Dag Öhrlund:

Jag tror att jag blir statschef!

Jag har ofta undrat vad jag ska bli när jag blir stor, och det gör jag fortfarande. Jag kan ju inte flänga omkring och jobba med det här i all evighet - så har jag tänkt i ungefär 25 år.

Och så tänker jag fortfarande. Det måste ju finnas något för mig också, någonstans. Men jag har inte hittat svaret tidigare. Jag har snackat med SYO-konsulenter och tittat i AMS-broschyrer och försökt ta till mig alla möjliga tips, utan att hitta något vettigt. Ett gång hade jag en dröm om att bli advokat. Jag föreställde mig advokater som seriösa människor, rättvisans försvarare och allt det där. Sedan fick jag se Pelle Svensson, och så gick den drömmen i kras. Men för ett tag sedan föll slantarna på plats. När jag nyligen såg min gamle polare Putin på tv, kom jag på nya tankar. Jag kanske skulle bli statschef. Tänk dig själv - Öhrlund som kung eller statsminister. Fast president låter maffigare. Inte helt fel. Och jag ser en hel rad fördelar med jobbet, till exempel: 1. Jag kan resa när och vart jag vill, i eget plan. Antingen gör jag som Putin och kommenderar in en Tupolev eller något i den stilen. Eller som Bush, har ett eget tjusigt plan som heter Air Force 1. Eller som Persson, hyr något jävligt fint, tar ett par järn och låtsas som om det regnar. 2. Jag kan, direkt eller indirekt, bestämma en hel massa utan tjafs. Alltifrån hur trafikdelarna ska se ut, till om det ska finnas några kärnvapen eller ej. Det handlar bara om att omge sig med rätt medarbetare, det vill säga sådana som tycker som jag. Och jag kan utnämna en massa snygga gymnasiebrudar till mina ministrar, oavsett om de kan något eller ej - härligt! 3. Jag behöver inte gå till jobbet om jag är sjuk. Det blir inget tjafs om läkarintyg från sjunde dagen, karensdagar eller avdrag på lönen. Dessutom behöver jag inte längre köa på vårdcentralen - jag får en egen medicinman som inte ska göra annat än att bry sig om hur jag mår. Inte helt fel ... 4. Jag kan kröka hur mycket jag vill. Spriten är gratis, och jag behöver inte gå till jobbet om jag är på röken eller bakis. Jag säger bara att jag är sjuk, och det är vad folket får veta. Så länge jag inte gör några tabbar som att kissa offentligt, snubbla nerför flygplanstrappor eller att lova att avskaffa alla kärnvapen över en natt, har jag goda möjligheter att få kröka gratis ifred, och komma undan med det. 5. Jag får tonvis med brev från beundrarinnor. Massor av brudar tänder på makt. Det finns oräkneliga exempel på statsmän som varit nerhängda av klasar med snyggingar, oavsett hur gamla, feta och fula de själva varit. 6. Jag får en schysst bostad och behöver inte, som alla andra, bosätta mig i närheten av jobbet. Jag gör bara som Persson, väljer en trevlig stad och kräver gratis flyg och livvakter á 30 000 i veckan för att komma till jobbet. Halmstad verkar trevligt, liksom Milano och New York. Så vitt jag vet finns det fina flygplatser för mitt privatplan där. 7. Jag kan ljuga om det mesta. Idag får jag en hel del obehagliga frågor varje dag, och har inte mycket annat att välja än att svara ärligt. Som statschef kan jag försvara mina lögner med att de är politiskt nödvändiga, eller nödvändiga för rikets säkerhet. 8. Som statschef är jag också politiker, vilket betyder att jag helt plötsligt kan göra en hel massa saker utan att straffas. Jag kan köpa Toblerone på statens kreditkort, spela bort skattepengar, klippa sönder representationskvitton, gå på porrklubb och ta med min fru på semesterresa på din bekostnad. Det låter som en rätt behaglig tillvaro, att plötsligt vara befriad från allt det ansvar sådana små skitar som du, jag och alla andra undersåtar måste ta. När jag hade ägnat det där ämbetet en hel del funderingar - över en hel del whisky - älgade jag iväg till min fru Katten: - Tror du att jag skulle bli en bra statschef, Katten? undrade jag. - Säkert, sa Katten. Men du skulle ju aldrig stå ut med allt dösnack. Och tänk dig själv - alla töntiga besök, invigningar av konstiga stenar, besök från nykterhetsföreningar och fågelskådarorganisationer, alla tråkiga luntor som ska läsas. - Nänä, sa jag, men då kunde jag ju alltid vara sjuk. Och tänk, sa jag, jag kunde få sitta på fina middagar och ta drottningen på låret utan att någon märkte det. - Äsch, sa Katten, glöm det. Hon är för gammal och sliten för dig. Jag tänkte en stund till, och kom fram till att Katten nog hade rätt i allt det där. Så jag skiter i det. Jag tänker inte ens försöka bli statschef. För att lugna mina potentiella motståndare Persson och Reinfeldt, försäkrar jag att jag inte ens tänker försöka bli statschef. Och för att lugna dig försäkrar jag att jag inte ens ställer upp i kommunalvalet. Men ändå - tänk på det jag sagt, när du går och röstar nästa gång. Markera lite, för en gångs skull. Visa ditt förakt för folk som gärna tar dina pengar, lever lyxliv för dem och skiter fullständigt i vad du tycker. För någon jävla ordning får det väl ändå lov att vara?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2004-11-01