Dag Öhrlund:

Monkey Business

Vårsolen lyser skarpt i ögonen när jag kliver in i Steves gula taxi för en gummiosande resa genom den betongdjungel som kallas änglarnas stad.

Musiken dundrar i bilen när jag hoppar in i den skrikgula Chevataxin på Overland Avenue i Los Angeles. Chauffören Steve bränner gummi när han drar iväg mot rödljusen vid korsningen mot Jeffersson Boulevard. Det första jag lägger märke till är att han klistrat fast en askkopp på instrumentbrädan, och att en fimp brinner i den. Under de senaste åren har delstaten Kalifornien tagit i med hårdhandskarna mot rökning. Det är förbjudet att röka på offentlig plats, på alla restauranger och kaféer, snart sagt överallt. - Är det inte lite känsligt att röka i taxin? undrar jag. Vad säger passagerarna? - Tja, det beror på, säger Steve samtidigt som han dödsföraktande kastar in taxin mellan en långtradare och en cementbil och drar på uppför Jeffersson. En del säger argt att jag ska släcka ciggen. Då svarar jag att de ska hoppa åt helvete ur min taxi. Andra frågar vänligt och då släcker jag, så enkelt är det. Vi dundrar vidare genom Los Angeles i femrusningen. Omges av blänkande limousiner och risiga Toyotas, symboler för vinnare och förlorare på den marknad där bara framgång och pengar räknas. Steve berättar att han faktiskt hade slutat röka en gång för alla efter en svår influensa, att inget kunde få honom att börja igen. Inte förrän skatteåterbäringen kom och hans fru sedan sju år tillbaka tog pengarna och stack. Steve blev besviken, ledsen, förbannad. Började röka igen. - Hon kom krypande när pengarna var slut. Ville ha mer. Nu ringer hon tre gånger om dagen och lämnar långa meddelanden på min svarare. Svamlar om att alla människor begår misstag, att vi borde börja om efter all kärlek vi haft. Men fuck her, jag har stått ut med för mycket genom åren. Hennes kredit är totally slut, om du förstår ... Steve drar ett djupt bloss och ser att ljuset slår om till gult 150 meter längre fram. Han höjer volymen på stereon och trampar gasen i botten. Chevans slitna automatlåda taggar motvilligt ner och i ungefär 100 kilometer i timmen kör vi mot rött. Jag frågar hur det är att köra taxi i en stad där alla antingen har bil, eller varken har råd med bil eller taxi? Steve säger att det är monkey business och att få saker håller honom över ytan. Han hyr taxin för 40 dollar om dagen - rena klippet, eftersom de flesta kostar 80 om dagen. Skulle han köpa en taxi fick han lägga upp 35 000-50 000 dollar för ett tillstånd och sedan för en bil och för en radio och för ... Så fuck it! Han hyr. Han lever på helgkörningar och på att köra horor och knarkare som faktiskt har ett jobb. Han har stamkunder som ber honom köra till adresser där de hämtar knark. 15-, kanske 30-dollarskörningar. En kille ringer en gång i veckan och tar en 100-dollarskörning. Knarkhämtning. Det är sånt han lever på Steve, och han vet det. Det, plus att köra en och annan hora någonstans och köra några fyllon hem från nattklubbarna. Att leva på rika japanska turister är ett minne blott, det var sånt som hände på 80-talet. Steve har en dröm. Han har räknat ut att många småstäder i Kalifornien skulle behöva ett taxibolag, och om han bara kunde få ihop startkapitalet, så ... - Jag skulle kunna greja de där 35 000 dollarna jag behöver, om jag bara slutade fuck around, skrattar han. Du förstår, jag har en beteendestörning - så fort jag har tjänat ihop 1 500 dollar går det åt helvete. Jag sparar och sparar men när jag har 1 500 flippar hjärnan. Jag hyr taxin en vecka eller två och kör till Mexico eller Arizona. Horar och super, blåser stålarna och har jävligt roligt. Under tiden kommer min hyra och alla räkningar och jag förskjuter allt tills jag vaknar upp. Då ringer jag farsan eller min moster och gråter och säger att jag behöver 500 dollar. Så tar jag mig upp ur hålet, betalar räkningarna, hyr taxin och kör vidare med knarkarna och hororna i baksätet. Monkey business. Han tillägger att Los Angeles förstås är en galen stad. Men att han förmodligen aldrig skulle kunna leva någon annanstans eftersom det är det enda han känner till riktigt bra. Och att han förmodligen inte skulle kunna leva på något annat. Eftersom hans farsa är taxichaufför. Eftersom han själv bara har jobbat som taxichaufför. Det är kanske inte så mycket mer att tillägga. Steve undviker med centimetrar tillgodo att köra över en av Los Angeles många hemlösa med sina få ägodelar i en kundvagn, när han med skrikande hjul bromsar utanför shoppingcentret Beverly Center för att släppa av mig. När jag tar upp kameran viftar han stolt med en bunt 20-dollarsedlar han tjänat på knarkarna och hororna. - Monkey money, flinar han. Han säger att jag ska ha en bra dag och att jag bör ringa hans mobil när jag behöver pålitliga körningar. Vi ses aldrig mer och jag undrar om han någonsin blir taxiåkare i en liten skitstad i Kalifornien ...?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2002-10-01