Dag Öhrlund:
Mer förnedring åt folket!
Jag läser en bunt tidningar, konstaterar att vi lever i en spännande tid. Olof Palmes gamle polare Mugabe har våldtagit det Zimbabwe han lovade att befria – halva landet svälter, 70 procent är arbetslösa, inflationen är 127 procent och den som inte röstar på Mugabe får spöstraff. Polisen har hittat delarna av en styckmördad människa på isen i Stockholms City. Sossarnas ungdomsförbund har fuskat med medlemsantalet i syfte att roffa åt sig fler skattepengar till sina lekar.
En miljöpartistisk riksdagsman har roat sig med att pippa 14-åriga pojkar han raggat upp på Sergels Torg och bjudit på sprit. En polis har rånat några banker och en annan har delat ut vapen till kriminella. Gudrun Schyman har använt 340 000 skattekronor för att jobba fram sitt nya parti. Flitig arbetshjälp har hon fått av Susanne Linde som varit sjukskriven för utbrändhet i fyra år och jobbat hårt för att bygga upp partiet under tiden – bravo! Ett justitieråd i Högsta Domstolen anklagas för att ha köpt sex av en 18-årig pojke men ”vill inte svara alls”. En undersökning visar att statliga Telia tjänar mer på porr än porrföretagen själva, men ingen ansvarig vill uttala sig. En kvalificerad gissning är att de alla går fria och förmodligen får landhövdingsposter som tack eller blir ambassadörer. För vem vill vara ambassadör för ett land där invånarna kräver att få information om en sketen tsunami som dödat en kvarts miljon människor eller så? Och där utrikesministern inte vet var folkets mest populära semestermål ligger? Holy shit, vilka krav pöbeln har! Sverige har, om jag får uttrycka mig så, blivit lite mer italienskt. Inte såtillvida att det begås fler brott eller att politikerna klantar sig eller myglar mer. Utan bara för att det kommer till ytan lite oftare. Det är bra. Det betyder att svenskar kanske på sikt kan förstå att Sverige inte är ett ärligt, ofläckat land där man kan lita på de styrande. Det har sossarna också förstått att svenskarna börjar förstå. Socialdemokraternas 144 riksdagsledamöter samt partistyrelsen har genom en unik åtgärd försäkrat sig mot – journalister! Försäkringen ska användas för att täcka advokatkostnader om sossepolitikerna vill driva förtalsprocesser mot media. Kanske ett tecken på att Perssons landsfadersgestalt nu spricker som en sargad Michelingubbe. En kvalificerad gissning är att han ryker åt helvete i nästa val. Allt det där tänker jag på tills jag slår på TV:n. Normalt sett ser jag, av olika skäl, ytterst sällan television. Men en kväll när jag inte orkar stänga av efter nyheterna kommer ett fantastiskt program som kallas ”Paradise Hotel”. Jag blir fascinerad på gränsen till paralyserad. Jag ser dumhet, förnedring och en form av koppleri blandat till en fantastisk soppa som inte kan missas. Om jag förstår saken rätt har man skickat ett gäng korkade människor till ett lyxhotell i Mexico. På lyxhotellet ska de korkade människorna vara dumma mot varandra, skapa intriger, supa hårt, försöka slå ut varandra, hångla och pippa. Helst inför TV-kamerorna. För detta får de mängder med alkohol och möjligen också mat. Uppenbarligen kommer den som varit dummast, elakast, intrigerat mest och pippat bäst att vinna en summa pengar. Fascinerad följer jag en rad avsnitt av serien. Det roligaste av allt är att denna orgie i fylla ”presenteras av” en alkoholfri cider. What a fuckin´ joke!!! I serien finns karaktärer som skulle platsa i vilken surrealistisk fiction som helst, och namn ingen hört i modern tid. 26-åriga ”Olinda” har så pumpade läppar att programmet måste textas för att någon ska kunna höra vad hon säger. Hon presenteras som ”designer” men det är oklart vad hon ritat. Det finns ett butiksbiträde med det urtjusiga namnet Daphne och en kille som kallas ”Marre”. En snickare vid namn Greg gör sitt bästa för att se ut som en bankrånare. Han är hårdast av de hårda, tjejerna avgudar honom. Hur många gånger man måste hångla upp Greg för att gå vidare framgår inte av specifika tabeller, men att det är ett måste verkar uppenbart. Här syns ”artisten” Patrick (som de inte visste något om i skivaffären – har jag missat något?) och en varelse som kallas Lee Britt som piskar sin hotellsambo med läderpiska och gör sitt bästa för att prata engelska istället för svenska. Dessa och många fler utgör en bedrövlig ensemble i denna förnedringens Opera. Jag njuter av varje minut. Och förbannar samtidigt mig själv. Jag tänker tillbaka. För sådär tio år sen satt jag och min kamrat Elake Jan i hans TV-studio och spånade idéer till kommande TV-succéer. Jan sa: - Folk är dumma i huvudet. Folk har ingen smak. Folk vill se förnedring. Vi sätter upp två roterande sängar i studion och sätter ett par i varje säng. Vid varje säng finns en penningpelare. Vi kopplar ett 071-nummer till sändningen och så får folk ringa in pengar till det par som är mest spännande i sängen. Naturligtvis slutar det med att det ena paret pippar framför kameran för att få mest pengar. Och vi blir rika. Jag trodde inte riktigt på idén. Jag var en idiot. Nu vinner Marre Paradise Hotel-grejen och blåser Daphne som både blev kär i Marre och tror att hon ska få dela prissumman på en halv mille. Hon blir istället extra djupt förnedrad och i dagar skriver våra djupt seriösa kvällstidningar om huruvida det var hon som slog Marre på festen efteråt, eller om det var två andra som boxades? Jag saknar verkligen Paradise Hotel. Jag har fått smak på förnedring. Jag inser nu att rånande snutar, förskingrande politiker, riksdagsmän som pippar 14-åringar och styckmördare kanske inte är det största problemet. Inte i ett litet land där miljontals människor ägnar den bästa delen av sina liv åt att titta på förnedring av korkade människor som borde få hjälp, istället för att umgås med vänner, se teater, läsa goda böcker och lyssna på vacker musik. Och där folk låter sina barn se Robinson för att det ju är ett ”familjeprogram” (hjälp!). So let´s go, folks - mer förnedring åt folket! Något ska vi ju göra på fritiden ...
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2005-05-01