Dag Öhrlund:
Check in
Professionella resenärer klagar ofta i tidningarna över hur jobbigt det är att flyga och bo på hotell. Jag tycker inte ett dugg synd om dem ...
Jag checkar in på rum 606 på Hotel Real Parque i Lissabon och njuter. Jag vandrar runt på den mjuka mattan i det väl tilltagna rummet. Pillar på fjärren och zappar mellan kabelkanalerna. Tittar ut genom fönstret över den för tillfället regniga staden. Jag går ut i badrummet, botaniserar bland tvålar, schampoflaskor, små våtservetter med hotellets namn på förpackningen. Kramar de tjocka, vita frottéhanddukarna och känner att de doftar rent. Det är underbart att bo på hotell och jag tröttnar aldrig på det. Varje hotellrum är ett nytt hem att utforska, inreda, och trivas i. Något att dra sig tillbaka till när resan blir jobbig. Något att fira i när det går bra. Jag bläddrar i en tidning för affärsresenärer och läser deras klagomål: Det är så förfärligt (men tydligen ändå trendigt) att vara "jet-laggad" hela tiden. Det är så jobbigt att resa 150 dagar per år. Det är så trist att bo på alla lyxhotell som är varandra lika. På vissa sviter finns det inte ens Internetuppkoppling! Business Class är mycket bättre på Delta Airlines än på SAS, men ger inte lika många poäng som kan omvandlas till privata gratisresor. Så där håller de på, lyxlirarna. Tröttsamt. Jag har själv fått resa mycket i jobbet. I Sverige och resten av världen. Jag har inte räknat ut hur många månader eller år jag tillbringat i flygplan, på tåg, bussar och hotell långt hemifrån. Men det har nästan alltid varit roligt. Det är synd om dem som inte kan resa och jag tycker att de som reser i lyxklass på någon annans bekostnad kan välja mellan att hålla käften eller byta jobb. Att komma in på ett hotellrum är lika spännande varje gång. Ett nytt hem, ibland bara för ett dygn, ibland för flera veckor. Jag läser hotellets broschyrer, letar i lådorna, botaniserar i minibaren om det nu finns någon. Men, i ärlighetens namn har inte alla hotellupplevelser varit enbart positiva: Bent och jag reste för att jobba på den grekiska nakenön Mykonos, där alla hotell betecknades som "enkla" i katalogen. Vi anlände sent på kvällen och blev anvisade två rum i något som verkade vara ett vanligt familjehus. På morgonen vaknade jag av att en skrikande treåring körde runt min säng på en trehjuling, sedan han spritt ut en miljon leksaker i rummet. Familjens dusch visste inte vad varmvatten var och den så kallade frukosten var minst sagt tveksam. Behöver jag tillägga att vi samma eftermiddag flyttade ut ...? På ett av mina favorithotell, Sand Castle i Fort Lauderdale, Florida, har jag råkat ut för så mycket konstigheter att hälften vore nog. Tokiga bartendrar som serverat sprit gratis, servitriser som lyckats spilla vin över mitt bröst och min rygg samtidigt, receptionister som inte lyckats låsa upp säkerhetsboxen med sin egen nyckel, och vindögda, muttrande nattportierer som utlöst brandlarmet. På ett lyxhotell på Bali möttes vi efter 20 timmars resa av spindelväv under sängarna, svarta hårstrån på kuddarna och en död fladdermus i badrummet! Efter klagomål avlägsnades liket av en märklig man i turban. På morgonen tog jag med kuddar och hårstrån och la dem på den engelske hotelldirektörens skrivbord. Han såg trött ut och beklagade sig en stund över "de gudförbannade indoneserna". Sedan fick vi flytta till en nybyggd svit med utsikt över poolen. I London bodde jag och min flickvän en gång i ett rum så trångt, att en av oss fick ligga kvar i sängen när den andra skulle duscha. Två personer kunde helt enkelt inte stå upp i rummet samtidigt. Vi var 20 år och väldigt kära så det gick väl bra ändå, tills vi en morgon vaknade av att en stor, svart skalbagge kröp över våra magar, då var det inte lika romantiskt längre. På ett lyxhotell i Hong Kong satt det på varje våning en kines och log över en packe vita frottéhanddukar vid ett bord. Däremot var mattan i vårt rum full av massor av små svarta djur med många ben. Kinesisk lyx ... På Kreta hade Jörn och jag en rolig upplevelse. Vi var där för att fotografera. Vår modell Carina bodde på ett påvert hotell som hette Blue Heaven eller något i den stilen. Det första hon såg på rummet var en bräcklig vas på en ranglig pall. Som gjort för en olycka, med andra ord. För att undvika detta ställde Carina in vasen i en garderob, men varje morgon ställde städerskan fram den igen. Trots Carinas försiktighet skedde det oundvikliga. Hon råkade stöta till vasen som föll i golvet och gick i tusen bitar. Hon gick ner i receptionen för att förklara vad som hänt. Den tidigare så trevlige hotellägaren blev nu rasande, gapade och skrek att vasen var en antik, oersättlig grekisk pjäs värd minst 6 000 kronor. Om Carina inte omedelbart betalade den skulle polisen tillkallas. Carina ringde gråtande till oss och vi åkte till Blue Heaven för att förhandla. Efter ett rätt absurt samtal med den galne hotellägaren bad vi honom lugnt ringa polisen, vilket han naturligtvis aldrig gjorde. I stället prutade han ner vasen till 12 kronor. Vi bad honom ta sig i häcken, checkade ut Carina och åkte därifrån. Fem år (!) senare åkte jag taxi i Göteborg och diskuterade charterresor med taxichauffören. Han hade en rent förfärlig historia att berätta, sa han. Han hade nyligen varit på Kreta och bott på ett hotell som hette Blue Heaven eller något i den stilen. På rummet hade det stått en ranglig vas på en ranglig pall, och när han trots stor försiktighet en dag hade slagit vasen i golvet hade den rasande hotellägaren skrikande krävt honom på 6 000 kronor eftersom vasen var antik och oersättlig! Alla sätt är bra. Om man får 150 hotellgäster per år att slå ner en vas, och tio procent av dem i rena skräcken betalar - låt oss säga 2 000 spänn - så betyder det 30 000 spänn rätt i fickan. Går det så går det ...
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2002-05-01