Dag Öhrlund:

Hat

Alla pratar om rasism, men långt ifrån alla vet hur den känns. Under 72 timmar var Rolle och jag hatade vitskallar i svart mans land. Det var inte kul alls ...

Rolle och jag reste runt i USA på reportageresa och kom så småningom till Florida, där vi plötsligt fick några dagar över. Vi parkerade hos en halvknäpp franskkanadensare som hade ett litet motell i Fort Lauderdale. Nästa dag såg vi en resebyrå som erbjöd korta resor till Kuba för nästan inga pengar. Det här var innan Castro hade spänt sig så mycket att jänkarna börjat med embargon och livet lekte fortfarande. Vi ville åka över i ett par dygn, se Havanna, dricka rom och röka cigarrer. Men det smög sig. Kubanerna hade visumtvång. Att få visum skulle ta en vecka och vi hade ett flyg hem att passa. - Bahamas, då? undrade damen bakom disken. Varmt, trevligt och billiga drinkar! Vi köpte en tredagars Bahamasresa för bara några hundra per skalle. På motellet packade vi det nödvändigaste i två bagar och sa till kanadensaren att han fick vakta vårt femveckorsbagage med sitt liv om han ville ha oss som gäster igen när vi kom tillbaka. Det ville han, för det var lågsäsong och vi såg ut som säkra pengar. Han travade bagaget vid sin TV och vi klev på ett litet tvåmotorigt plan som bullrade som bara fan. Flygningen till Freeport, Bahamas tog bara 20 minuter. Sedan landade vi i Paradiset. Trodde vi. Redan i ankomsthallen träffade blickarna oss som blåspilar. Svarta tjänstemän, städare och taxichaufförer glodde hatiskt på oss. Jag fattade ingenting. Vi checkade in på vårt hotell. Kvinnan bakom disken bad som vanligt att få passen. Hon tittade noggrant igenom allt, låste in passen i ett kassaskåp och sa utan att le: - Det blir 30 dollar per person. - Aldrig i livet, sa jag. Vi har betalt resan och allt är inkluderat! Det var inte summan, det var bara en principsak. - Nej, sa hon ironiskt. Här på Bahamas betalar ni två dollar per person och natt i lokal energiskatt, fyra dollar per person och natt i lokal städskatt, tre dollar per person och natt ... Det var ett så dåligt uppkörningsförsök att jag bara blev förbannad. - Glöm det, sa jag. Hon såg nästan sorgsen ut. - Det var synd, sa hon. Jag trodde att ni ville ha era pass tillbaka? Rolle och jag tittade på varandra, gick bort och konfererade. Vi insåg att vi var torsk. Utan pass skulle vi inte ens kunna lämna Bahamas. Vi betalade och svor. Kvinnan bakom disken hånlog. Det var istället för "välkommen". Vi gick upp på rummen, klädde om och gick ner på stranden. Inom tio minuter var vi omgivna av lokala knarkhandlare som med bistra blickar försökte pracka på oss amfetamin, heroin och kokain helt öppet. Några av dem hade stora, aggressiva hundar med sig. När vi inte ville köpa blev handlarna hotfulla. Vi stack från stranden igen. På kvällen åkte vi ut till det lokala casinot. Rolle vann 800 dollar och krävde att fortsättningsvis få bli kallad Mr $ vilket jag gick med på mot att han betalade drinkarna. När vi kom ut från casinot stod ett amerikanskt par och väntade på taxi. Vi väntade med dem och efter en halvtimme kom en glidande. Vi var långt ifrån stan, mitt ute i spenaten, och insåg att vi nog borde dela på taxin om vi ville kom hem före gryningen. I framsätet satt chaufförens feta flickvän utspilld över hela passagerarsidan. Vi föreslog att hon skulle tränga in sig så att en av oss fyra kunde sitta fram. Chauffören tittade på oss med rent hat i blicken och undrade om vi ville åka eller gå hem? Vi trängde ihop oss alla fyra i baksätet och höll käften hela vägen till hotellet, där chauffören krävde en närmast ohygglig summa pengar som vi betalade av ren skräck. Jag sov dåligt och blev inte gladare till frukost nästa morgon. Efter en lång väntan masade sig en servitör fram till vårt bord. Vi beställde. Utan ett ord gick han demonstrativt bort till fönstret, ställde sig och tittade ut över havet i tio minuter eller så, innan han gick till köket med vår beställning. Efter en halvtimme kom han tillbaka med hälften av det vi beställt, och vi fick börja om från början. Han gick till fönstret igen för att markera, innan han gick till köket. När brödet väl kom var kaffet för länge sedan kallt, och att få mer gick inte. Sådär höll det på. Vart vi än gick och vad vi än gjorde utsattes vi för hatiska blickar, hotfulla förslag och uppkörningar. Vi var turister och Bahamas behövde pengarna, men det spelade ingen roll. Stolthet kan vara stark och för dem som var tvungna att ta emot våra dollar var vi äckliga vitskallar, symboler för makt, förtryck och hat. Vi behandlades därefter. Det var med en suck av lättnad vi klev ombord på planet igen och hälsades av kaptenen. - Hade ni det bra på Bahamas, undrade han? - Toppen, svarade vi och torkade svetten ur pannan när planet lyfte mot USA ...

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2006-08-01