Dag Öhrlund:

Juloratorn

I en liten, liten glänta längst bort i ett litet, litet hörn av den stora, stora skogen bodde en liten, liten, ensam, ensam, fattig, fattig, smutsig, smutsig men mycket snäll tomte.

En dag när stora, mjuka snöflingor föll över granarna tittade den lilla, ensamma, fattiga, smutsiga men mycket snälla tomten upp mot himlen. Han visste att det snart var jul. Han funderade över vad han skulle göra under julen? Hur han skulle fira den, få juldagarna att skilja sig från alla de andra dagarna i hans lilla, ensamma, fattiga liv. Han visste, att det enda han kunde lita till var Hoppet. Och sig själv. I det stillsamma snöandet i den stora, stora skogen bröts tystnaden plötsligt när några grenar knäcktes. Den lilla, ensamma, fattiga, smutsiga men mycket snälla tomten vände sig om och tittade. Han såg att den stora, stora Älgen med de mäktiga, mäktiga hornen kom emot honom. - Hej på dej du, sa Älgen. - Hej på dej du, sa Tomten. Det var länge sen ... - Ja, sa Älgen. Det har runnit mycket kåda längs stammarna sen vi sågs. Den lilla, ensamma, fattiga, smutsiga men mycket snälla tomten blev tyst en stund. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Det var mycket länge sedan någon hade hälsat på honom. Han var väldigt glad för att Älgen hade kommit. Men han undrade om det var en tillfällighet? - Har du kommit ända hit bara för att hälsa på mig? - Ja, sa Älgen. Jag har kommit ända hit för att hälsa på dig. Jag har mer tid nu, för jag har inget jobb längre. Tomten blev genast dyster igen. - Har du blivit arbetslös, precis som jag? - Ja, sa den stora Älgen med de mäktiga hornen. Jag blev övertalig. Jag fick gå hem, sa dom. Jag jobbade med att försöka sprida vänlighet bland människor, och med att få dem att sprida den vidare. Men det behövdes inte längre, sa dom. Dom sa att folk inte är lika beroende av att träffas och umgås numera, nu när datorerna och Internet finns ... - Jahaja, sa den lilla, ensamma, fattiga, smutsiga men mycket snälla tomten. Det blev tyst en liten stund igen. Sedan sa Tomten: - Vill du ha en kopp kaffe, kanske? Jag skulle just koka. Jag har inga lussebullar men jag har några pepparkakor. Tycker du om pepparkakor? - Hemskt mycket, sa den stora, stora Älgen med de mäktiga, mäktiga hornen. Med ett brak satte han ner sin stora älgrumpa på marken vid Tomtens lilla sprakande eld. Han lade klövarna i kors och betraktade då små gnistorna som flög varje gång det smällde till i de fuktiga vedklabbar som elden sökte övermäktiga. Det var en vacker liten brasa, tyckte han. - Du minns kanske, sa den lilla ensamma fattiga smutsiga men mycket snälla Tomten, att jag också blev arbetslös? Jag brukade jobba med att hälsa på barn, lära dem vad som är rätt och fel och att vara snälla och vänliga mot andra människor. Men plötsligt kom det ett brev från kommunen som sa att jag inte behövdes längre. Jag fick min sista lön och sedan kunde jag gå hem, sa dom. Det verkade som om barnen blev hemskt ledsna och jag tror faktiskt att jag behövdes, för jag tycker att barnen verkar mycket mer elaka nu. - Visst är det så, sa Älgen. De blir elaka för att deras föräldrar inte hinner ta hand om dem, eller inte vill. Föräldrarna lämnar bort barnen tidigt på morgonen och hämtar dem sent på kvällen och när de väl kommer hem är alla så trötta att de inte orkar prata och visa varandra hur mycket de uppskattar varandra. Barnen vet inte ens om deras föräldrar tycker om dem eller ej ... - Nä, sa Tomten. Och föräldrarna är trötta och utslitna och tänker bara på sina jobb och på att göra karriärer och köpa nya beemvear och plasmatevear