Dag Öhrlund:

Priset för friheten

Bengt ville julhandla. Han var nykär och den nya flickvännen skulle få presenter. Han ville till London, så vi köpte biljetter och drog.

Det gick bra i början. Vi åt gott och drack gin och tonic på pubarna. Sedan var det hög tid för shopping, och i lördagsrusningen åkte vi till det anrika varuhuset Harrods. Bottenvåningen var full av exklusiva julklappar och Bengt slog på stora trumman, för flickvännen skulle smörjas. Men plötsligt sa han: - Jag måste ha ett järn. Vi går upp till baren. - Vänta lite, sa jag, jag behöver också handla. - Nää, sa Bengt. Jag måste ha ett järn NU. Du kan handla sen! Hans akuta sug efter sprit räddade våra liv. Vi tog trappan upp till baren. Jag undrade lite över expediterna som med oroliga ansiktsuttryck slet upp dörrar och tittade bakom skåp, men trodde att de letade efter ett bortsprunget barn. Klockan var exakt 13.20 när vi slog oss ned i barens läderklädda fåtöljer, och lyfte drinklistorna från det lilla bordet mellan oss. Så skakade huset till och ett dovt muller hördes när bomben detonerade. Fem människor dog omedelbart, 91 skadades. Två poliser och en bombhund blåste åt helvete. En kvinna fick stora fönsterbitar i magen och dog på trottoaren medan hennes lilla dotter såg på och skrek hysteriskt. Decemberluften blev plötsligt extra kall på gatorna i Londons city, när Döden gjorde plötslig och orättvis entré, i politisk kostym. Vi i baren visste inte att människor nyss dött, men förstod att något fruktansvärt hänt. Minuterna kändes som år, innan en högtalarröst förkunnade att en bomb hade detonerat. Vi skulle evakueras via nödutgångarna omedelbart, det kunde finnas fler bomber i varuhuset. Vi trängdes i en trång, svettig trappa. Trycket bakifrån var starkt, och för första gången förstod jag vad som menas med panik och risk för att trampas ned. Det tog en evighet att komma ut. Väl ute i den friska luften kändes allt lugnare för mig. Men inte för Bengt. Han sprang och jag sprang efter. När vi efter fyra kvarter hade mött tre TV-team som sprang åt andra hållet skrek jag åt honom att lugna ner sig. Vi hittade en taxi och åkte till en bar på tidningsgatan Fleet Street. Bengt hoppade ut utan ett ord och sprang in på baren medan jag betalade taxin. När jag kom in svepte han just sin andra whisky. Med skakande händer bar han ett par järn bort till ett bord. Vi satt ner och drack under tystnad. Han var chockad och vit i ansiktet. För mig var allting fortfarande overkligt, som i en film. Men senare på eftermiddagen, på hotellet, slog verkligheten mig i ansiktet med TV-bilder av döda, blodiga och skrikande människor. IRA, den irländska revolutionära armén, hade placerat en bilbomb utanför det skyltfönster vi stått vid två minuter innan bomben detonerade. De hade ringt polisen och varnat. När poliserna med bombhunden sändes fram till bilen för att kolla, tryckte en terrorist med fjärrutlösare på knappen från andra sidan gatan. Hur är man skapt när man mördar oskyldiga, glada människor som julhandlar? Ibland är det väldigt svårt att förstå människor och politik. Dagen efter julhandlade jag utan Bengt. Han hade, fortfarande rädd och chockad, låst in sig på hotellrummet och svarade varken på telefon eller knackningar. Jag handlade, men det var inte kul längre. Och när jag plötsligt fann mig själv helt ensam på en tom gata i världens största julrush, förstod jag att något var fel. Jag såg nya avspärrningar med plastband. En polis kom springande och skrek: - Get away from here - bomb! Jag handlade men det var inte kul längre. Och när jag plötsligt fann mig själv helt ensam på en tom gata i världens största julrush, förstod jag att något var fel. Jag såg nya avspärrningar med plastband. En polis kom springande och skrek: - Get away from here - bomb! Först strax innan det var dags att åka hem, lämnade Bengt sitt rum. Taxin fick köra stora omvägar för att komma till flygplatsen. Hela centrala London var avspärrat på grund av nya bombhot. IRA tog på sig ansvaret för dådet men tog samtidigt avstånd från det, eftersom det utförts av en våldsamt militant utbrytargrupp med namnet "Active Service Unit". Ett enat London skrek "IRA-jävlar" och löpsedlarna dundrade om "These Evil Bastards". 14 år senare tänker jag ibland på den lilla flickan som gråtande såg sin mamma dö med glasbitar i magen och undrade varför hon inte svarade? Jag undrar var hon finns och vad hon gör idag? Och vad hon tänker på, när någon pratar om kampen för frihet? Friheten är alltid vacker. Men vem har rätt att bestämma priset för den?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2004-10-01