Dag Öhrlund:

Ett sjukt mode?

- Burned out? Baaall-sheet!

Hon säger det som bara en newyorker kan. Peggy är 74 år, pensionerad sjuksköterska från New York och har, milt uttryckt, en hel del skinn på näsan. Vi pratar om utbrändhet och yrket till trots är Peggys förståelse liten. - Tell ´em to quit complainin´! Who isn´t burned out, for Chrissake? Säg till dem att sluta gnälla. Vem är inte utbränd, för Guds skull? Jag berättar att man i Sverige kan bli sjukskriven för utbrändhet och få sjuklön från staten. - Jeeeesus christ! Dra in sjukpengen och kolla hur många som är tillbaka på jobbet på måndag så ska du få en överraskning! Jag snackar med morsan. Plax, som vi kallar henne, är 84 och rätt bitchig – skäller ut snorvalpar som lägger upp fötterna på sätet i tunnelbanan och så. Hon säger: - Utbränd??? Det har man väl varit i 50 år, vad är det med det? Ja, vad är det med det? En allvarlig sjukdomsbild? Eller något som fått ett namn? Eller som en gammal moster säger medan hon snörper på munnen: - Utbränd? Ja, det är ju så modernt nu för tiden ... Både Peggy, Plax och gamla mostrar hade det på många sätt tyngre än de generationer som nu gnäller över utbrändhet. De jobbade fler timmar, ofta hårdare fysiskt. De hade inte två bilar i hushållet och ingen torktumlare. De hade inga färdigrätter och mikrovågsugnar, lagade mat av råvaror, diskade och tvättade för hand. De hade inga mobiltelefoner. Inga dagis, fritids eller videoapparater att ge skrikiga ungar till. De hade ingen rätt att bli utbrända. Att ramla ihop vore ren skam. Eller som de brukar säga: - Det var bara att bita ihop! Jag äter lunch med Flashbacks grundare Jan Axelsson på restaurang Vasa där smygfyllona längtar efter att klockan ska bli tolv så att de kan beställa ett glas rött. Ett slags folkhem. - Utbrändhet, säger Axelsson, har nog inget med hårt slit att göra. Det handlar om att folk inte har klarat övergången från industrisamhälle till informationssamhälle. De ska ha 73 kanaler på teven, hinna zappa och hålla koll på såporna. De ska svara i telefon, i mobil och på mail, vara tillgängliga och uppkopplade. De ska läsa tidningar, lyssna på radio, kolla web-teve och surfa på Internet. De ska skjutsa sina barn till alla aktiviteter de har bokat in dem på. De ska göra karriär, ha fritidsintressen och vara sociala. Och de ska bygga upp en materiell glädje och status. De stressar sönder sig själva. Vem hinner, vem vill allt? Jag stänger av mobilen när jag kommer hem. Jag har tre kanaler på teven och tittar sällan på dem. Jag är uppkopplad bara när jag behöver det, anses kanske asocial av många. Jag är stressad ibland, men inte av informationssamhället. Kanske handlar det bara om att välja bort. En vän till mig känner en 35-årig kille som var IT-guru tills för två år sedan, då kablarna i hans egen hårddisk brann. Sedan dess sitter han i en rullstol vid ett fönster på en institution och tittar ut med tom blick. Han måste matas. Svarar inte på tilltal. Utbränd? Kanske. Människor har nog blivit psykiskt slut och sjuka i alla tider, men fått andra diagnoser. Jag tror att människor kan bli sjuka av många olika skäl. Men också att en portion skepsis ibland kan vara av godo. Den svenska välfärden, en relik vi bör vara tacksamma för, bygger på något så gammeldags som solidaritet. Att inte sjukskriva sig och leva på andra om man inte är sjuk. Att inte ljuga, mygla, låta andra göra jobbet. Sunt förnuft. För en del. För några år sedan genomgick jag en behandling mot smärta på ett sjukhus. Vi var två grupper. Dels vi som hade ryggskador eller hade fått andra fysiska smällar som lett till ständig smärta. Dels ett gäng människor som var utbrända. En dag bad en lärare oss definiera vad smärta är. En