Dag Öhrlund:

Fisksoppa

I begynnelsen var Lugnet. Åtminstone fanns det inga fiskar i vårt hem. Förstå mig rätt, jag gillar verkligen djur. Men de är a pain in the ass när man ska ut och resa, de kräver regelbunden tillsyn och de kostar pengar. Alltså - inga djur här.

För två år sedan flyttade en uppkäftig katt in i huset mot min vilja. Min fru Katten döpte honom till Strindberg och han fick en snäppet bättre omvårdnad än jag själv. Strindberg, som i och för sig var en trevlig typ, hade ofta det dåliga omdömet att dödsföraktande kasta sig ut i gatan framför bussen för att se vem som vann kampen. Det gjorde oftast Strindberg, men en vinterdag ringde min fru gråtande och förklarade att Strindberg låg djupfryst och död vid husets grund. Strindberg bor numera i en vacker träurna i sovrummet. Min fru Katten pratar en hel del med honom. Är det konstigt att jag dricker mycket vin? Så var det Folke, då. Alltihop började med att barnen fick en - i sina patetiska, korkade barnögon - lysande idé. En dag kom de cyklande hem med en plastpåse full av vatten. Och Clas-Göran. Clas-Göran var Guppi och vem fan hade bett om en sån? Men barnen tyckte att mamma behövde en uppiggande present i sorgen efter Strindberg. Det började med att Clas-Göran fick bo i en burk, men jag kände snart vart vindarna blåste. Det var ju "synd" om Clas-Göran. Han behövde bo bättre. Han behövde en fru. Och vem som skulle finansiera hans nya lyxliv stod skrivet i eldskrift på himlen. Den - i brist på att kalla honom vad jag skulle vilja kalla honom - fjollige mannen i djuraffären föreslog ett trevligt, åttakantigt akvarium som han av en ren tillfällighet hade specialpris på (det var alltså osäljbart och gissa tre gånger vem som nu skulle bli loser istället för honom?). Till detta kom en pump, sand, växter och fan och hans moster. Okay, Clas-Göran hade fått en snygg fru, en schysst bostad och allt borde vara lugnt. Men - icke. Inom 24 timmar hade Clas-Göran sexmördat och käkat upp sin fru, och resten av familjen var i uppror. Jag föreslog lugnt att vi skulle spola ner Clas-Göran i toaletten, tömma det åttakantiga akvariet, sätta blommor i det och glömma alltihop. Men det hade förstås varit alldeles för enkelt. Tillbaka till akvarieaffären. Ny diskussion med fjollan. Frun och barnen engagerade. Jag upptagen med tankar på etnisk rensning (akvarieförsäljare) och kärnvapenkrig (akvarieaffärer). Resultat: Inköp av kampfisken Folke, som enligt fjollan skulle få Clas-Göran Guppi att tagga ner och hålla sig på botten. Clas-Göran höll en jävligt låg profil när Folke Kampfisk intagit territoriet. Allt väl. Lugn och ro. Kvällstidningar och rödvin. Men plötsligt tyckte resten av familjen synd om Folke! Folke var ensam. Folke borde ha en fru. Kanske både en fru och en älskarinna. Fram med plånbok och bilnycklar. Tillbaka till akvarieaffären och fjollan. Värre än en eftermiddag på IKEA. Läge att byta med Saddam. Fjollan påstod att killar som Folke måste ha minst två brudar. Okay, jag köper det. Men varför kändes akvariefjollans leende helt fel när jag betalade för Maj-Britt, Stin-Britt, belysning, fler stenar, fler växter och svindyr fiskmat med extra näring? Hem igen. Lugn? Inte länge. Följande morgon var Clas-Göran spårlöst väck. Historia. Maj-Britt och Stin-Britt simmade sorgset i ett hörn med skrämda blickar mot Folke. Folke visslade, försökte se oskyldig ut. Jag stirrade på honom. Mentalmessade: Fiskhjärna! Asshole! Känner igen din typ. Har sett den förut. Folke stirrade tillbaka. Mentalmessade: Loser. Fuck you! Försök bevisa