Dag Öhrlund:

Klockrent?

Varför ska man alltid "bli vid sin läst"?

Nyligen bestämde jag mig för att bli miljonär på att importera och sälja klockor, men äventyret slutade inte riktigt som jag tänkt mig ... Vi var i Florida över vintern, ett galet gäng som vanligt. En dag när min vapendragare Micke och jag skulle handla mat och något att skölja ner den med i en supermarket, fick jag syn på en märklig butik intill. "McCrory – the family variety store". Vi blev nyfikna och gick in. Butiken var någon slags korsning mellan stormarknad, femkronorsbutik och postkontor. På hyllorna trängdes billiga pennor, tunt toalettpapper, korgar i gråblå plast, diskborstar, corn flakes-kopior, läskeblask vars namn och etiketter vi aldrig sett eller hört talas om förr. Kort och gott - all möjligt skit du kan föreställa dig, till sanslöst låga priser. Egentligen gick vi in för att posta några brev och paket på det lilla postkontoret i hörnet av butiken, och när vi fullgjort vårt ärende ville jag helst komma ut så fort som möjligt. Just innan vi passerade kassorna fick jag se klockorna. Trevliga, digitala sportdykarur i plast, i sorterade färger. En dollar styck. Vi gick. Men jag kunde inte riktigt glömma de där klockorna. Över ett par whisky (nåja, en hel del, om jag ska vara ärlig) vid poolen på kvällen i den ljumma natten, förklarade jag för Micke och de andra hur man tämligen lätt skulle kunna bli rik på att importera sådana där ur. De andra orkade inte ens lyssna på min affärsidé utan pratade obekymrat vidare om viktiga saker som bad och reapriser. Micke drack whisky och såg lätt oroad ut, som oftast när det är något mera tveksamt projekt i görningen. När vi några dagar senare stack in nosen i McCrorys family Variety Store igen, mest på skoj, kostade klockorna bara 75 cent. Jag bestämde mig raskt. - Nu hoppar jag in i import- och exportbranschen, förklarade jag för Micke. Det är här ett klockrent klipp! Micke tittade klentroget på mig och muttrade något om att jag inte borde dricka så mycket whisky. I alla fall inte på förmiddagarna. I alla fall inte innan vi gick och handlade. Jag sökte rätt på butiksföreståndaren, förklarade att jag var big tajm bissnisssman från Sweden och att jag ville göra en större partiaffär. Om jag kunde få klockorna för 50 cent styck (cirka 4:50 på den tiden) skulle jag köpa alla 101 som hängde på racket. Karln slog till, och förmodligen flinade han hela vägen till banken, vad vet jag. Micke och jag kom tillbaka till huset där min fru Katten och resten av gänget väntade. Alla stirrade under tystnad när jag vände upp och ner på plastkassen och hällde ut de 101 klockorna på plastbordet vid poolen. - Test! skrek Micke innan jag han hindra honom och slängde ett av mina investeringsobjekt i det turkosa vattnet. - Vad fan gör du? tjöt jag. - Ehmm, det stod ju att dom var vattentäta, sa Micke. Vi måste väl testa ... När Micke morgonen efter fiskade upp klockan var den stendöd. I väntan på begravning la vi den på en handduk för att torka till, och efter några minuter gick den så fint igen. Kanske aningen kondens på insidan av glaset, men annars OK. Bingo! Nu kunde man med gott samvete kalla dem vattensäkra i de helsidesannonser jag såg för mitt inre! När vi väl reste hem till Sverige igen (jag glömde för övrigt att plocka upp de där klockorna när vi passerade tullen, men det är väl alltid gratis första gången?), tog jag snarast kontakt med en butik som säljer presentartiklar, och erbjöd mina nyimporterade klockor. Butiksägaren tittade misstänksamt på mig, men gick så småningom med på att ta dem på kommission. Köpa dem ville han inte. Dealen var enkel. Han skulle sälja dem för 19:50 eller så (snorbilligt!), jag skulle få sju spänn per klocka och därmed göra en nätt liten nettovinst på 2:50. Fortsatte det på det här sättet skulle jag mycket snart vara miljonär. Men konstigt nog gick tiden utan att butiksinnehavaren ringde och skrek efter fler partier. Tills vidare låg jag lågt och flög inte till Florida en enda gång för att hämta hem ett