Dag Öhrlund:

Koon

Natten var het och lika svart som invånarna i södra Los Angeles. Jag var trött och svettades under min skottsäkra väst.

I månader hade jag åkt både dag- och nattpass med polisen för att skildra en del av livet i den fattiga stadsdelen. Varje gång hörde jag på polisradion att någon hade blivit skjuten. Alltid i andra änden av distriktet, alltid när vi var upptagna. Jag hade inget behov av att se blod, men en skjuten gangster var en del av den våldsamma verklighet jag ville skildra. De andra bilderna hade jag redan. På slutet åkte jag dubbla pass, 16 timmar i stöten. Vid midnatt kom han ut för att hälsa, befälet jag skulle åka till gryningen med. Sergeant Stacey Koon. Vi hoppade in i den svartvita Chevan. Koon tuggade på ett äpple. - Nåå, sade han. Vad kan jag hjälpa dig med, vill du se blod? Alla vill se blod. Jag började förklara, men han avbröt med en viftande hand. - Jag förstår. Jag har haft journalister med förr. Easy boy, we´ll get you some blood. Lugn grabben, vi ska skaffa lite blod åt dig. En stund senare förkunnade rösten i polisradion att en gängmedlem blivit skjuten inte många gator från oss. Koon kastade ut äppelskrutten och trampade till. Sladdande åkte vi genom trånga gator mot de roterande ambulansljusen. Grabben var bara 15. Han grät och skrek osammanhängande på spanska att han skulle dö och att Gud måtte förlåta honom. Lugna gubbar från ambulansen synade såret i axeln och såg en ofarlig "through and through" - kulan hade gått igenom och ut igen. De lade förband, lastade killen och åkte. Koon lade i en växel och började snoka i kvarteren. En kvart senare satte han handbojor på de två som skjutit grabben, och hittade deras revolver. I bilen bet Koon i ett nytt äpple. Jag undrade var han fick dem ifrån?. - Need more? sade han. Behöver du mer? En halvtimme senare stod jag i ett skitigt vardagsrum bland skrikande kvinnor, och en skjuten gangster som låg i sitt eget blod på golvet. Ambulansmännens blickar sade mig att han inte skulle klara sig. Koon tuggade, till synes oberörd, på ett äpple. Vi rullade vidare. På morgonen sade jag adjö. Koon tryckte min hand: - I told you I´d get you some blood, didn´t I? Jag sade ju att jag skulle fixa blod åt dig, sade jag inte det? Två år senare: Den svarte smågangstern Rodney King var villkorligt frigiven efter att ha suttit inne. Den tredje mars 1991 var han berusad och körde för fort. Han stannade inte på polisernas tecken, men de fick stopp på honom i alla fall. De andra i bilen lydde polisernas order. Klev ur med händerna på skallen och lade näsan i asfalten. Men inte King. Så King fick rejält med pisk. Poliserna Laurence Powell, Theodore Briseno och Timothy Wind låter batongerna dansa på hans kropp 56 gånger på 81 sekunder. Av en händelse lyckas en fotoamatör med videokamera föreviga händelsen från sin balkong. Det blir rättegång med världsomspännande publicitet. King blir kändis, och ny symbol för de svartas rättigheter, över en natt. Poliserna frikänns i rättegången och svarta medborgarrättskämpar skriker högt. Några av de våldsammaste kravallerna i historien bryter ut i södra Los Angeles. 52 människor dör, värden för miljontals dollar brinner. I en ny rättegång skapas det som kallas rättvisa. Jag läser referaten, ser att chefen för den patrull som misshandlade Rodney King, döms till två och ett halvt år i fängelse: Sergeant Stacey Koon. Rodney King får 30 miljoner kronor i skadestånd av staden Los Angeles. Inte för att han blivit misshandlad, ty de flesta av batongslagen var enligt domaren motiverade. Utan för att poliserna "kränkt hans mänskliga rättigheter". Sergeant Koon åkte in, inte för att han slagit, utan för att ha "tillåtit kränkningen". Rätt ska vara rätt. Poliser ska inte leka batongdansen i onödan. Gangstern och numera mångmiljonären King, förnekar sig inte. Sedan 1991 har han arresterats ett antal gånger för rattfylleri, hustrumisshandel och för att försöka köra över en polis som överraskat honom med en prostituerad transvestit. Just nu avtjänar King ett tremånaders fängelsestraff sedan han åter misshandlat sin fru. När jag sitter på terrassen på kvällarna tänker jag ibland på Stacey Koon. Han lär ha skrivit en bok om sitt polisarbete, och lever på att ge intervjuer. Jag undrar om han fortfarande äter lika mycket äpplen ...?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2002-06-01