och sånt. Det är tråkigt. Kaffet hade kokat klart och en härlig doft spred sig vid den sprakande brasan. Tomten tog ner kitteln från trädgrenen och hällde upp i ett par stora och vackra men lite spruckna koppar. Han ställde fram ett litet fat med några pepparkakor och Älgen lät sig väl smaka. Älgen verkade upprörd och sorgsen samtidigt, när han fortsatte: - Men det är inte det enda, det där med barnen. Vi lever i en bedrövlig tid. Statsministern slafsar i sig julkorv och frotterar sig med chefen för det statliga spritverket medan befolkningen dränks i tusental på stränderna i Landet Långt Långt Borta. Pöbeln åläggs avgifter för att besöka den Kungliga Hufvudstaden och råttorna sprider sig i kloakerna. Landets blivande drottning umgås med en icke blåblodig, i statstelevisionen lagas det mat på löpande band och tyskar med håriga fötter visar hur man ska reparera sina hus. De enda företag som går bra är de som tillverkar lugnande medel och magsårsmediciner. Plogade gator och välklädda poliskonstaplar är ett minne blott, tidningarnas förstasidor upptas av silikonstinna blondiner som dansar med retarderade, manliga dokusåpadeltagare. Försvaret hugger yxor i sina dyrt inköpta reaplan och folk betalar dyrt för att få bilder av taggtråd och drakar fastsatta på kroppen för gott. Lussebullarna är uppe i fem spänn styck och snorungarna slår ner varandra för att komma över en enkronas mobiltelefon. Regeringen påbjuder folket att köra omkring i miljöbilar som släpper ut mer skit än en Scania. Vice statsministern kan inte ens lägga på en telefonlur och omklädningsrummen i simhallen är smutsiga. På fotbollsarenorna kastar folk bananer till målvakterna och pengar i huvudet på domarna, sedan ses de utanför och slår varann med baseballträn i huvet. Maten i butikerna kommer från ett konstigt land som heter ”Euroshopper” och det finns inte längre något postkontor där man kan betala sina räkningar. Sjuksköterskor tjänar sexton tusen medan estländska rånmördare får gratis akademisk examen i Karlskronafängelset och Justitieministern är en avdankad fotbollsspelare. På gatorna går folk omkring med proppar i öronen, stirrar tomt framför sig och skriker om kontrakt och avslut. På världshaven byter metallspån och grismagar ägare hundratals gånger och någon blir rik innan de når sina destinationer. Det är billigare att handla i en butik tre mil bort än i den runt hörnet och på vårdcentralen måste folk beställa tid för att få ett plåster. Vissa hävdar att Gud är en svart lesbian och folk har mössor på sig inomhus. Folkkära skådespelare ägnar mer tid åt att slå ner folk på krogen och skaffa barn med alla och envar, än att spela Fröken Julie. Det är lögn att få en vanlig kopp svart kaffe på ett café och om man inte kan uttala ”macchiato” är man rökt. Folk äter små kalla fiskbitar på luncherna och det sista Isterbandet har dränkts i formalin på museum. Polisen har telefonsvarare när man ringer och de som städar kallas lokalvårdskonsulenter. Den som lyckas förstöra ett företag får 50 miljoner i belöning, men den som jobbar som vanligt stryps av skatt. Politikerna tycker att det är ett problem att folk uppfattar vallöften som löften och det finns fler marmeladsorter än vindrutetorkare på bensinmackarna. Det är så mycket nu ... - Uj, uj, uj, sa den lilla, fattiga, ensamma, smutsiga men mycket snälla Tomten. Han var tyst en stund och drack sitt kaffe. Älgen åt fler pepparkakor. - Du är allt en riktig orator du, sa Tomten tyst. - Jag vet inte det, jag, sa Älgen. - Du talar vackert men det låter inte alls bra, det där du berättar, sa Tomten. - Nej, det är