Dag Öhrlund:
Förkylt!
Du blir förkyld och när du inte blir bättre efter ett tag går du till doktorn. Du betalar några hundralappar och blir frisk. Om du inte bor i USA – då är det verkligen förkylt!
Semester. Äntligen. Jag reser till Florida för att komma bort ett tag från vintern min kropp inte klarar. Men jag hinner knappt komma fram förrän jag blir rejält förkyld – för vilken gång i ordningen under den här vintern minns jag inte. Detta trots att jag vaccinerat mig mot gud vet allt, som en gammal kärring. Det hjälper inte. Förmodligen är jag en gammal kärring. Och det passar väl fint numera när man ska bejaka sin kvinnlighet. Jag vilar och tänker att förkylningen nog går över. Det gör den inte. Efter några dagar i sängen är jag till och med sämre. Kanske också för att jag sovit i en luftkonditionering som inte går att stänga av. Till sist hostar jag så att jag håller på att kvävas, det gör ont när jag sväljer, jag är febrig och kan inte sova. Jag måste ha tag i en medicinman. Jag är i Celebration, Florida. En liten håla nära Disneyworld sydväst om Orlando, och där jag inte känner en själ. Men dagarna innan har jag blivit överfallen av en kvinnlig tysk mäklare som inget hellre vill än att sälja ett hus till mig. Jag frågar henne var jag kan hitta en vettig doktor, och en solig söndagseftermiddag åker jag till ”Centra Care” i grannstaden Kissimmee. - Har ni varit här förut? undrar kvinnan bakom disken. - Nä, säger jag. - Fyll i det här, säger kvinnan och ger mig ett formulär. Jag fyller i. - Har ni försäkring? undrar kvinnan. Jag försöker förklara vad Trygg-Hansa är. Det går inget vidare. - Ni får betala kontant, säger kvinnan. Vi tar alla kreditkort och personliga checkar. Att besöka doktorn kostar 98 dollar. Provtagningar och recept kostar extra. Är ni införstådd med det? Jag nickar. En sköterska ber mig skriva under några papper. Där står bland annat att jag ger företaget tillstånd att behandla mig för min sjukdom (!) och en hel del finstilt som går ut på att jag avsäger mig alla rättigheter att stämma om jag skulle bli felbehandlad. Sköterskan tar tempen, blodtryck och puls. Hon frågar om mitt hälsotillstånd och blir lätt blek i ansiktet när jag berättar. - Bäst att ni berättar för doktorn direkt, säger hon och går. Så kommer doktorn Ronald Ryan. Ung, trevlig och noggrann. Han tittar i öronen och halsen och näsan och säger att jag ska säga ”aaahhhh”. - Du har en rejäl infektion, säger han. Du får antibiotika och hostdämpande. - Jag är allergisk mot penicillin, säger jag. - No problem, säger Ryan. - Kan jag vistas i solen medan jag äter medicinen? undrar jag. - No problem, säger Ryan. - Sprit, då? undrar jag försiktigt. Kan man dricka något? - No problem, säger Ryan. Han skriver hela tiden i ett block. Jag undrar om han lyssnar. Han önskar mig en god dag och går. En skötare kommer med recept och sjukintyg. Han säger att jag måste skriva under ett papper där det står att jag har lämnat mottagningen! Jag skriver under och går till kassan. 98 dollar fattigare går jag vidare till Eckerds, en närbutik med apotek, och lämnar in mina recept. När jag återvänder för att hämta ut de två ynka burkarna håller jag på att svimma! En burk med 20 stycken tabletter av antibiotikan Biaxin kostar 98 dollar och 79 cent. De hostdämpande tabletterna kostar 24,89. Läkarbesöket inräknat blir den totala kostnaden motsvarande 2 161,38! I Sverige hade hela kalaset klarat sig på några hundralappar. När jag tre dagar senare känner mig lika sjuk, hostar så att jag får kramp och har hög feber masar jag mig tillbaka till läkarmottagningen. Sedan jag på nytt skriftligen intygat att jag önskar behandling får jag träffa doktor Philip Hardy. Han är trevlig, skakar hand, säger att han har varit i Sweden och att det var wonderful. Han säger att han nu ska undersöka mig noggrant, vilket får mig att undra vad han tycker om sin kollegas arbetsmetoder? Hardy tittar i halsen, lyssnar på mina lungor, ser allvarlig ut. Han låter mig andas i en maskin i 20 minuter, skriver ut piller och en inhalator jag ska använda fyra gånger per dag. Sedan ler han brett och säger att jag ska ha en bra dag. Kalaset kostar 213 dollar, de nya medicinerna kostar 74,18. Hela kostnaden för min infektion är nu uppe i nästan fem tusen spänn. Jag sväljer tabletterna, lägger mig i sängen, stirrar i taket. Jag ringer några amerikanska vänner, frågar om de har sjukförsäkringar? En, som är anställd, berättar att hon betalar motsvarande 1 000 kronor i månaden för sin sjukförsäkring och har 1 000 kronor i självrisk varje gång hon blir sjuk. En annan, egen företagare, betalar 2 000 kronor i månaden och då får han inte ens bestämma vilken läkare han ska gå till när han blir sjuk. Jag skänker en tacksam tanke till vårt svenska vårdsystem. Jag tänker på vad man gör när man bor i Florida, blir sjuk och inte har fem tusen kronor över ...? Det är ingen trevlig tanke. För här är det ingen som lämnar över ett inbetalningskort och säger att man kan betala senare ...
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2002-11-01