av de utbrända räckte upp handen: - Ja, stress är ju smärta och smärta är ju stress. Men när jag gick in i väggen var det ingen som berättade det för mig! Det gjorde de inte förrän sex månader efteråt. Och först då kände jag hur ont jag hade! Förlåt min skepsis. Men om du inte känner att du har ont förrän någon talar om det för dig, så handlar det kanske inte om att bli utbränd, utan om att vilja bli omvänd av någon som är övertygande. En vän till mig fick för några år sedan en whiplashskada. Jag har själv två så jag led med honom. Tills i somras då jag till min förvåning fick se hur han a) jobbade svinhårt med ett järnspett i marken för att göra hål för ett staket och b) fick höra hur han dagarna innan klättrat upp i tolv meter höga granar med en motorsåg i ena näven för att fälla dem! Min vän vantrivdes med det jobb han hade när han blev påkörd. Under sjukdomstiden sökte han ett annat jobb han väldigt gärna ville ha och misströstade när han inte fick det. Sedan dess har han jobbat aktivt för att bli sjukpensionär, vid 43 års ålder. Nu jobbar han med spett och fäller granar. På din bekostnad. En tjej jag känner blev diagnostiserad som utbränd för fyra år sedan. Varje morgon lämnar hon barnen på dagis, åker hem igen, spelar flöjt en stund, tecknar lite och sover sedan, enligt egen utsago, större delen av dagen. När hennes man kommer hem efter en tiotimmarsdag är det hans jobb att hämta barnen, laga mat, leka med barnen, tvätta och städa. Hon orkar inte. Doktorn har sagt att hon måste vila. Hon är ju utbränd. Nu har hon spelat flöjt och sovit i fyra år. Hennes man ser sliten ut. Något säger mig att hon kanske får se sig om efter en ny så småningom. Jag frågar henne när hon ska börja jobba igen. Hon säger: - Doktorn har sagt att jag kanske kan börja arbetsträna lite om ett halvår ... Inte ”jag vill” utan ”doktorn har sagt”. Inte känna efter själv, utan lyssna på någon annan. Jag undrar om det var jobbet som brände ut henne. Eller en sanning som kom ifatt? Kom verkligheten och slog henne i nacken en dag? Stannade hon plötsligt upp och tvivlade på sitt liv, på hur hon förvaltat det? Slogs hon av en känsla av otillräcklighet, av en inre ensamhet? Av en olycklig barndom, brist på kärlek, självförtroende och självrespekt? Av rädsla för nuet, framtiden, döden? Det där drabbar många av oss någon gång, den ångesten är ett helvete att tampas med. Vi bär en ryggsäck som vi fyller tills vi faller under den, för sent. Våra vänner i Sydeuropa hanterar ofta livets kriser på ett annat sätt än vi. Varje dag efter jobbet styr männen mot kaféet där de tar en kaffe och kanske ett litet järn, beklagar sig över livets eländen. Pyser ut sin frustration, rädsla och aggression. På ett café 200 meter bort sitter deras fruar och svär över dem. Pyser ut sin aggression, rädsla och frustration. Sen går allihop hem och tar nya tag. Snacka om daglig terapi. Att vara sjuk är jobbigt, oavsett om man är förkyld eller lider av ständiga plågor. De som verkligen är sjuka ska få god vård. Men det kräver pengar i kassan. Nu undrar du kanske om jag anklagar vanligt hederligt folk för att fejka? Nej. De som fejkar är inte hederligt folk. Att fejka ett sjukdomstillstånd som leder till sjukskrivning, är att stjäla. Att se till att det kanske inte finns en rullstol kvar åt din morsa när hon brutit lårbenshalsen. Det stjäls en hel del. Förra året följde jag med ett par av Försäkringskassans granskare som utan större problem hade avslöjat fusk för över sex miljoner kronor på kort tid. Därför tycker jag, som själv har ett handikapp, att granskning är välkommen. Så att välfärden i form av god vård ska kunna finnas kvar.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2005-10-01