inte alls bra, sa Älgen. Vänlighet och omtanke verkar ha blivit omodernt och det mesta är åt skogen. - Uj, uj, uj, sa den lilla, fattiga, ensamma, smutsiga men mycket snälla Tomten. Finns det alls något hopp, tror du? Älgen funderade lite. Så sa han: - Ja, det tror jag faktiskt. Jag tror att det finns hopp. Det blir ju inte bättre eller sämre än vad man gör det till. Det är såna som du och jag som kan göra världen en liten aning bättre. Tomten funderade också lite. Så sa han: - Det låter som ett projekt. Ett viktigt projekt. - Älgen nickade så att de mäktiga hornen svängde vilt. - Mycket viktigt. Vi kanske till och med kunde söka bidrag för det. Starta eget-bidrag eller någon form av EU-bidrag ... - Vad gör du i jul? undrade Tomten plötsligt. - Jag vet inte, sa den stora, stora Älgen med de mäktiga, mäktiga hornen. Jag är ju ensam nu. Frugan, Helga, dog i den senaste älgjakten. Jag saknar henne så! Frid vare med henne ... Älgen fick tårar i ögonen. - Den är ett oskick, den där älgjakten, i sanning ett oskick! - Vill du fira jul med mig, kanske? undrade Tomten hoppfullt. Jag är också ensam. Jag vet inte om du får plats i mitt lilla hus, men annars kan vi hänga en filt mellan träden och lägga ut granris som du kan sova på, där under filten. - Det låter väldans trevligt, sa Älgen. Hemskt gärna. Och så blev det så att den lilla, lilla, ensamma, ensamma, fattiga, fattiga, smutsiga, smutsiga men mycket snälla Tomten och den stora, stora Älgen med de mäktiga, mäktiga hornen, firade jul tillsammans. De hade inte så mycket att äta och dricka men det lilla de hade var gott. De trivdes i varandras sällskap och tillbringade många timmar vid den lilla elden med att prata om hur viktigt det var att vara vänlig och bry sig om någon annan än sig själv. Julaftonskvällen var gnistrande klar. Skogsmarken hade täckts av ett fint lager snö, det var några minusgrader och det bildades små frostbitar i Tomtens fina, vita skägg. Älgen, som byggt sig en fin granrissäng under den filt Tomten hängt upp åt honom, tittade upp mot himlen och log mot stjärnorna medan han dukade fram den lilla maten vid elden. Tomtens kaffekittel hängde som vanligt på en gren. Älgen slöt ögonen och drog in doften av nykokt kaffe genom mulen. Just när Tomten och Älgen ätit sin julmiddag hörde de smällandet av grenar som knäcktes, ljudet av klövar och tassar mot marken och stämmor som sjöng. De tittade förvånat upp och fick se hur Herr Björn och fru Björna, Räven och hans fru Rävina, Herr Kråka och fru Krika, Haren och hans fru Hariet, Ekorren och hans fru Erika, Herr Råtta och fru Råttina, Räven och hans fru Rävina kom emot dem, följda av alla de andra djuren i skogen. - Nämen! sa Tomten med glädje och förvåning i rösten. Hur kommer det sig att ni hittade hit ikväll? Herr Björn log mot Tomten: - Vi kände doften, sa han. Det luktade vänlighet härifrån. Får vi slå oss ner hos er? Resten av julaftons kväll och natt tillbringade djuren med att sjunga och ge varandra glädje. De kom överens om att Skogen var en bra plats att leva på, och tyckte synd om människorna som inte verkade kunna ha det lika bra. - Ty emellertid och emedan, sa Haren, så voro det ju väldigt enkelt. Det enda som behövs är att var och en sig bestämmer att vara vänlig, taga hänsyn och bry sig lite grand om någon annat än det egna välbefinnandet. Det var alla djuren i skogen rörande överens om. - Du är allt en riktig orator, du, sa Tomten. - Äsch, jag vet inte jag, sa Haren. Han höjde sin kaffekopp: - Men en riktigt god jul önskar jag er, allihopa!

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2005-12-01