Dag Öhrlund:

Själens karriär

Jobba på karriären. Var politiskt korrekt. Jobba hårdare, fler timmar. Tvärnita sen, tänk efter och gå i motsatt riktning.

Akt 1: våren 1997: Jag vaknar på intensiven. Droppslang, fettslang, blodslang, kateter. Den torra munnen klibbar. En man skriker ut dödsångest i sängen mitt emot. - Hur mår du? undrar sköterskan. - Hyfsat, säger jag efter att ha känt efter. - Du höll på att dö i natt, säger hon. Livet rann ur dig, vi gav dig mer än fem liter blod, läkarna trodde inte att de skulle kunna operera dig. Du skrek av smärta och blödde ner hela rummet. Vi ringde efter din familj, visste inte om du skulle klara dig. Minns du ingenting av det? - Nej, säger jag. Nej, jag minns ingenting av det. Akt 2: hösten 2000: Landskapet sprakar i färg utanför det hus som är en sista hållplats. - Jag är inte rädd för att dö nu, säger min moster medan hennes tunna hand kramar min. Jag har gjort upp med mig själv ... Jag läser lite för henne, smeker hennes kind, säger adjö och går ut i höstsolen. Vi ses aldrig mer men vi vet båda att vi hann säga det vi skulle. Akt 3; hösten 2001: Jag lägger handen på min feberheta prinsessas kropp, känner det lilla hjärtat ticka fort, oroligt. Hon är fem år, hennes guldlockar sprids över sjukhuskudden och hon ligger stilla som aldrig annars. Hon tittar mig i ögonen hela tiden, förtvivlat försöker jag förstå innebörden i blicken. Doktorn vet inte var smärtorna kommer ifrån och just nu är ingenting i hela världen viktigare än att hon blir frisk. Ingenting. Akt 4; nu: Gång på gång påminner verkligheten mig om det enda viktiga i livet. Den sunda själens och kroppens karriär. Den enda som kommer att räknas i slutet. Den dag ingen kommer ihåg de storverk du utförde på jobbet åtta, tio, 14 timmar om dagen. Den dag du måste kunna se dig i spegeln en sista gång och tänka att du nog gjorde det bästa du förstod. Inte i någon IT-firma, på en bank, i en marknadsgrupp. Utan som människa. Mot andra. Mot dig själv. Vår tid är osäker. Omvälvningar kullkastar begrepp vi växt upp med. Vi stannar inte i samma jobb hela livet, som mamma och pappa. Vi lämnar inte cykeln olåst. Vi litar inte ens på präster, politiker eller poliser för ibland dyker ondska, girighet upp även bland dem. Det är en orolig tid. Kanske tillhör du de lyckliga som vaknar bredvid en varm vän. Någon som ger dig kärlek, trygghet, stöd att orka vidare genom det okända. Kanske är du en av dem som möter morgonkylan ensam, i tysthet. Då är din egen trygghet viktigare än någonsin. Använd den, påminn dig om vilka värden som är flyktiga och vilka som är bestående. Tro på dig själv. På bra människor. På att ta tillvara livet. Inte på falska leenden, befattningar, status. Jag tänker på när jag var grabb och min älskade far bad mig sitta ner under kökslampans sken. Kanske åt vi smörgåsar och drack mjölk, vad vet jag? Som norrlänning pratade han inte i onödan. Som människa hade han en moral jag sällan skådat senare. Nu ville han förklara något litet om Livet för mig. Han tog ett glas, fyllde det nästan till brädden med vatten. Så bad han mig sticka ner mitt pekfinger i glaset, vilket jag gjorde. Jag satt där i kanske en halv minut innan han sa till mig att sakta dra bort fingret och titta noga under tiden. Det blev små, små, ringar i vattnet när jag drog bort fingret. Efter några sekunder låg vattenytan helt stilla igen, som om ingen rört den. - Sådär, sa min far, blir det efter dig en vacker dag. Lika mycket spår som ditt finger lämnade i vattnet, lika mycket lämnar du efter dig när du är borta. Jag förstod nog inte helt vad han menade den där kvällen under kökslampan. Nu ter det sig klarare. Jag tänker på dig som på grund av karriären kanske glömmer din själ och kropp. Som missar dina barns uppväxt och kommer att ångra och vara bitter om tjugo år. På dig som glömmer vänner, glädje, känslan av att halsa en öl en höstkväll till dofterna av brinnande löv. Du måste ha en långsiktig plan för ditt liv och den handlar inte om befattningar, lönehöjningar, status. Den handlar om att vara frisk i kropp och själ. Om att ta vara på livet. Om att vara en god människa. Den dag din fingertopp ska försvinna ur vattnet, räknas inget annat.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2006-04-01