in på redaktionen en dag, och försökte se bistra ut. Folk från skattemyndigheten. Revisorer.

- Taxeringsrevision, sade de. Vi skall gå igenom ALLT! Vi tittade förvånat på de. Troligen hade de sett för många filmer, men ingen av dem ingav en bråkdel av den respekt Pacino eller De Niro gör när de sparkar in dörrar. Revisorer är ett märkligt skrå. Bekymrade, gråa typer med glasögon tjocka som cocacola-bottnar. De kan satsa sitt liv för att hitta en försvunnen 25-öring och ger sig inte förrän varenda litet skitkvitto är stött och blött, kritiserat och granskat i detalj. Min tes är, att de har haft en olycklig barndom och ett lika olyckligt vuxenliv. Den enda glädjen som finns kvar, är att göra livet till ett helvete för andra. Jag log i mjugg, för jag visste att de hade ett elände framför sig. Inget företag i världen kan prestera så många konstiga kvitton som en tidning. Här köps det sprit och kondomer, hundkoppel och kassaskåp, hockeyspel och gitarrer. Det hyrs kylskåp och grisar, hotellrum och papegojor, helikoptrar och dynggrepar. Allt för att kunna göra reportagen och bilderna ingen annan gör. Två dagar senare blev jag nerkallad till ekonomiavdelningen. - Revisorerna vill prata med dig, sade de. Det gäller visst en kamel ... Jag gick in till dem. De var två stycken som hade försökt förvandla vårt kök till någon slags förhörsrum, dock utan större framgång. Förhör blir så larviga när det finns levande ljus och pepparkakor på bordet. De hade en av mina reseräkningar framför sig. En av revisorerna sköt fram den mot mig, knackade med fingret på en papperslapp och sade triumferande: - Sånt där går vi inte på. Jag tittade på lappen. Det var baksidan av en sönderriven Marlboro-kartong. På den stod skrivet med spretig stil: "One camel, 5 000 ptas". Hjärnan snabbspolade bakåt, och jag mindes: Jag var på Gran Canaria och skulle fotografera i Mas Palomas-öknen. Bilden skulle bli roligare om det stod en kamel och såg dum ut i sanden. Så jag raggade upp en kameluthyrare, hyrde en kamel och tog bilden. Det var inte mer med det. Men när jag ville ha kvitto blev det trassel. Ytterst få spanska kameluthyrare släpar runt kassaapparater och kvittoblock i öknen. Jag insisterade på ett kvitto och till slut hittade uthyraren en Marlborokartong som han skrev på. På tidningens ekonomiavdelning är de luttrade, och har sett värre kvitton än trasiga Marlborokartonger. Därför sade de heller inte ett ljud när jag lämnade mina kvitton från Gran Canaria. Men skattefolket tyckte tydligen att det var ruggigt misstänkt. Jag förklarade situationen i detalj. De trodde mig inte. Jag hämtade bilden med kamelen och visade den. De trodde mig inte ändå. - Du kan uppenbart inte styrka utlägget, sade en av dem allvarligt. Det tyder på att du tillgodogjort dig beloppet för egen vinning. Jag blev förstås förbannad. Vilken idiot! Jag blev inte mindre förbannad av tanken på, att jag var med och betalade hans lön. - Hör här, sade jag. Jag reser nästan 200 dagar om året. Jag lämnar in fler reseräkningar och kvitton än någon annan på det här bygget. Jag plåtar tjejer och hyr pooler och kameler och betalar ut tipspengar till konstiga typer. Om jag hade velat sno företaget på pengar, hade det funnits bättre sätt. Dessutom gör jag mig inte till tjuv för 250 spänn! De trodde mig inte. Jag blev vansinnig. Tog närmaste telefon, ringde upp en resebyrå och sade: - Jag vill boka två biljetter till Kanarieöarna. Lyxresa med bästa tänkbara hotell. Avgång så fort som möjligt. Jag vände mig till revisorerna och sade: - Vad heter ni? De såg chockade ut. - Vad håller du på med? undrade en av dem. - Det är enkelt, sade jag. Jag bjuder er på en lyxresa till Kanarieholmarna. Jag betalar mat, sprit, badbollar, glass och allt vad ni vill. Det finns bara ett förbehåll. Ni skall skaffa ett skrivet, godkänt momskvitto för hyra av kamel. Ni har en vecka på er. Misslyckas ni, får ni betala hela kalaset själva! Mitt allvarligt menade erbjudande fick dem tydligen att vakna och inse att det kan vara förenat med vissa problem att få momskvitton i öknen. Och att man i andra länder inte orkar lägga ner lika mycket energi på kamelkvitton, som i Sverige. De sansade sig, och jag fick gå. Hur jag numera maskerar kamelhyra utan några kvitton alls, får de väl försöka lista ut själva. Fast jag vore gladare om de ägnade sin tid åt dem som glatt skickar iväg hundratals miljoner obeskattade kronor ut ur landet. Men det är kanske inte lika viktigt ...?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2001-03-01