Dag Öhrlund:

Husdjur

Jag gillar husdjur. Men inte alla.

Och jag vill själv välja, när jag ska umgås med dem ... Jag hickade lätt när receptionisten på hotellet i Los Angeles sköt fram räkningen för en veckas sovande. Med höjda priser, hög dollarkurs och turistskatt hade det nog blivit billigare att köpa en husvagn och ställa upp på camping i Sunne. Men å andra sidan är Sunne inte lika kul som Los Angeles. Jag ringde min kompis Jeff i Las Vegas. - Vi kommer till Las Vegas, sa jag. Kan du tipsa om ett lägenhetshotell med hyfsade priser? - Visst, sa Jeff. Budget Suites. Det ser nybyggt och fräscht ut, en minilägenhet med fullt utrustat kök kostar mindre än 500 dollar för en vecka. Hotellet i Los Angeles hade kostat 400 dollar för två nätter. Det här lät bra, så jag slog till. Ett dygn senare körde vi in i Las Vegas och fann vi ett stort grått betongkomplex med en neonskylt som förklarade att just detta var Budget Suites. Min fru Katten höjde ena ögonbrynet en aning när hon såg att de närmaste grannarna bestod av några porraffärer. Incheckningen var märklig. Jag ombads sitta ner i en galonfåtölj mitt emot en man som ville skaka hand och sa att han hette Tim. Hans röst fick mig att fundera över om han gjort ett könsbyte eller om han bara ville vara kvinna i största allmänhet. Tim sa att Budget Suites var ett väldigt trevligt hotell och att vi var väldigt välkomna. Han sa att jag måste betala i förskott med kreditkort, och att Budget Suites tyvärr inte kunde betala tillbaka något om vi bestämde oss för att checka ut i förtid. Tim sa att jag måste skriva under ett kontrakt och sköt fram ett papper med lika mycket finstilt text som i handlingarna för ett huslån. I kontraktet fick jag förbinda mig att inte bedriva tiggeri, prostitution, ha husdjur på rummet, sälja eller köpa droger, vråla eller spela hög musik, slå sönder inredningen, grilla, slänga sopor utomhus, supa i poolen, bada naken, reparera bilen eller kasta ut saker genom fönstret. Bland annat. Jag skrev under och fick en karta som visade hur jag skulle hitta rätt bland de 480 lägenheterna i betongkomplexet. Jag fick ett nyckelkort. Tim blinkade mot mig. Han sa att jag skulle ha en trevlig dag. En frän stank av kemikalier slog emot oss när vi öppnade dörren. En granskning av rummet visade att hotellets städerska antingen sagt upp sig eller åkt på en lång semester. En koll i det lilla köket visade att det inte fanns en gaffel, inte ett glas, inte en tallrik. Spisen hånflinade mot mig, liksom kylskåpet. - Tja, sa Katten, det är ju ingen bröllopssvit direkt ... Jag ringde till receptionen och förklarade att någon rånat vårt kök. Mannen i andra änden lade på luren i örat på mig. Jag ringde igen och fick prata med Tim. Tim sa att han var ledsen men att jag faktiskt inte beställt någon "supersvit". Jag frågade vad en supersvit var, och Tim förklarade att det var en likadan "svit" som vår, fast med utrustning i köket. Jag förklarade för Tim att jag hade beställt ett rum med utrustat kök och undrade vad jag skulle ha ett kök utan utrustning till? Tim sa att han var ledsen. Tim sa att han inte kunde göra något åt problemet ikväll, för det fanns inga städade supersviter. Tim sa att han skulle prata med chefen nästa morgon. Och så sa Tim att vi skulle ha en trevlig kväll. Vi gaskade upp oss och sa att det nog skulle bli bättre nästa dag. Vi gick och lade oss. Det sista jag kände innan jag somnade var stanken av kemikalier. Nästa morgon vaknade jag av ett skrik. Det var min fru Katten som skrek. Eftersom hon skriker rätt sällan pallrade jag mig upp för att se vad det hela handlade om. Katten pekade på något på golvet. Hon hade, utan glasögon, böjt sig ner för att ta upp skräpet, när hon såg att skräpet hade en massa ben, sprattlade glatt och sjöng mexikanska sånger. Jag fångade raskt kackerlackan i en plastburk och inom några minuter hade jag funnit en betydligt större släkting som fångades i en annan plastburk. Glatt nynnande på det gamla örhänget "La Cocaracha" nickade jag bara när Katten föreslog att vi skulle packa och dra vidare. Vi åkte ner till receptionen och jag bad att få träffa hotellchefen själv. En rätt sliten kvinna presenterade sig som Jeanette och undrade vad problemet var. Jag sa att vi inte ville bo kvar i vår "svit" eftersom det redan bodde andra där. Jag ställde plastburkarna på hennes skrivbord och bad henne ta en titt i dem. - Oh, my God! sa hon med avsmak. Jag förklarade att jag hade hittat kackerlackorna på min lilla dotters mage när hon vaknade, och att jag gärna ville ha alla mina pengar tillbaka utan diskussioner. Jeanette svalde. Jeanette blundade. Hon viskade att det inte var några som helst problem. I sitt stilla sinne var hon lycklig över att klara sig undan med futtiga 500 dollar. Lycklig över att den tunnhårige turistidioten framför henne (jag, alltså) inte förstod att ringa en av alla USA:s och Djävulens advokater. I detta stämningarnas paradis kunde en slipad advokat ha stämt dem på några miljoner, med motiveringen att min dotter fått psykiska men för livet av kackerlackornas vilda dans på hennes mage. Jag fick mina pengar och vi flyttade snabbt till ett hotell som liknade det i Los Angeles. Och jag protesterade inte när jag en vecka senare fick räkningen ...

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2003-05-01