något! Katten och barnen förtvivlade. Ville inte tro det värsta. Ville inte se verkligheten. En vecka av förljugen, visslande förortslycka passerade, medan jag visste vad som vankades. Jag påpekade för Katten och barnen att bara den första delen i en stor tragedi hade utspelat sig. De tyckte att jag var negativ, rå och orättvis. Bara Folke och jag visste. Vaknade en morgon av att Katten och barnen grät och skrek ut sin förtvivlan, rädsla - ja, ren skräck. Kollade akvariet. I ett hörn under en växt låg Rose-Marie med strupen uppsliten. Hon hade blivit våldtagen, skändad, sexmördad. Av de två överlevande i glasburken såg Stin-Britt oskyldigast och mest skräckslagen ut. Lesbisk sexmörderska? Knappast? Folke tuggade fiskmat, knaprade förstrött på en växt, nynnade på "Strangers in the night", flaxade lite med fenorna. Men mig lurade han inte. Jag tog hjälp av folk på Internet i en omröstning. Över 53 procent ansåg att Folke var skyldig och skulle grillas eller spolas ner i muggen. Det var nu min fru Katten började prata med Folke. Och jag menar prata. För att den jagade Stin-Britt skulle få ro förflyttades Folke till isoleringscell i form av en glasburk på köksbordet. Det var då fruns och Folkes nya, mycket märkliga förhållande uppstod. Medan Stin-Britt - fri från skräcken att gå Rose-Maries öde till mötes - kunde simma i frid, kommunicerade en vuxen kvinna regelbundet med en mördarfisk i en glasburk på ett köksbord. Mitt i mitt liv, alltså. För mig var saken enkel. Folke hade mördat och ätit upp Clas-Göran, som i och för sig hade mördat sin fru (men hon kanske var en odräglig bitch, vem vet?) och därefter våldtagit och sexmördat Rose-Marie på det råaste av sätt. Därefter hade han förföljt och sextrakasserat Stin-Britt tills vi räddade henne. Folkdomstolen borde avgöra om Folke skulle grillas eller spolas ner i muggen. Det mest humana alternativet - att återföra honom till fjollan i fiskaffären - diskuterades också på fullt allvar. Mitt liv förvandlades till en diskussion om en sexmördande fenviftare som är fyra centimeter lång. TV:s rapporter om terrorattacker och svältande barn hamnade i bakgrunden. Min fru Katten fortsatte att kommunicera med Folke. På allvar. Folke fick en större isoleringscell i köket, en med växter och belysning. Jag och barnen försökte förgäves få frun att förstå att Folke måste bort, att vi möjligen skulle behålla Stin-Britt i det riktiga akvariet, men att det enda vettiga alternativet förmodligen vore att spola ner hela fisksoppan. Frun tog upp en allvarlig diskussion en morgon. Hävdade på allvar att hon "pratat" med Folke. I ena sekunden förnekade han allt. Han var oskyldig, det var inte han som mördat Clas-Göran och Rose-Marie. I nästa sekund sa han att han skulle "bättra sig". Varför skulle han bättra sig om han inte mördat någon? Frun hade ingen förklaring men ansåg att vi var hårda och omänskliga. Hennes Folke-ponke (!) skulle få vara kvar. Jag försökte diskutera saken med frun. Hon hävdade på allvar att "den där Stin-Britt minsann inte varit någon att lita på". En vecka senare har Stin-Britt fått skyddat boende och ny identitet ("Doris") i ett akvarium i grannkommunen. Sexmördaren Folke simmar nu runt i en belyst, välventilerad och rymlig lyxsvit, ivrigt påhejad av en 47-årig kvinna som pratar kärleksfullt med honom varje morgon och påstår att hans viftande med fenorna är en kärleksförklaring. Ännu ett bevis för att det inte finns någon form av rättvisa i världen. Syndarna går fria. Som alltid.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2007-01-01