nytt parti. Efter sex månader klev jag med bestämda steg in i presentbutiken. - Vad skönt att du kom, sa butiksägaren. Jag skulle vilja ge dig dina klockor tillbaka. Jag tror att vi har sålt sju stycken, så här har du en femtilapp! Jag stirrade klentroget på sedeln i handen och på korgen med de över 90 klockor som fanns kvar. Varför i hela röde helvete ville ingen köpa superfina, vattentäta digitalur för futtiga tjugo spänn? Vad var det för fel på folk? Jag tog hem klockorna, satt vid köksbordet och stirrade på dem. - Batterierna kommer att ta slut, sa min fru Katten. - Va? sa jag dumt. - Batterierna, sa Katten. Du vet inte hur gamla de är, de varar inte i evighet och de kostar mer än klockorna. Du måste bli av med de där klockorna medan de fortfarande går. Jag tar med dem till loppmarknaden! Katten och hennes väninna hade, lagom till julrusningen, bokat ett par bord på den stora loppmarknaden i Skärholmens centrum utanför Stockholm. Där skulle det säljas alltifrån begagnat porslin till barnkläder för brinnande livet. Jag övertalades att ställa upp med transport, och fann mig snart mitt i en krigzon. I en fullkomligt okristlig timme (alltså vid åttatiden) denna lördagmorgon blev jag knuffad, trängd, sparkad, undantryckt, utskälld och hånad av tusentals vilda loppisförsäljare som varit med förr. På få minuter mötte jag människor från länder jag inte ens hört namnet på tidigare. Jag stretade och drog med den förbannade vagnen packad med varor, fick till sist in grejorna till Kattens bord. Svettig och skakad tog jag tog en rejäl promenad inne på loppmarknaden och jag måste säga att jag inte fattade mycket. Det som verkade vara rejäl hårdvaluta var gamla kassettband, företrädesvis med dansmusik, portugisisk Fado eller den turkiska motsvarigheten till svensktoppen. Parfymflaskor, halvfulla eller nästan tomma, verkade också stå högt i kurs, helt i enlighet med det hemliga tips vi dagen innan fått från en vän, och som fått oss att städa badrumsskåpen innan vi åkte. Riktiga pärlor som gamla fina telefoner, trästafflin och sånt verkade ingen vara intresserad av, medan folk rykte och slet som vansinniga i fula prydnadsfåglar av plast och virkade dukar som borde ha legat i en container för länge sedan. Jag återvände lätt förvirrad till Kattens bord. Sneglade åt vänster och såg att vår väninna Lena gjorde fullkomligt lysande affärer. Glatt sålde hon ut hela sitt lager av ärvda prydnadssaker till hugade spekulanter. Under tiden sålde Katten, redan ilsken eftersom alla försökte pruta på allt hela tiden, gamla flaskor med härsken parfym, i vissa fall helt tomma parfymflaskor till män med stora svarta mustascher och för 15 - 50 spänn styck. Jag stirrade med gapande mun, ställde sedan lugnt fram lådan med klockorna, nu övertygad om att den nu skulle tömmas på fem minuter. Dealen var nu fullkomligt oemotståndlig: en klocka för 9:50, tio för 50 spänn. Det här skulle gå som en dans. Jag tog ytterligare en promenad inne på loppmarknaden, shoppade lite i den glada övertygelsen att jag snart skulle vara en förmögen man, började mentalt redan planera nästa inköpsresa till Florida. Jag undrade om jag skulle nöja mig med en container, hyra en egen jumbojet för frakten hem och funderade på att köpa en tomt vid Arlanda flygplats för att bygga ett lagermagasin. Jag såg mig själv köra Mercedes, röka cigarrer och äta middag på lyxkrog varje dag. Jag log. Jag återvände till vårt bord igen, tittade på lådan med klockor, och sedan oförstående på min egen klocka. Efter fem timmar hade vi inte sålt en klocka. Jag fattade ingenting. Resten är, som man brukar säga, historia. Vi packade ihop våra grejor, Katten muttrade något om "snåla skitar" och jag la försiktigt klockorna i en påse. Tre veckor senare gav vi bort alla de färgglada klockorna till barnen på ett barnkalas. Förhoppningsvis fortsatte de att gå i flera dagar. Jag har dock inte gett upp hoppet om en miljonkarriär i importbranschen. Goda idéer, någon?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2003-12-01